FRIHETEN PÅ BARRIKADERNA

Från ett konsthistoriskt skivomslag (Bruegel på Fleet Foxes) till ett annat. "Viva La Vida or Death And All His Friends" (Parlophone CD 2008) med Coldplay pryds av den kända målningen "Friheten på barrikanderna" av Eugéne Delacroix från revolutionsåret 1830.

Det är det fjärde studioalbumet av det brittiska alternativ-rockbandet. De debuterade storstilat med "Parachutes" år 2000. Med det här albumet fick de en riktigt präktig och välförtjänt singelhit.

Det är förstås (ena) titellåten "Viva la Vida" ("Leve livet"), som verkligen är en direkt attraktiv och anslående melodi. Det är ont om sådant nu för tiden. En sångbar cirkelrörelse med uppbackande stråksektion, nästan i Beatles-klass. Ja, "Eleonor Rigby" ligger någonstans och skvalpar i bakgrunden.

Men förutom utmärkta "Viva la Vida" är jag lite tveksam till Coldplay. De spelar en stort anlagd, ambitiös arenarock med vida linjer. Någonstans känns den här riktningen för mig besläktad med 1970-talets symfonirock, och det är för mig en positiv aspekt. Men det stämmer heller inte riktigt. Så innehållsrikt komplex som symfonirocken var är varken Coldplay eller några andra samtida band (rätta mig om jag har fel).

Snarare är det U2 som satt en standard för högstämt besjungande rockhymner som gör sig bra på stora, välfyllda arenor. U2 och deras gitarrbaserade musik har aldrig varit min grej. Då tycker jag bättre om Coldplay. Kanske för att de också har klaviatur och en del arrangemang. Rena gitarrband tröttar ut mig.

"Viva La Vida..." öppnas snyggt med en instrumental uvertyr, "Life in Technicolor" (vilken bra titel !!!). En snabb rytm med svepande, stora synt-mattor i Simple Minds-anda. Sedan sjunger Chris Martin sångerna. Vackert. Han sjunger mycket vackert. med en mörk, klar röst. Titlar som "Cemeteries in London", "Lovers in Japan / Reign of love" andas klassisk poesi.

Andra färgrika titlar som "Violet hill" och "Strawberry swing" ger vink om en mera Beatles-orienterad estetik. Och muisken? Jo, den är fin, melodiös, välgjord, ambitiös. Men kan ändå kännas en aning tom för mig. Snygga ytor, men ändå ytor, ungefär som jag kan känna för Radiohead. Det hindrar inte att "Viva La Vita or Death And All His Friends" från att vara ett välgjort musikalbum, väl värt den starka position som det redan inmålat sig i rockhistorien.

Betyg: ***

FLEET FOXES - HIMMELSKT VACKER FOLKROCK

Jag har tidigare prisat den gren av samtida rock (eller pop) som tar avstamp i en klassisk stämsång och melodiös halv-akustisk songwriter-tradition från den post-psykedeliska epoken sent 60-tal / tidigt 70-tal.

Det kan handla om The Magic Numbers, om Feist från Kanada, om våra egna First Aid Kit och det kan definitivt handla om Fleet Foxes från Seattle, USA. Plus en hel mängd nutida sångpoeter, från Rodriguez till Laleh.

Fleet Foxes debutalbum "Fleet Foxes" (Bella Union CD 2008) har ett omslag med en målning av den holländske renässans-konstnären Peter Bruegel på omslaget. Det ger ett bildat, kulturellt och seriöst intryck. Bra så. Det tycker jag o. Jag tycker om när man tar popen på allvar, som en konstart bland många andra.

Femmannabandet, med sångaren Robin Pecknold i spetsen, skapar en musik som bygger mycket på stämsång, akustiska instrument och skönhet. Det låter sakralt, allvarligt, med en air av psalmer och hymner.  I början hade jag lite svårt för deras musik för just det. Det blev nästan FÖR sakralt och allvarligt. Som vore de associerade till någon religiös sekt av new age-karaktär.

