FINA COVERS I FULT OMSLAG

Ja, det här måste väl vara ett av skivhistoriens tristaste omslag? Vet inte hur man har tänkt här. Eller är det någon fotokonstnärlig aspekt som jag har missat? 

Men jag tycker om skivan. "It's Like This" (Artemis CD 2000) med Ricky Lee Jones. Faktiskt den enda skiva jag hört med henne som övertygar mig. 

Inget eget material denna gången, utan 11 stycken covers av nyare och äldre årgång. Och det är 11 mycket välvalda covers, researchrade med stor finess.

"Show biz kids" av Steely Dan, "Trouble man" av Marvin Gaye, "Low spark of the high-heeled boys" av Traffic, och en mycket innerlig version av The Beatles "For no one" är från rockhistorien. Resten är gamla, amerikanska evergreens. 

Det är till exempel en stor kulturgärning att  lyfta fram gamla balladen "Smile" av Charlie Chaplin (jodå, han skrev sånger också), som ursprungligen var med i hans filmklassiker "Moderna Tider" från 1936. "Up a Lazy river" har vi hört med Louis Armstrong, samt ytterligare standards ur den amerikanska sångboken, vari också George Gershwin och Leonard Bernstein är representerade.

Ett förstklassigt komp av en huvudsakligen akustisk liten grupp. Kontrabas och basklarinett slår an tonen i inledningen, liksom svängigt piano och vibrafon i "Lazy river". En jazzig elgitarr finns där. Inte helt unplugged.Men näst intill.

Och så är det Ricky Lee Jones sätt att sjunga då. Här är jag inte helt med på noterna. Hon har ett truligt, lite slängigt sätt att frasera, och bitvis med lustiga manér att "låta som en bäbis". Hennes sångstil känns rätt överlastad av manér. Det är hon i och för sig inte ensam om. Lisa Ekdahl har mer manér. För att inte tala om våra egna, manliga epigoner som Lundell, Plura, Thåström och en hel kader av yngre generationer gossar, så överlastade med manér att begreppet "personlig sångröst" förväxlas med förmågan att slå knut på sig själv och tävla i tillgjordhet.

Nej, det är något annat i Ricky Lee Jones uttryck som jag har lite svårt för. En slags "underdrift" snarare. När hon 1991 gjorde en annan cover-skiva, "Pop Pop", var "Dat dere" av Oscar Brown Jr höjdpunkten. Ändå var den versionen blek om man jämför med Monica Zetterlund som för länge sedan sjöng in den som "Va' e' de' där?"

Nog gnällt. Ricky Lee Jones har ändå gjort en bra cover-skiva här (fast med fult omslag). Hennes mycket smakfulla urval låtar ihop med det stilsäkra, sparsamma kompet, och hennes - jo OK jag ger mig - personliga sångstil ger ändå en trivsam, småjazzig skiva.

Betyg: *** 

ERYKAS BADUIZM NUMMER TVÅ


Erykah Badu gjorde stor succé med sitt album "Baduizm" (1997). Hon hyllades av vissa som en ny Billie Holiday, vilket var en något överdriven och konstig jämförelse.

Jag tyckte rätt bra om "Baduizm" men hade lite svårt att ta den riktigt till mig. Förutom ett urläckert, sensuellt omslag (Erykah Badu sitter stylad i någon slags turban), fann jag skivan enformig. Skönt, lunkande r'n'b- / soul-sound med trumslagarens kantslag som genomgående ingrediens. Men magin uteblev i mina öron.

"Mama's Gun" (Motown / Puppy Love CD 2000) är delvis annorlunda. Här inleds med en rockbetonad, tung soullåt med den inte helt lätta titeln "Penitentiary Philosophy" (puh, snubbla på den...). De tungfotade riffen ger ett omedelbart, respektfullt anslag för Erykah Badus sång. Och hon sjunger med själ och värme. Hon är verkligen en stor soulsångerska, även om hon ofta kryper in i det klurigt viskande läge som hon hade på "Baduizm".

