FAIRPORT CON-VENTION FYLLER 35 ÅR

"Fairport Convention XXXV, 1967-2002" (Woodworm CD 2002) är en jubileumsskiva för det legendariska, gamla brittiska folkrock-bandet Fairport Convention.

Inte en samling som innehöll originallåtar från detta tidsspann, som jag trodde när jag köpte den. Man kan inte heller kalla den återförenings-skiva eftersom Fairport har existerat i någon slags form ganska konstant sedan 60-talet.

Gruppen är verkligen en institution i Englands musikliv. Massor av  tongivande musiker har kommit till och fallit ifrån genom åren. De som slutat har ofta bildat egna band i närliggande stilar. Så blev fenomenet Fairport Convention som ett släktträd inom brittisk folkrock, där grenarna kunde heta Speeleye Span, Albion Band och Richard & Linda Thompson osv.

Det kreativa avstampet var någonstans runt 1969-70. Just den period som jag tycker är mest spännande, när rockmusiken sökte sig utåt, var nyfiken och öppen ut mot andra fält. Det blev bluesrock, jazzrock, symfoni-rock, Latinrock, visrock och mycket annat. Och det blev - inte minst - folkrock. Medan Contact mötte spelmansmusiken i Sverige och The Band startade "Americana" i USA, tog sig engelska Fairport an brittisk folkmusik och greppade mandoliner och fioler.

Jag hade aldrig varit helt inlyssnad på denna skola och köpte därför tidigare antologin "History of Fairport Convention" som sammanfattade deras guldperiod runt 1970. Den har jag tidigare skrivit om och den hade jag förväntat mig mer av. För lite av svängiga, instrumentala jigs och reels med Dave Swarbricks virtuosa fiol till rockkomp. För mycket episka, långrandiga ballader.

Här är det alltså en modern uppsättning av Fairport i inspelningar gjorda 2001. Fem musiker av vilka jag känner igen namnen Steve Nicol (gitarr, sång) och Dave Pegg (bas). Därtill en mängd gästmusiker av vilka märks Anna Ryder (piano, dragspel), Anna Matthews (sång) och självaste Ian Anderson (flöjt) från syskonbandet Jethro Tull.

Det börjar så bra med den svängiga, medryckande sången "Madeleine". Sedan en lång rad av gamla och nya låtar, varav märks "Portmeiron" och "Now be thankful" från deras gamla repertoar, och den snyggt arrangerade, traditionella "The banks of sweet primroses". Men också den förvisso välmenta men ack så förutsägbara "The deserter".

Det hela är snyggt och prydligt och välgjort och oklanderligt. Men det blir samtidigt något väldigt präktigt över det. Dessutom kan jag rent allmänt (även på den gamla tiden) svårt för Simon Nicols prudentliga sångröst. En svag trea.

Betyg: ***