Men, nej då, inte alls. Fleet Foxes storslagna stämsång kan utan vidare utmana gamla The Beach Boys och The Mamas & The Papas. Sångerna kan ge intryck av något skäggprytt kollektiv boende på landet, som vaknar upp en vacker daggfylld sommardag i naturens sköte. Allt speglat i de optiska kalejdoskop som användes flitigt på skivomslag i USA runt 1968-69, då flower power blommade i en sorts gröna vågen-romantik.

"Your protector" är skivans mest profilerade sång. Men "Ragged wood", "Tiger mountain peasant song", "Meadowlars" och "Blue ridge mountains" är några andra naturdoftande, bergsromantiska sånger. Det är ett ståtligt, enhetligt musikalbum som växer för varje lyssning.

Betyg: ****

EN UPPSAMLING IGEN

"Matilda-mix V" (egen saml.-CD ca 2007) är ytterligare en av de strövis önskeskivor (bräda) jag fick av min dotter Matilda, där jag önskade favoritlåtar och där jag inte hade hela album.

Här hamnade t.ex.gamla, älskade singeln "Vintersaga" (1984) med Monica Törnell, en sång som var mycket perioden Borås och Göteborg för mig, innan jag senare förvärvade den på en hygglig samling ("Förut") med just Törnell.

En annan sådan var svängiga jazzrock-låten "New country" (1976) med violinisten Jean-Luc Ponty, senare inkluderad på en fin box med honom. En annan låt med honom här är den akustiska "Armando's rhumba" (1976) i duett med Chick Corea, som bara finns unikt här.

Några singlar från 60-talet finns självklart också med här. Vad sägs om "I heard it through the grapevine" med Marvin Gaye, "She's not there" med The Zombies", "Mrs Robinson" med Simon & Garfunkel, och så den underbara "San Franciscan night" med Eric Burdon & The Animals, som senare skulle få en alldeles särskild betydelse för mig i samand med en resa till San Francisco, och då också inhandlas på finfina originalalbum.

Bland lite nyare solitärer på denna samling hittar vi fina "If I used to love you" med Daniel Lemma, härligt tillbakablickande "Liverpool 8" med Ringo Starr, som är den bästa låt han någonsin gjort på egen hand, och den svenska "Release me" med Oh Laura. En halvgammal låt här är den hejdlöst roliga "Jag mår illa" med Magnus Uggla. Den bästa låt HAN någonsin gjort.

Betyg: ***

WINNERBÄCK RESER I ÖSTERLED

Sångpoeten och rocktrubaduren Lars Winnerbäck är ofta ute och reser. Jag kan tycka om hans val av resmål. Medan mängder av författare, musiker, målare och bohemer i långa tider vallfärdat till, och romantiserat, Paris, London och New York, ställer Winnerbäck färden österut.

De baltiska länderna, Polen och Centraleuropa förekommer ofta och återkommande i hans texter. Samtidigt som musiken kan låta väldigt irländsk. Det är mandoliner, fioler och folkmusik-slingor blandat med episk rock, som på ett ytterligt sympatiskt sätt kan erinra om The Waterboys, Hothouse Flowers, Van Morrison och klassiska grupper från 1970-talet.

"Daugava" (Universal CD 2007) är Lars Winnebäcks åttonde studioalbum. Det är inspelat på Irland. Daugava är namnet på en flod som flyter genom Riga, huvudstaden i Lettland. Det är mellan dessa poler han rör sig i sitt sångskapande på detta album. Och det är en stor musikskatt.

Jag gillar hans episka, mångordiga sånger som i vers efter vers efter vers, ofta i snabba tempi, där han rabblar sig igenom berättelserna fulla av intryck, reflexioner och miljöbeskrivningar, där historien är närvarande. Rumbula-skogen nämns angående just Riga och Lettland. Rumbula var platsen för en ohygglig nazistisk massaker under andra världskriget.