Men "Mama's Gun" är ett händelserikt r'n'b-med stora variationer och kontraster i låtarnas tempi och karaktärer (i motsats till föregångaren). "Didn't cha know?", "...& on", "A.D. 2000" och "Bag lady" är andra titlar. Men den finaste pärlan här är ett litet "mellanspår" bland de tyngre groovarna. Det är den lilla kärleksballaden "In love", som Erykah Badu sjunger i duett med Stephen Marley (son till Bob Marley)  till enbart komp av en akustisk gitarr. Det är så bra, så bra, så bra. Så varmt sensuellt och så vackert. Här hör man storheten i deras röster.

Erykah Badus texter är socialt och politiskt engagerade, men jag kan inte säga att jag satt mig in i dem. "Mama's Gun" (som också kan utläsas ("Mama is gone") fick mer blandad kritik än den hyllade debuten. Kanske tog hon ut svängarna för experimentellt för en del. Men i stort sett ändå en succé som sålde bra. Skivmärket Tamla Motown inger respekt. Och tillsammans med Mary J Blige, Lauryn Hill och Alicia Keys är Erykah Badu tveklöst en av de riktigt stora soulsångerskorna i 70-tals-generationen.

Bland musikerna på skivan finns Roy Hargrove (trumpet), Roy Ayers (vibrafon), några slagverkare och ett gäng alldeles äkta stråkar. Samt en stor uppsättning mixare. Skivan slutar med ett 10 minuter långt spår, "Green eyes". Det består till hälften av tystnad och sedan av mixat skrammel som kommer tillbaka. Det är samma påfrestande trick som på "Who is Jill Scott?" och på hundratals andra plattor vid den här tiden.

Betyg: ***

WYCLEF JEAN PÅ EGEN HAND

Han hade nyligen lämnat r'n'b-trion The Fugees. Den gruppen har jag bara en relation till. De gjorde tidernas kanske sämsta cover. 

Jo, jag vet. "Killing me softly" av Roberta Flack blev en jättehit med The Fugees 1996. Den blev så hyllad, så hyllad. "Så här låter 90-talet" och hit och dit. En del (yngre) hade kanske aldrig hört originalet och tyckte The Fugees hade en ovanligt bra melodi.

För mig som är uppväxt på 70-talet och fullkomligt älskade Roberta Flack när hon sjön sin finkänsliga, stillsamma, ytterst sensuella ballad blev det något annat. Den gjordes i många versioner redan då. Lill Lindfors sjöng den rätt bra på svenska ("Sången han sjöng var min egen").

Men när moderna The Fugees gjorde sin hiphop / r'n'b-version på 1990-talet tillförde de inte mycket annat än en hård, maskinmässig pålkransrytm. Jag tycker att deras version var klumpig, klantig, okänslig och totalt utan finess. Men den stora, unga, lukrativa publiken på dansgolven tyckte annorlunda.

Sedan är det en annan sak att The Fugees faktiskt bestod av tre lysande vokalister : Wyclef Jean, Lauryn Hill och Pras Michel, varav åtminstone de två förstnämnda snart gjorde stora solokarriärer. Lite roligt är också att gruppnamnet The Fugees låter (eller snarare ser ut som) The Fugs. Just det, The Fugs - den gamla, skäggiga underground-trion från New York under det vilda 60-talet, Annan tid, annan värld.

Men detta skulle alltså handla om Wyclef Jean : "The Ecleftic" (Columbia CD 2000). En charmig sångare, rappare och reggae-toaster från Haiti, uppväxt och bosatt i USA. Påhittig, klurig - "the Ecleftic" är "the eclectic". den som knycker lite här och var ifrån. Visar på en skön självdistans. Han har en stor, varm röst, sinne för utomordentliga melodier (jodå) och har ett vackert, rent ljud i sin halv-akustiska Ovation-gitarr.

