SALEM AL FAKIR - BEGÅVAD, SVENSK POPMAKARE

Det var i SVT:s Kulturnyheterna jag först fick höra talas om honom. Jag minns påannonsen, om det var av Kristofer Lundström eller vem det nu var :

"För några år sen hade det säkerligen inte varit gångbart att nämna namn som Stevie Wonder, Steely Dan, Yes och Toto som referens. I dag går det. I veckan släpper musik-Sveriges nya älskling Salem Al Fakir sin debutskiva."

Det fick mig att lystra. Jag har nämligen alltid avskytt tidigare tiders "rättänkande" rockkritikers smakdomar om vad som "är rätt" om man "har koll". Endast rårock, Velvet Underground, punk, new wave, Neil Young, soul och rhythm'n blues har varit "godkänt" av de generationer kritiker som rättat leden upp leden allt sedan punkens dagar och framåt.

Det är väl bakgrunden, för numera är musikklimatet mer tillåtande än det varit på länge. Hur skulle det vara annorlunda, med våra dagars möjligheter att skapa och distribuera sig digitalit och därmed bjuda på en stor, spretig mångfald som inga samkdomare kan styra över.

Salem Al Fakir är en enormt begåvad sångare, musiker, multi-instrumentalist och låtskrivare. Här på sitt debutalbum "This Is Who I Am" (Virgin CD 2007) riktigt sjuder han av spelglädje, melodi-rikedom och (troligen) medveten lekfullhet med referenser till framför allt mycket av 1970--talets musikvärld.

Säkra, refrängstarka hitlåtar som "Dream girl", "Count me out", "Magic night", "Good song" och titellåten "This is who I am" är så bra som om de var lekta fram, nästan som på en Paul McCartney-nivå. Det spritter och sjunger som stora melodisprång. Det dribblas med 16-delar och snabba passager som kan erinra om Stevie Wonder, och just klaviatur-slingorna får mig faktiskt att tänka på gamle Chick Corea, min älskade jazzrock-favorit från just 70-talet.

För mellan sångerna vävs in små, korta bagateller. Ofta instrumentala. Lika lekfulla och obekymrat fantasifulla som allt annat på skivan. Salem Al Fakir (född 1981) sjunger bra med en ljus, charmigt pojkaktigt naiv röst. Han trakterar skickligt piano, syntar, gitarrer, trummor och fiol samt alla kompletterande sångstämmor.

Det är nästan en sådan där skiva där artisten har skapat allting själv, inklusive alla instrument. Nästan - brodern Sami Al Fakir spelar blås och Tim Lundblad är trummis på några spår. Det är roligt att en så här melodiös, välgjord och virtuos svensk popdebut faktiskt blev både stor försäljnings-succé och möttes av positiv kritik. I den supermusikaliska familjen Al Fakir (bördig från Syrien) finns för övrigt också brodern Nassim Al Fakir, radioprogramledare på UR.

Betyg: *****