FLEET FOXES - HIMMELSKT VACKER FOLKROCK

Jag har tidigare prisat den gren av samtida rock (eller pop) som tar avstamp i en klassisk stämsång och melodiös halv-akustisk songwriter-tradition från den post-psykedeliska epoken sent 60-tal / tidigt 70-tal.

Det kan handla om The Magic Numbers, om Feist från Kanada, om våra egna First Aid Kit och det kan definitivt handla om Fleet Foxes från Seattle, USA. Plus en hel mängd nutida sångpoeter, från Rodriguez till Laleh.

Fleet Foxes debutalbum "Fleet Foxes" (Bella Union CD 2008) har ett omslag med en målning av den holländske renässans-konstnären Peter Bruegel på omslaget. Det ger ett bildat, kulturellt och seriöst intryck. Bra så. Det tycker jag o. Jag tycker om när man tar popen på allvar, som en konstart bland många andra.

Femmannabandet, med sångaren Robin Pecknold i spetsen, skapar en musik som bygger mycket på stämsång, akustiska instrument och skönhet. Det låter sakralt, allvarligt, med en air av psalmer och hymner.  I början hade jag lite svårt för deras musik för just det. Det blev nästan FÖR sakralt och allvarligt. Som vore de associerade till någon religiös sekt av new age-karaktär.

Men, nej då, inte alls. Fleet Foxes storslagna stämsång kan utan vidare utmana gamla The Beach Boys och The Mamas & The Papas. Sångerna kan ge intryck av något skäggprytt kollektiv boende på landet, som vaknar upp en vacker daggfylld sommardag i naturens sköte. Allt speglat i de optiska kalejdoskop som användes flitigt på skivomslag i USA runt 1968-69, då flower power blommade i en sorts gröna vågen-romantik.

"Your protector" är skivans mest profilerade sång. Men "Ragged wood", "Tiger mountain peasant song", "Meadowlars" och "Blue ridge mountains" är några andra naturdoftande, bergsromantiska sånger. Det är ett ståtligt, enhetligt musikalbum som växer för varje lyssning.

Betyg: ****