"The Ecleftic" är mest känd för sin stora hitlåt - "911". En underbar soulballad full av längtan och lust, i fin duett med en annan av genrens stora, Mary J Blige.Låten är värd hela skivan, men det finns annat bra. Som så många hiphop-skivor är upplägget inte bara en rad låtar i följd, utan en massa lustiga, jönsiga inklipp med intron, prator, vitsar och annat. Ett grepp som jag gillar. Ungefär som när Zappa och gamla Mothers of Invention klippte ihop sina skivor på 60-talet.

En rad storheter hörs också, som gäster eller samplade. Förutom Mary J Blige dyker Kenny Rodgers, Earth, Wind & Fire och Youssou N'Dour upp. Men det bästa spåret, skivans bästa spår enligt mig, är det sista. En överraskande cover av Pink Floyd ! Den berömda titelsången från "Wish You Were Here". Wyclef Jean sjunger den i en lätt gungande reggae-takt och får fram ännu mer längtan, skönhet och värme ur Floyds vackra melodi.

Betyg: ***

TALAD SOULPOESI MED JILL SCOTT

"Who is Jill Scott? : Words and sounds, volume 1" (Universal CD 2000). Ja, vem är Jill Scott? En otroligt bra amerikansk soul-sångerska, eller r'n'b-sångerska. Hennes stil inrymmer gott om talade inslag.

Inte hiphop (frenetiskt rappande i högt tempo). utan drar snarare åt den mer sofistikerade stil som kan kallas Spoken Poetry. Ja, talad poesi, helt enkelt. En lugnare deklamatorisk stil till rytmiskt funk-komp.

En linje som utvecklats med artister som Gil Scott-Heron och Linton Kwesi Johnson, då ofta i starkt politiska frontlinjer. Men Jill Scott för denna tradition vidare till något helt eget.

"Who is Jill Scott?" torde vara ett av historiens bästa debutalbum. Hon framför sina sånger och prator med både smarthet och integritet, och samtidigt nästan oanständigt sensuellt viskande. En fräckt samplad intro kallad "Jilltro" följs av "Do you remember?" och den dubbeltydiga "Eclusively". Vidare genom drömska "He loves med (Lyzel in E flat)", "Love rain" och "Show me", fram till en märklig 10 minuters remix av "Love rain", som består av tystnad (är det slut nu?) varefter ett skramligt, "bakvänt" slut dyker upp som oväntat bonus. Det där tilltaget var ett påfrestande trick som förekom flitigt på CD-skivor åren runt 2000, förmodligen i någon slags illusionsbrytande syfte.

Bortsett från den invändningen är Jill Scotts debutskiva en starkt personlig, välproducerad och njutbart r'n'b-skiva i nerskruvat, vaggande tempo. Lika läcker och tilltalande som det snyggt designade omslaget. Fler volymer i denna serie skulle följa, men dem har jag ingen koll på.

Och vem är Jill Scott mer? Jo, även skådespelerska. Hon spelade huvudrollen som detektiven Precious Ramotswe i TV-serien "Damernas detektivbyrå", efter Alexander McCall Smiths böcker. En deckarserie som utspelar sig i Botswana i södra Afrika.

Betyg: ****

UNDERSKÖNA SADÉ

Det kan vara svårt att skilja Sadés skivor från varandra. De är inte många genom åren, och de är märkligt enhetliga i sin stil. Enformiga kan en del tycka. Konsekventa i ett fulländat, personligt utmejslat uttryck kan man också säga.

"Lovers Rock" (Epic CD 2000) är hennes femte studioalbum under loppet av 16 år (med avbrott för barnledigheter osv). Detta var så tillvida hennes comeback. Det är kanske också hennes största succé någonsin med Grammy Award och stora försäljningssiffror.

Och Sadé Adu, född 1959 i Nigeria och bosatt i London, är på många sätt en unik artist. Som soulsångerska så soft, så soft och beslöjad i  sitt uttryck. Sensuell är en underdrift, men kan också låta för billigt i sammanhanget. Sadé är mer än sensuell. Hennes varma sång har med hela livet att göra.

Ibland anklagad för att vara FÖR soft, har blivit kallad cocktailmusik och hissmusik. Ändå har hon många gånger skrivit engagerade texter. Men framför allt har hon blivit älskad som en fantastisk sångerska, med koncentrerat uttryck. Och på scen dessutom så vacker att man saknar ord.

