JANE BIRKIN HYLLAR SERGE I ARABISKA TONER
Det här är en märklig skiva, och den blev en stor överraskning för Eva och mig, någonstans i den brytpunkt när vi höll på att förvandlas till riktiga frankofiler, och när många fina resor till Menton, Nice, Biarritz, La Rochelle och Paris skulle följa.
Engelsk-franska sångerska och skådespelerskan Jane Birkin är för evigt förknippad med den halvkitschiga stönlåten "Je t'aime.. moi non plus" ihop med dåvarande partnern Serge Gainsbourg 1969.
Men hon har faktiskt gjort mer än så. Hennes egna skivor på 2000-talet är sensationellt bra. Och av dem är denna i särklass : "Arabesque" (Capitol live-CD 2002).
Här hyllar hon just sin förre partner och musikaliske parhäst Serge Gainsbourg (död 1991). Han var en fransk legend känd för såväl sina refrängstarka popschlager-melodier på franska som sitt allmänt skandalösa och skabrösa leverne.
Det speciella med "Arabesque" är att Jane Birkin tolkar hans sånger i en speciell arabisk, nordafrikansk musikdräkt. Sannolikt som en reaktion mot Le Pen och den allmänna främlings-fientligheten som rådde i Frankrike då och nu. Det är en mycket vacker gestaltning som framförs av fem musiker på violin, arabisk luta (oud), klaviatur-instrument och slagverk. Ibland tillkommer en manlig röst i en liggande, monoton bordunton.
Hela "Arabesque" framförs med en väldig värme. Jane Birkin är uppriktigt innerlig och kärleksfull när hon sjunger "Elisa", "Couleur Café", "Valse de Melody", "Les Clés du Paradis", "Fuir le Bonheur", "Comment te dire adieu" och ytterligare en handfull sånger. Ibland skönt svängigt, med en snärtig lertrumma och synt, ibland outsägligt sorgligt vackert, med fiolen och Janes spröda röst i de bärande melodierna.
Det är en ganska vågad fusion, att transformera Gainsbourgs gamla struttiga, ibland lite klämkäcka schlagerlåtar till ett folkmusikaliskt idiom av arabvärldens slingrande melismer och för västerländska öron kanske lite abstrakta melodistoff byggda på andra skalor än dur och moll. Men hela detta melodi-projektet genomsyras av en självklarhet i stilgreppet och en övertygande gränslöshet. Det fungerar till mer än 100% och blir något alldeles eget. En musikalisk skapelse som bara går direkt till hjärtat.
Jane Birkin är - egentligen - ingen stor sångerska. Hon har en minst sagt spröd röst och ett synnerligen begränsat tonomfång. Men hon har samtidigt en stark personlighet, en värme och sensualism som genomlyser hennes sång. Därför har hon, efter några decennier av struntskivor, fått en härlig renässans och bärkraft i sitt annars så spretiga konstnärsskap.
Mellan sångerna på "Arabesque" läser hon dikter, kärleksdikter, växelvis på franska och modersmålet engelska (hon är ju brittisk från början). Hon tackar alla medverkande med ett deklamatoriskt patos som blir som en del i musikens starka flöden. Ja, "Arabesque" är faktiskt en riktigt stor och unik skiva.
Betyg: *****
Det här är en märklig skiva, och den blev en stor överraskning för Eva och mig, någonstans i den brytpunkt när vi höll på att förvandlas till riktiga frankofiler, och när många fina resor till Menton, Nice, Biarritz, La Rochelle och Paris skulle följa.
Engelsk-franska sångerska och skådespelerskan Jane Birkin är för evigt förknippad med den halvkitschiga stönlåten "Je t'aime.. moi non plus" ihop med dåvarande partnern Serge Gainsbourg 1969.
Men hon har faktiskt gjort mer än så. Hennes egna skivor på 2000-talet är sensationellt bra. Och av dem är denna i särklass : "Arabesque" (Capitol live-CD 2002).
Här hyllar hon just sin förre partner och musikaliske parhäst Serge Gainsbourg (död 1991). Han var en fransk legend känd för såväl sina refrängstarka popschlager-melodier på franska som sitt allmänt skandalösa och skabrösa leverne.
Det speciella med "Arabesque" är att Jane Birkin tolkar hans sånger i en speciell arabisk, nordafrikansk musikdräkt. Sannolikt som en reaktion mot Le Pen och den allmänna främlings-fientligheten som rådde i Frankrike då och nu. Det är en mycket vacker gestaltning som framförs av fem musiker på violin, arabisk luta (oud), klaviatur-instrument och slagverk. Ibland tillkommer en manlig röst i en liggande, monoton bordunton.
Hela "Arabesque" framförs med en väldig värme. Jane Birkin är uppriktigt innerlig och kärleksfull när hon sjunger "Elisa", "Couleur Café", "Valse de Melody", "Les Clés du Paradis", "Fuir le Bonheur", "Comment te dire adieu" och ytterligare en handfull sånger. Ibland skönt svängigt, med en snärtig lertrumma och synt, ibland outsägligt sorgligt vackert, med fiolen och Janes spröda röst i de bärande melodierna.
Det är en ganska vågad fusion, att transformera Gainsbourgs gamla struttiga, ibland lite klämkäcka schlagerlåtar till ett folkmusikaliskt idiom av arabvärldens slingrande melismer och för västerländska öron kanske lite abstrakta melodistoff byggda på andra skalor än dur och moll. Men hela detta melodi-projektet genomsyras av en självklarhet i stilgreppet och en övertygande gränslöshet. Det fungerar till mer än 100% och blir något alldeles eget. En musikalisk skapelse som bara går direkt till hjärtat.
Jane Birkin är - egentligen - ingen stor sångerska. Hon har en minst sagt spröd röst och ett synnerligen begränsat tonomfång. Men hon har samtidigt en stark personlighet, en värme och sensualism som genomlyser hennes sång. Därför har hon, efter några decennier av struntskivor, fått en härlig renässans och bärkraft i sitt annars så spretiga konstnärsskap.
Mellan sångerna på "Arabesque" läser hon dikter, kärleksdikter, växelvis på franska och modersmålet engelska (hon är ju brittisk från början). Hon tackar alla medverkande med ett deklamatoriskt patos som blir som en del i musikens starka flöden. Ja, "Arabesque" är faktiskt en riktigt stor och unik skiva.
Betyg: *****
0 Comments:
Skicka en kommentar
<< Home