Lars Winnerbäck är kanske ingen väldigt uttrycksfull sångare. Han drar sina stories med lite entonigt, halvmumlande uttryck. Å andra sidan artikulerar han fan så mycket bättre än mumlare som Lundell och Plura, två andra giganter i den berättande rocksång-traditionen.

 "Farväl Jupter", "Jag har väntat på ett regn", "Kom hem nu", "Jag fattar ingenting" och "Min helande tröst" är några av titlarna på "Daugava". Det mycket kompetenta bandet (som inte är identiskt med hans tidigare kompgrupp Hovet) backar upp honom med ett Springsteen-liknande driv och med fylliga, färgrika folkrock-dekorationer. När Winnerbäcks sång bland kan hemfalla åt det entoniga är kompet där och lyser upp och eldar på.

Den sång på skivan jag är minst förtjust i är faktiskt den mest populära. Den stillsamma kärleksballaden "Om du lämnade mig nu" i duett med Miss Li (Linda Carlsson). En finstämt antagande sång om OM i ett förhållande på glid. Kanske nött av att ha varit långkörare på Svensktoppen, inte vet jag. Men som spår på plattans helhet stämmer den fint in.

Betyg: ****

FLÄSKKVARTETTEN MED HELA SVERIGES ARTIST-ELIT

Fläskkvartetten har jag följt sedan sent 80-tal, och har de flesta av deras skivor. Jag blev helt knockad när jag såg dem som husband hos komikerna Nancy & Carina i serien "Daily Live" på SVT 1987.

Bara det att spela fräck, punkig rockmusik med fyra elektiska stråk-instrument plus trummor, bara det i sig var ju en genialisk programidé värd guld. Att de sedan tog ut svängarna rejält åt kammarmusik likväl som åt världsmusik likväl som åt rå rock och t.o.m. heavy metal, det gjorde deras musikbrygn än mer spännande.

Runt 1988 anslut sig sångaren Freddie Wadling, som med sin dramatiska känslighet tllförde något stort. Musikaliska gränslöshet och avantgarde har präglat deras många skivor sedan dess. Ibland har det lutat mer åt rock (oftast när Wadling har medverkat), ibland mera åt en abstrakt konstmusik, ofta när kvartetten själva har spelat teater- eller filmmusik.

De var som hippast och "rätt" i rockköret runt 1993, då de bland annat fick en Grammy för sitt mäktiga album "Flow". Sedan har de sjunkit mera i den mediala bakgrunden, fast de hela tiden varit aktiva. Å 2000 gav de t.ex. ut sitt fantastiska, instrumentala album "Love Go", som inte fick mycket uppmärksamhet.

Vid de laget hade Fläsket och Freddie Wadling börjat gå skilda vägar. Men de möts åter här, på "Voices of Eden" (Universal CD 2007), utgiven i enbart namn av Fläskkvartetten. Men det är en vokalskiva, en av deras första på länge.

Till tolv nummer har man bjudit in större delen av Sveriges sångarelit, åtminstone den mera alternativa falangen. Anna Ternheim sjunger en lyrisk förtätad "Leave a light". Vacker är också "Brigades" med sång av Titiyo och Johan Renck. Däremot har jag svårt för Robyn när hon forcerar en hetsig "This one's for you".

En sång som verkligen sticker ut är  "Tillisaba" med sångaren och kora-spelaren Solo Cissokho från Senegal. Den är vacker, den är ståtlig, den är andäktig, när västafrikanska toner möte Fläskets stråkar. Freddie Wadling medverkar i en mörk duett med Thomas Rusiak och i en sällsam tolkning av en Burt Bacharach- schlager. I övrigt gästar också  Joakim Thåström, Nicolai Dunger, Andreas Mattsson och Christian Waltz med sångnummer.