Nu är egentligen Sadé namnet på hela bandet. En samspelt combo med fina musiker på klaviatur, tenorsax, gitarr, bas och trummor. Men de kommer lätt i skymundan. Sadé Adu och hennes röst, hennes låtar och hennes personlighet kommer tveklöst i fokus. 

Titellåten "Lovers rock" är ljuvligt vacker, bland det mest förföriska man kan höra i musikväg. Hela skivan är enhetlig och bra. Men bland Sadés, trots allt, väldigt snarlika album, föredrar jag ändå helst hennes debut "Diamond Life" från 1984, och kanske även "Stronger Than Pride" från 1988.

Betyg: ****

OCH 2000-TALETS ANDRA BÄSTA SKIVA - JONI MITCHELL 

Ja, nu tar vi mästerverken direkt. Precis över tröskeln till 2000-talet, det beramade millennie-skiftet, när världen inte alls gick under pga fruktade datorhaverier och datumbuggar.

Joni Mitchell - albumet "Both Sides Now" (Reprise CD 2000). En skiva att ta med sig på en öde ö. En kärleksfull skiva med musik så skön, så vacker, så vemodig att man nästan går sönder.

Omslaget är, som så ofta, målat av henne själv. Ett självporträtt i olja. Dova färger, klar blick, cigg (ännu gångbart då). Så snyggt, så snyggt i sin dunkla nattstämning som harmonierar väl med musiken.

Fantastiska songwritern Joni Mitchell hade flaggat för att hon tänkte sluta som artist, med ålderns rätt. OM hon tänkte sig "Both Sides Now" som en grand final i karriären, så var det med värdighet. Album-titeln "Both Sides Now" är hämtad från en av hennes allra tidigaste sånger. En vän ballad i folksong-stil som var med på hennes andra LP "Clouds" 1969, och som också blev en hit med Judy Collins.

Men det här är något annat. Hela albumet, brett orkestrerat med ett hav av stråkar i en amerikansk Broadway-tradition, är laddat av en svårmodig mitt-i-natten-stämning. Jag antar att hon haft Billie Holiday och hennes sista skiva "Lady in Satin" från 1958 som förlaga. Det är samma trolska mörker, samma sensuella och drömlika anslag.

Joni sjunger två av sina egna, tidiga sånger. Nämnda "Both sides now" och "A case of you" (från "Blue" 1971). Här får de en helt annan dräkt. Vince Mendoza står för de storslagna arrangemangen. "Torch songs" kallas genren på engelska. Sentimentala sånger i bred inramning à la "American Songbook"-traditionen. 

Joni tolkar "You've changed", som fanns med just på Billie Holidays "Lady i Satin"-album. Här finns också "You're my thrill", "At last", "Stormy weather" och liknande gamla standardnummer. Det är alltså jazzsångerskan Joni Mitchell som framträder. Visst har hon i sitt gränsöverskridande musikskapande tangerat jazzen tidigare, inte minst på 1970-talet då hon samarbeta med Tony Scott, Herbie Hancock och Jaco Pastorius. Då på färgstarka album som "The Hissing of Summer Lawns", "Hejira" och "Mingus".

Då handlade det mera om jazzrock i möten med sval västkustrock och ballad. Men här greppar hon den traditionella, amerikanska jazzballaden. Och som med allt annat gör hon det med integritet, kraft och övertygelse. Hennes fraseringar är fantastiska och hennes röst låter bara så helt underbar. Stråkarna målar upp en hel Hollywood-film av känslor som berör. Detta är en av de skivor jag älskar mest, alla kategorier.

Betyg: *****

2000-TALETS BÄSTA SKIVA - ELECTRO-JAZZ FRÅN PARIS

Ja, vi spikar direkt. Jag inleder 2000-talet i denna kronologi med den i mitt tycke grymmaste skivan på hela decenniet. Franskt är det. Det syns redan på det snygga, stramt designade omslaget.

