STEFAN SUNDSTRÖM SJUNGER ALLAN EDWALL

"Sundström spelar Allan" (National CD 2002) är den vitsiga titeln på den andra stora, svenska trubadurskivan detta året. Visrock-sångaren Stefan Sundström gjorde en välgärning när han lyfte fram visdiktaren Allan Edwall.

För så är det. Alla känner mycket väl till folkkäre skådespelaren Allan Edwall (1924-1997). Några känner också till honom som författare ("Limpan") och filmregissör ("Åke och hans värld"). Lilla teatern Brunnsgatan 4 i Stockholm är berömd.

Men ganska okänd är den fine vissångaren och visdiktaren Allan Edwall. Han gjorde en handfull skivor från "Grovdoppa" (1979) och framåt. Stillsamt underfundiga visor i moll till dragspel och gammelvals. Reflektioner över kärlek, liv, död och förgänglighet. Över klass och orättvisor och den lilla människan. Nils Ferlin kunde vara en själsfrände.

Stefan Sundström har berättat att han var trött på de slitna rockmyterna och sökte uttryck för åldrande och livsvisdom. Han hittade helt rätt i Allan Edwalls diktning. Här sjunger han "Årstider", "Dystervals", "Den lilla bäcken", "Du och jag" och ytterligare åtta sånger ur Edwalls blandning.

Skivan är bra producerad med dova, strama bakgrunder av klaviaturer och akustiska instrument. Det spelar ingen roll att en del ackord spelas på syntar, för musiken har ändå en karaktär av visa. Det här är inte alls något "rockalbum".

Jag har annars tyckt att Stefan Sundström är en hederlig och kul trubadur, men har haft invändningen att han ofta bara har ett enda uttryck. Det övertydliga och välartikulerat gläfsande. Men här träffar han alldeles rätt. Det blir ibland till och med bättre än originalet. För Allan Edwall själv hade värme och gemytlighet, men kunde handen på hjärtat bli rätt enformig att höra på i längden.

Stefan Sundström förhåller sig till Allan Edwall som Lasse Tennander gör till Evert Taube : med en stor kärlek till upphovsmannen och med en mycket sann känsla för textens nyanser. Det är två storartade, svenska visalbum som kom ut detta året.

Betyg: ****