"Voices of Eden" är en bra skiva. Den känns kanske inte lika angelägen och högexplosivt nyskapande som åren efter debuten. Var detta deras sista skiva? Jag vet inte. I alla fall tycks det inte kommit några fler album, och detta var ju 2007. Det senaste jag upplevt av Fläskkvartetten var ett suveränt framträdande på Judiska Museet i Stockholm, där de tolkade Steve Reich ljud-/bild-komposition "Different Trains". Det var 2009 (tror jag) och den gavs aldrig ut på skiva. Fläskkvartetten är ett unikum i svenskt musikliv, och "Voices of Eden" blev i så fall en värdig final.

Betyg: ***

SÄKERT SJUNGER OM UNG OSÄKERHET

Det låter väl knäppt att kalla sig Säkert som artistnamn. Inte heller hade jag någon riktig koll på vem psuedonymen Hello Saferide var. Det visade sig snart att båda dessa rätt fantasifulla namn var alter egon för sångerskan Annika Norlin från Östersund och Umeå.

"Säkert!" (Razzia CD 2007) med Säkert är hennes andra album, och det första under namnet Säkert. Hon framträder här som en unik, lyhörd sångskapare med träffsäkert bildspråk.

"Och jag grät mig till sömns efter alla dar" är något av det bästa jag hört, när det gäller skildring av en ung flicka i puberteten som är osäker och hamnar fel den tuffa tonårsvärlden. Låter det deppigt? Nej, inte alls. Säkert sjunger med spröd röst, men i snabbt tempo med en visshet och värdighet som går direkt till hjärtat.

Och så är hela skivan. Hudkänslig, personlig, sårbar, arg, stolt och så välformulerad. "Det här är vad dom säger", "Vi kommer att dö samtidigt", "Någon gång måste du bli dig själv" och "Är du fortfarande arg?" är några andra titlar. Ordrika, beskrivande texter och genomgående på orimmad vers. Mjuk vispop i (mestadels) punkigt snabba tempon. Ja, det finns faktiskt en punkens energi som i det här sammanhanget känns välgörande.

Sedan kan Annika Norlins röst bli lite enahanda i uttrycket. Men samtidigt, elva korta, koncentrerade sånger med starka textinnehåll. Det ger en skiva med personlighet och tyngd.

Betyg: ****

SALEM AL FAKIR - BEGÅVAD, SVENSK POPMAKARE

Det var i SVT:s Kulturnyheterna jag först fick höra talas om honom. Jag minns påannonsen, om det var av Kristofer Lundström eller vem det nu var :

"För några år sen hade det säkerligen inte varit gångbart att nämna namn som Stevie Wonder, Steely Dan, Yes och Toto som referens. I dag går det. I veckan släpper musik-Sveriges nya älskling Salem Al Fakir sin debutskiva."

Det fick mig att lystra. Jag har nämligen alltid avskytt tidigare tiders "rättänkande" rockkritikers smakdomar om vad som "är rätt" om man "har koll". Endast rårock, Velvet Underground, punk, new wave, Neil Young, soul och rhythm'n blues har varit "godkänt" av de generationer kritiker som rättat leden upp leden allt sedan punkens dagar och framåt.

Det är väl bakgrunden, för numera är musikklimatet mer tillåtande än det varit på länge. Hur skulle det vara annorlunda, med våra dagars möjligheter att skapa och distribuera sig digitalit och därmed bjuda på en stor, spretig mångfald som inga samkdomare kan styra över.

Salem Al Fakir är en enormt begåvad sångare, musiker, multi-instrumentalist och låtskrivare. Här på sitt debutalbum "This Is Who I Am" (Virgin CD 2007) riktigt sjuder han av spelglädje, melodi-rikedom och (troligen) medveten lekfullhet med referenser till framför allt mycket av 1970--talets musikvärld.

