FRIHETEN PÅ BARRIKADERNA

Från ett konsthistoriskt skivomslag (Bruegel på Fleet Foxes) till ett annat. "Viva La Vida or Death And All His Friends" (Parlophone CD 2008) med Coldplay pryds av den kända målningen "Friheten på barrikanderna" av Eugéne Delacroix från revolutionsåret 1830.

Det är det fjärde studioalbumet av det brittiska alternativ-rockbandet. De debuterade storstilat med "Parachutes" år 2000. Med det här albumet fick de en riktigt präktig och välförtjänt singelhit.

Det är förstås (ena) titellåten "Viva la Vida" ("Leve livet"), som verkligen är en direkt attraktiv och anslående melodi. Det är ont om sådant nu för tiden. En sångbar cirkelrörelse med uppbackande stråksektion, nästan i Beatles-klass. Ja, "Eleonor Rigby" ligger någonstans och skvalpar i bakgrunden.

Men förutom utmärkta "Viva la Vida" är jag lite tveksam till Coldplay. De spelar en stort anlagd, ambitiös arenarock med vida linjer. Någonstans känns den här riktningen för mig besläktad med 1970-talets symfonirock, och det är för mig en positiv aspekt. Men det stämmer heller inte riktigt. Så innehållsrikt komplex som symfonirocken var är varken Coldplay eller några andra samtida band (rätta mig om jag har fel).

Snarare är det U2 som satt en standard för högstämt besjungande rockhymner som gör sig bra på stora, välfyllda arenor. U2 och deras gitarrbaserade musik har aldrig varit min grej. Då tycker jag bättre om Coldplay. Kanske för att de också har klaviatur och en del arrangemang. Rena gitarrband tröttar ut mig.

"Viva La Vida..." öppnas snyggt med en instrumental uvertyr, "Life in Technicolor" (vilken bra titel !!!). En snabb rytm med svepande, stora synt-mattor i Simple Minds-anda. Sedan sjunger Chris Martin sångerna. Vackert. Han sjunger mycket vackert. med en mörk, klar röst. Titlar som "Cemeteries in London", "Lovers in Japan / Reign of love" andas klassisk poesi.

Andra färgrika titlar som "Violet hill" och "Strawberry swing" ger vink om en mera Beatles-orienterad estetik. Och muisken? Jo, den är fin, melodiös, välgjord, ambitiös. Men kan ändå kännas en aning tom för mig. Snygga ytor, men ändå ytor, ungefär som jag kan känna för Radiohead. Det hindrar inte att "Viva La Vita or Death And All His Friends" från att vara ett välgjort musikalbum, väl värt den starka position som det redan inmålat sig i rockhistorien.

Betyg: ***