"Tourist" (Blue Note CD 2000) med St Germain. Inspelad och mixad i Paris. Mitt i turiststråken. Och vad är då det här? Vem eller vilka är St Germain? En jazzgrupp? En combo i konventionell mening? Det anrika skivmärket Blue Note förpliktar ju.

Jag läser mig till att St Germain är snarare artisnamnet för en producent, nämligen Ludovic Navarre, och arbetsnamn för hans samtliga produktioner. En DJ som sitter och remixar, spakar, rör ihop och stuvar om. Men vem är det egentligen som spelar? Jag ställde frågan nyligen angående den lika Paris-baserad skivserien "Hotel Costes" nyligen.

Det här är electronica, acid jazz och deep house. Det blev uppenbart när jag gick tillbaka till det tidigare albumet med St Germain, "Boulevard" från 1995, som mest bestod av långa grooves och kändes rätt innehållslöst.

Men "Tourist" med St Germain är fullspikad. Full pott. Redan i första spåret "Rose Rouge "är man fast. En piskande, programmerad trumrytm (troligen knyckt från Dave Brubecks "Take five"). En soulsångerska som låter som Nina Simone kommer in. Men det är inte Nina Simone, det är Marlena Shaw (som medverkade på samlingen "Chess Soul Sisters", tidigare nämnd i denna blogg). Hon sjunger några fraser med vibrerande, låg altröst. Blåsarna kommer in. Fina solon på barytonsax, tenor- och trumpet. Det är så bra, så bra, så bra, så bra.

Jovisst, man kan invända mot att det inte är "riktig jazz" utan "fusk". Åtminstone två samplade spår (trummor och sång) och en låt av musiker som aldrig har träffats. Men det fungerar. Blåsarna spelar över de samplade spåren, och det får hela bli en kreation så attraktiv, så läcker och så svängig.

Och hela skivan är bra. I "Montega Bay Spleen" är tempot lugnare. Här en hörs en mjuk jazzgitarr och en rytm. Det blir en målande, skön jazzrock som kan erinra om Zawinul och Weather Report. "So flute" och "Latin note" är åter galopperande sväng, omöjligt att inte dras med i. Med solon på flöjt respektive vibrafon. Och solo-insatserna - av sju stycken namngivna och i högsta grad levande musiker - de är definitivt jazz. Fast rytmfundamenten är ett gediget arbete i redigerade datorprogram.

"Pont des Arts" och "La Goutte d'Or" är andra av de nio titlarna i denna helgjutna anrättning. Jag orkar inte bekymra mig om vad som är levande eller programmerat. Jag tar bara till mig denna underbara, franska electro-jazz-skiva. Och jag återkommer ständigt till den makalösa öppningen med den makalösa soulrösten - låten "Rose Rouge".

Betyg: *****

BLÅ TÅGET IN I 2000-TALET

En återföreningsplatta med Blå Tåget, "Moderna Material" (MNW CD 1999). Vi befinner oss här alltså 30 år efter den gamla proggruppens storhetstid. Återföreningar var vanliga (Samla Mammas Manna gjorde samma år den rätt lyckade CD:n "Kaka").

Dels hade proggen vid det här laget hunnit få en rejäl renässans (efter att ha tagit mycket stryk under 1980-talet), och dels innebar millennie-skiftet rent allmänt en uppsjö av återblickar, historik och sammanfattningar. Och återblickar handlar det mycket om när de nu åldrade gentlemännen och veteranerna i Blå Tåget samlade ihop sig. 

Mitt första möte med denna skiva var via mitt jobb på SVT. Den inspirerande TV-producenten Sonja Döhre (nu salig i minne) på SVT Kultur lät göra en serie pausprogram med rubriken "Russin" inför millennie-skiftet. I korta femminutare fick ett antal producenter, såväl veteraner som unga blivande stjärnor, plocka russinen ur kakan när det gällde allt inom 1900-talets kultur i Sverige.