Säkra, refrängstarka hitlåtar som "Dream girl", "Count me out", "Magic night", "Good song" och titellåten "This is who I am" är så bra som om de var lekta fram, nästan som på en Paul McCartney-nivå. Det spritter och sjunger som stora melodisprång. Det dribblas med 16-delar och snabba passager som kan erinra om Stevie Wonder, och just klaviatur-slingorna får mig faktiskt att tänka på gamle Chick Corea, min älskade jazzrock-favorit från just 70-talet.

För mellan sångerna vävs in små, korta bagateller. Ofta instrumentala. Lika lekfulla och obekymrat fantasifulla som allt annat på skivan. Salem Al Fakir (född 1981) sjunger bra med en ljus, charmigt pojkaktigt naiv röst. Han trakterar skickligt piano, syntar, gitarrer, trummor och fiol samt alla kompletterande sångstämmor.

Det är nästan en sådan där skiva där artisten har skapat allting själv, inklusive alla instrument. Nästan - brodern Sami Al Fakir spelar blås och Tim Lundblad är trummis på några spår. Det är roligt att en så här melodiös, välgjord och virtuos svensk popdebut faktiskt blev både stor försäljnings-succé och möttes av positiv kritik. I den supermusikaliska familjen Al Fakir (bördig från Syrien) finns för övrigt också brodern Nassim Al Fakir, radioprogramledare på UR.

Betyg: *****

BRYAN FERRY SJUNGER BOB DYLAN

Redan 1973, när Roxy Music just debuterat, gjorde Bryan Ferry sin första solo-LP "These Foolish Things", med enbart covers av gamla låtar, tolkade på hans speciella, teatraliska sätt.

Han fick då en stor hit med sin minst sagt annorlunda version av Bob Dylans "A hard rain's a-gonna fall". Snudd på hädiskt, men roligt. Den då 10 år gamla, samvetsgranna, allvarliga protestsången blev hos Ferry en snabb, stompig, ironisk popsång.

Liksom hos David Bowie hade man intryck av att det var en aktör som sjöng. Bryan Ferrys version "föreställde" Bob Dylans gamla visa. I backspegeln är både Dylans skarpa, apokalyptiska ballad och Ferrys poppiga cover klassiker var och en på sitt sätt. Båda har kvaliteter som står sig.

Sedan dess ha skicklige sångaren Bryan Ferry haft två framgångsrika karriärer parallellt. Med Roxy Music (från den fantastiska debuten 1972 och fläckvis framåt) och i eget namn. Och just i eget namn har han bland alla sofistikerade popskivor gjort ett sidostepp med den mycket lyckade 30-talshyllningen "As Time Goes By" från 1999.

Och här är vi alltså framme vid "Dylanesque" (Virgin CD 2007). Här tar Bryan Ferry upp tråden från gamla "These Foolish Things" och covern av "A hard rain..." Men här tar han steget fullt ut och ägnar hela skivan åt att tolka Bob Dylan.

Öppning med "Just like Tom Thumb's blues". Den är en av Dylans bästa låtar, med sina monotont tvingande verser och bildrika ordmassor om ett förestående kaos. Ferry gör den i ett koncentrat på sitt sätt. Snabbt tempo, markerade stråkar, tjejkör och sin egen sedvanliga elegans. Upplägget påminner mycket om "Hard rain"-covern från 1973. Och det är en välkommen återkomst. Det är utmärkt.

Också nästa låt är ett bra val. "Simple twist of fate" från "Blood on the tracks"-LP:n. Bra att en Dylan-tolkare vågar gå utanför hans 60-talsrepertoar. Den här är också snabb, snygg i sin melodi och med en bra elfiol som färgsättning.

