LASSE TENNANDERS FULLTRÄFF MED TAUBE

Det här är faktiskt i mitt tycke en av de allra bästa svenska skivorna på 2000-talet. Tyvärr gick den ganska spårlöst förbi när den kom. "Så Länge Hjärtat Kan Slå : Tennander möter Taube" (Gazell CD 2002), en skiva med sånger av Evert Taube. Inspelad av den gamle proggsångaren och rocktrubaduren Lars Tennander.

Han gjorde minnesvärda vispop-skivor i musikrörelsens 70-tal : "Alla Är Vi Barn i Början" (1976) och "Längst Därinne Är Himlen Ändå Röd" (1979). Han sammanfattade mycket av sin generations kluvenhet på den fina "Rötter" (1985). Och han fick en radiohit med tidsmarkören "Lisa Lisa" (1990), där han sjöng om Cornelis grav och den då nerbrunna Katarina kyrka på Söder.

Mera otippat är att han som yngling redan på 60-talet var en begåvad textförfattare och låtskrivare till andra artister, utan att ännu få till det själv. Jag minns en stilsäker översättning av Procol Harums "A whiter shade of pale" redan då, 1967. Den hette "Då är hon åter lika blek" och framfördes av Boris & Telstars. Lyriken var Tennanders.

Med detta sagt, en inkännande låtmakare med stor känsla för orden och nyanserna. En folklig Söderkis och en säker live-artist. Utan att kanske ha hamnat riktigt i det främsta ledet. Varken bland svenska artister i stort, eller ens bland proggens egna stall på 70-talet. Där hade han ställt till det genom att otroget byta bolag från de alternativa till Sonet. Något som var löjligt känsligt på den tiden.

Så hade karriären gått lite upp och ner. Vid 2000-talets ingång var Tennander bland de äldre och kanske inte mest heta artisterna. Då väljer han att göra en skiva med Evert Taube. Kanske inte så uppseendeväckande. Hur många har inte tolkat Evert Taube? Och låtlistan på denna skiva ser kanske väldigt konventionell ut. Hur många orkar höra "Fragancia" en gång till?

Men denna Taube-skiva är inte som vilken som helst. När jag första gången hörde första spåret, "Sjösala Vals" var jag helt fast. Lasse Tennander går in i texterna med själ och hjärta. Lyfter fram orden och formuleringarna i de bildrika texterna. Han textar så föredömligt tydligt och lyfter också fram melodiernas bärkraft. Evert Taubes melodier är i sig så starka och vackra att de blir som bäst i så här nakna, chosefria tolkningar.

Musiken har helt akustisk karaktär. Det är visa. Traditionell, svensk visa. Tennander har här tack och lov lagt bort visrock- och Dylan-idiomet. Vi slipper krystade försök att "poppa upp" Taube. Akustiska gitarrer, dragspel, ett (för all del) bluesigt munspel i "Sjuttonde balladen". Roliga arr. med hornmusik i tangon "Bröllopsresan till Barcelona" och den sällan hörda "Fritiof Anderssons polka". Skivans enda uptempo-sång och en av höjdpunkterna.

Han lägger in svart bitterhet i just "Sjuttonde balladen", lyfter fram lyriken i de så ofta hörda "Sjösala vals",  "Calle Schewens vals" och "Så länge skutan kan gå". Han sjunger spröda "Nocturne", Brevet från Lillan" och "Cheerio" med stor ömhet med sin manligt mörka röst. Och han lägger ett fördröjt svårmod i den problematiska texten till "Flickan i Havanna". 

Ja, rocksångaren Lasse Tennander gjorde ett rent storverk när han steg åt sidan och med sann och uppriktig kärlek till mäster Taube tog sig skepnaden av en traditionell, svensk trubadur. Bredvid självklara Taube-interpreter som Sven-Bertil och Olle Adolphson vill jag definitivt lyfta fram denna fantastiska skiva. "Så Länge Hjärtat Kan Slå", så heter den alltså.

Betyg: *****