HERBIE HANCOCK MED GÄSTER TOLKAR JONI MITCHELL

Jazzpianisten och jazzfunk-musikern Herbie Hancock har jag alltid beundrat. Minns när jag och min gamle vän Peter Fors diggade "Head Hunters" när den kom ut 1974. Fräck, elektrisk jazzfunk med mycket symtar och mycket space-klanger till sköna soulrytmer.

Efter det hängde jag med i Hancocks utveckling ett tag på 70-talet, men fann snart hans speciella fusion-funk för enformig. Först därefter upptäckte jag den tidigare Hancock. Jazzpianisten som hade spelat snabb bebop med Miles Davis kvintett på 60-talet, och redan då gjort en hög egna skivor.

I långa perioder (80- och 90-tal) var jag sedan nästan helt borta från jazz och jazzrock. Tills 2000-talets stora retrovågor, digitala möjligheter och begynnande vis ålderdom, ledde mig tillbaka till allt jag lyssnat på tidiager, under alla perioder. Och där är jag nu. Så Herbie Hancock har ibland varit närvarande i min värld och ibland inte. Men - MUSIKERN Hancock har jag alltid haft den största respekt för.

Och så var det det där med Joni Mitchell. Jag har sedan sent 70-tal älskat och beundrat singer/songwritern Joni Mitchell. Hon är en av mina sju-åtta husgudar, alla kategorier. Det finns starka beröringspunkter mellan dessa båda musikskapare. När Joni Mitchell redan då börjat orientera sina ballader i riktning mot jazzharmonier i ett helt eget tonspråk, då var Herbie Hancock en av medskaparna. Han spelade då elpiano, bl.a. på Jonis LP "Mingus" från 1979. Där fanns också Wayne Shorter på tenorsax och sopransax, då mycket aktiv i Weather Report.

Dessa tre har sammanstrålat till och från genom åren. Hancock har från ca 1990 lämnat den futuristiska elektronik-funken till förmån för ett mera traditionellt jazzpiano på flygel. Han har närmat sig rockens låtkataloger, bl.a. på albumet "The New Standard" (1996), men med ett jazzspråk.

Och här är alltså hans hyllning till, och tolkningar av, vännen Joni Mitchell och hennes sällsamma låtskatt. "River - The Joni Letters" (Verve CD 2007). Med Herbie Hancock. men i praktiken med Herbie Hancock med gäster. Och här finns många läckra tolkningar.

Norah Jones sjunger på "Court and spark". Självaste Tina Turner gör något stort, jazzigt av "Edith and the Kingpin". Corinne Bailey Rae (för mig obekant) sjunger fram en glimrande vacker "River" och Luciana Souza en likaså "Amelia".

Några spår är instrumentala med kvartettjazz och Wayne Shorters tenorsax. Dessa nummer är faktiskt de mindre bra. Framför allt Shorters frijazz-excesser i "Nefertiti" är inte helt kul. Joni Mitchell medverkar själv endast i ""The tea-leaf-ceremony". Och så sista spåret, höjdpunkten : När Leonard Cohen med intim basröst reciterar fram "The jungle line". Det är magiskt bra.

Nackdelen med detta hyllningsalbum är att det kanske låter mer spännande på pappret än vad det är. Det genomgående tempot haltar ibland. Men - ett intressant album är det helt klart. Både sett från Hancocks och från Joni Mitchells perspektiv.

Betyg: ***