Sedan blir det mera problematiskt. Resten av de elva numren är visserligen ett bra, men ändå rätt förutsägbart urval av låtar. "The times they are a-changin'", "All I really wanna do", "Positively 4th street" och "Knockin' on heaven's door" är väldigt ofta hörda. Dessutom blir arrangemangen och soundet snart rätt enahanda här. Att Ferry spelar munspel (liksom Dylan) mellan verserna är förstås ett sätt att sätta Dylan-färg, men det bryter mot Ferrys eleganta linje (som ofta har kompletterats med saxofon och oboe). Det kanske är en peititess, men jag tycker inte det stämmer riktigt. Resultatet blir bara ytterligare ett album med någon som hyllar Dylan. Inte den egensinniga juvel som det kanske kunde ha blivit.

Betyg: ***

HERBIE HANCOCK MED GÄSTER TOLKAR JONI MITCHELL

Jazzpianisten och jazzfunk-musikern Herbie Hancock har jag alltid beundrat. Minns när jag och min gamle vän Peter Fors diggade "Head Hunters" när den kom ut 1974. Fräck, elektrisk jazzfunk med mycket symtar och mycket space-klanger till sköna soulrytmer.

Efter det hängde jag med i Hancocks utveckling ett tag på 70-talet, men fann snart hans speciella fusion-funk för enformig. Först därefter upptäckte jag den tidigare Hancock. Jazzpianisten som hade spelat snabb bebop med Miles Davis kvintett på 60-talet, och redan då gjort en hög egna skivor.

I långa perioder (80- och 90-tal) var jag sedan nästan helt borta från jazz och jazzrock. Tills 2000-talets stora retrovågor, digitala möjligheter och begynnande vis ålderdom, ledde mig tillbaka till allt jag lyssnat på tidiager, under alla perioder. Och där är jag nu. Så Herbie Hancock har ibland varit närvarande i min värld och ibland inte. Men - MUSIKERN Hancock har jag alltid haft den största respekt för.

Och så var det det där med Joni Mitchell. Jag har sedan sent 70-tal älskat och beundrat singer/songwritern Joni Mitchell. Hon är en av mina sju-åtta husgudar, alla kategorier. Det finns starka beröringspunkter mellan dessa båda musikskapare. När Joni Mitchell redan då börjat orientera sina ballader i riktning mot jazzharmonier i ett helt eget tonspråk, då var Herbie Hancock en av medskaparna. Han spelade då elpiano, bl.a. på Jonis LP "Mingus" från 1979. Där fanns också Wayne Shorter på tenorsax och sopransax, då mycket aktiv i Weather Report.

Dessa tre har sammanstrålat till och från genom åren. Hancock har från ca 1990 lämnat den futuristiska elektronik-funken till förmån för ett mera traditionellt jazzpiano på flygel. Han har närmat sig rockens låtkataloger, bl.a. på albumet "The New Standard" (1996), men med ett jazzspråk.

Och här är alltså hans hyllning till, och tolkningar av, vännen Joni Mitchell och hennes sällsamma låtskatt. "River - The Joni Letters" (Verve CD 2007). Med Herbie Hancock. men i praktiken med Herbie Hancock med gäster. Och här finns många läckra tolkningar.

Norah Jones sjunger på "Court and spark". Självaste Tina Turner gör något stort, jazzigt av "Edith and the Kingpin". Corinne Bailey Rae (för mig obekant) sjunger fram en glimrande vacker "River" och Luciana Souza en likaså "Amelia".

Några spår är instrumentala med kvartettjazz och Wayne Shorters tenorsax. Dessa nummer är faktiskt de mindre bra. Framför allt Shorters frijazz-excesser i "Nefertiti" är inte helt kul. Joni Mitchell medverkar själv endast i ""The tea-leaf-ceremony". Och så sista spåret, höjdpunkten : När Leonard Cohen med intim basröst reciterar fram "The jungle line". Det är magiskt bra.

Nackdelen med detta hyllningsalbum är att det kanske låter mer spännande på pappret än vad det är. Det genomgående tempot haltar ibland. Men - ett intressant album är det helt klart. Både sett från Hancocks och från Joni Mitchells perspektiv.

Betyg: ***