BRYAN FERRY SJUNGER BOB DYLAN

Redan 1973, när Roxy Music just debuterat, gjorde Bryan Ferry sin första solo-LP "These Foolish Things", med enbart covers av gamla låtar, tolkade på hans speciella, teatraliska sätt.

Han fick då en stor hit med sin minst sagt annorlunda version av Bob Dylans "A hard rain's a-gonna fall". Snudd på hädiskt, men roligt. Den då 10 år gamla, samvetsgranna, allvarliga protestsången blev hos Ferry en snabb, stompig, ironisk popsång.

Liksom hos David Bowie hade man intryck av att det var en aktör som sjöng. Bryan Ferrys version "föreställde" Bob Dylans gamla visa. I backspegeln är både Dylans skarpa, apokalyptiska ballad och Ferrys poppiga cover klassiker var och en på sitt sätt. Båda har kvaliteter som står sig.

Sedan dess ha skicklige sångaren Bryan Ferry haft två framgångsrika karriärer parallellt. Med Roxy Music (från den fantastiska debuten 1972 och fläckvis framåt) och i eget namn. Och just i eget namn har han bland alla sofistikerade popskivor gjort ett sidostepp med den mycket lyckade 30-talshyllningen "As Time Goes By" från 1999.

Och här är vi alltså framme vid "Dylanesque" (Virgin CD 2007). Här tar Bryan Ferry upp tråden från gamla "These Foolish Things" och covern av "A hard rain..." Men här tar han steget fullt ut och ägnar hela skivan åt att tolka Bob Dylan.

Öppning med "Just like Tom Thumb's blues". Den är en av Dylans bästa låtar, med sina monotont tvingande verser och bildrika ordmassor om ett förestående kaos. Ferry gör den i ett koncentrat på sitt sätt. Snabbt tempo, markerade stråkar, tjejkör och sin egen sedvanliga elegans. Upplägget påminner mycket om "Hard rain"-covern från 1973. Och det är en välkommen återkomst. Det är utmärkt.

Också nästa låt är ett bra val. "Simple twist of fate" från "Blood on the tracks"-LP:n. Bra att en Dylan-tolkare vågar gå utanför hans 60-talsrepertoar. Den här är också snabb, snygg i sin melodi och med en bra elfiol som färgsättning.

Sedan blir det mera problematiskt. Resten av de elva numren är visserligen ett bra, men ändå rätt förutsägbart urval av låtar. "The times they are a-changin'", "All I really wanna do", "Positively 4th street" och "Knockin' on heaven's door" är väldigt ofta hörda. Dessutom blir arrangemangen och soundet snart rätt enahanda här. Att Ferry spelar munspel (liksom Dylan) mellan verserna är förstås ett sätt att sätta Dylan-färg, men det bryter mot Ferrys eleganta linje (som ofta har kompletterats med saxofon och oboe). Det kanske är en peititess, men jag tycker inte det stämmer riktigt. Resultatet blir bara ytterligare ett album med någon som hyllar Dylan. Inte den egensinniga juvel som det kanske kunde ha blivit.

Betyg: ***