Det blev en härlig, brokig väv av stort och smått. Astrid Lindgren, Vilhelm Moberg och Ingmar Bergman förstås, liksom modern arkitektur, popkonst, tonsättare och jazzmusiker, poeter och skådisar osv. Bland de yngre producenterna här fanns Carl Tofft och Karin af Klintberg som snart skulle bli kreativa program-skapare inom SVT. Klintberg startade så småningom eget produktionsbolag ThelmaLouise som berikade SVT med "Historieätarna" och annat.

Nåväl. Det var just Karin af Klintberg som gjorde ett "Russin" på temat 1960-talets dadaism och popkonst i kretsen kring Moderna Museet. Det var här hon gjorde en perfekt musikläggning med Blå Tågets då helt nyskrivna låt "Allting var liksom i rörelse". Tore Berger och Torkel Rasmusson växelsjunger den målande texten "Från öppen konst och gränsöverskridning / till popmusik och vänstervridning / från happenings till demonstrationer / från modskravaller till vilda strejkaktioner....." som mynnar ut i refrängen : "60-talet kom och gick / öppet som ett ögonblick / uppror och förförelse / allt var liksom i rörelse".

Den sången (text och musik Leif Nylén) är värd hela skivan. Resten är tyvärr inte lika vitalt. Jo, möjligen titellåten "Moderna material", som ironiskt avhandlar såväl trotyl och stridsgifter som plast och annat "modernt" (enligt 50- och 60-talens terminologi).

Men de poetiska sidorna av Blå Tågets skapande överväger. Och visst är "Köpa skor", "Vårdagjämning" och "Gamla miss Ellen" smålustiga, medan 60-tals-retron i Tore Bergers "Det var en gång en dröm" mera känns övertydlig. Bergers vackra barytonröst har behållit sin charm, medan Torkel Rasmusson som förr lät roligt vass med sin gälla falsett nu låter trött och sliten. En eloge dock till saxofonisten m.m. Kjell Westling som alltid varit en musikalisk vitamin och här spelar bättre än någonsin. 

Som komplement i samlingen i Gunder Häggs / Blå Tågets sparsamma och väl utspridda diskografi har den här naturligtvis sin plats. Och omslaget är lika naivistisk-fult som alla andra av Tågets skivor.

Betyg: ***

SKIVOR TILL KAFFET - FREDDIE WADLING SJUNGER SVENSKA VISOR

Det är här Freddie Wadling tar steget fullt ut och sjunger visor. "En Skiva till Kaffet" (MNW CD 1999), kompad av Esbjörn Svenssons Trio.

Det blir varken en stor Wadling-skiva eller några unika tolkningar av den svenska visskatten. Ändå är det här en skiva till kaffet som jag gärna lyssnar på. Det finns något omedelbart och sympatiskt med Freddie Wadlings sätt att närma sig sånger, nästan oavsett vilken sorts.

Med hans hudlöst nakna, helt oslagbara tolkning av "Over the rainbow" i minne (med Fläskkvartetten 1988) är det lätt att njuta av när klarheten han sjunger dessa visor av Taube, Bellman, Ramel, Olrog, Hasse & Tage m.m. fastän själva texttolkningarna som sådana inte alls är nyskapande.

Repertoaren är ganska allmänt hållen, ja närmast konventionell. Det gör inget. Dessa klassiker tål att höras om och om igen. "Sjuttonde balladen" av Evert Taube spelades aldrig in av Taube själv, men blev allmänt känd via Cornelis 1969. "Dans på Sunnanö" och "Så skimrande var aldrig havet" är däremot närmast svenskt allmängods.

"Tjänare Mollberg" av Bellman flyter vilsamt med Esbjörn Svenssons böljande pianospel i 6/8-takt. Som Bellman-tolkning är den naturligtvis inte i närheten av Fred Åkerströms, inte heller av Sven-Bertil Taubes. Men den fungerar. Hasse & Tage är också väl representerade med roliga "Madrassen" (Helmer Bryd ur "Mosebacke Monarki") och de stillsamt reflekterande "Ett glas öl" och "Var blev ni av (ljuva drömmar)". I "Resan till Chyterae" av Ulf-Peder Olrog gästar Lena Nyman i duett. Det minst kända bidraget är en kortdikt av Jeremias i Tröstlösa. Hela anrättningen avslutas smakfullt med en annan multi-klassiker, "Underbart är kort" av Povel Ramel.

Freddie Wadling är unik som sångare med sin både sårbara och stora, dramatiska röst. Bäst kommer han till sin rätt i rocksammanhang när han får spela ut i styrka, gärna i spökgotiska temata. Som vissångare har han känslighet, men har också en tendens att "dra över" texterna utan att ta vara på ordens inneboende dramatik. Beskheten i Taubes "Sjuttonde balladen" blir inte mer än antydningar. Den fina Esbjörn Svenssons Trio ligger lågt här som ackompanjatörer, utan att kräva eget utrymme. Och hur som helst, trots invändningar. Freddie Wadling har aldrig gjort något dåligt. Inte heller denna gång.

Betyg: ***

AVBROTT - ROBBAN BROBERG IN MEMORIAM

Jag avbryter här min kronologiska genomgång av min skivsamling för ett inslag av sorg. Mitt under sommarens sköna semesterveckor i Skåne kommer nyheten att Robert Broberg har avlidit. Det är alltid tråkigt när favoriter går bort. Kanske borde jag skrivit minnesord oftare här.  

Men Robban Broberg hade jag ett speciellt förhållande till. Hans karriär var en vinglande och märklig bana, allt annat än rak. Mitt ibland alla glada, färgstarka dekorer och utstyrslar var han något mycket, mycket ovanligt. Nämligen en folkkär avant-gardist.

Jag gillade hans rötter i 1950-talets skiffle-våg. Gamla, amerikanska visor i snabbt tempo, med gott humör och på enkla instrument. Akustisk gitarr, tvättbräde, kazoo. Där någonstans finns Robbans musikaliska grund.

Jag gillade den populäre, brede underhållaren på 1960-talet. Robban hade fått stort genombrott via Hylands Hörna, TV, radio, Svensktoppen och "Det ska vi fira". Sjöng roliga, underfundiga sånger som "Båtlåt", "Gummimadrassen", "Alla springer omkring" eller släppte loss i knäppa monologen "Väderleks-felprataren". Ibland mera sentimentala sånger som "Maria Therese". Alltid med lysande melodier och sjungna med hans snygga, manlliga röst.

På "Tjejjer" (1969) släppte han loss den småfräcka sidan i full blom. "Uppblåsbara Barbara", porrmodellen "Carola", "Mariga Mary" och de andra fick oss småpojkar att fnittra lite extra. Men det var rätt oskyldigt, charmigt och begåvat. Ordlekeriet fortsatte flöda i "The Pling & Plong Show". En (fiktiv) barnskiva med "Mysik och Hållisång från Lattjobolaget Pling å Plong" (1970). Robban var mer populär och mer etablerad än någonsin. Folkkär är bara förnamnet.

Så hände något. Robban tröttnade. Fick spader. Drog sig undan rambljuset. Skippade det klämkäcka namnet "Robban" och blev Robert Karl-Oskar Broberg. Började göra mera inåtvända skivor som "En typiskt rund LP med hål i mitten" (1971). Omslag med svartvitt foto där han sitter med ryggen mot kameran vid ett piano ensam i ett rum,. De tidigare käcka fräckisar blev istället explicit sexuella sånger med allvarlig och existensiell underton.

De följande skivorna "Jag letar efter mig själv" (1972) och "Vem är det som bromsar (1974) utvecklade den filosofiska och ifrågasättande sidan av hans sångskapande. Robert var någonstans i utkanten av den progressiva musikrörelsen. Turnerade med Hoola Bandoola Band, uttryckte en socialistisk grundsyn och gav ut skivor på alternativa småbolag. Det lustiga var att den stora, breda publiken trodde att han hade försvunnit helt.

Här dök skifflemusiken upp igen. Sångerna hade djupa texter, men framfördes enkelt i hemmagjorda inspelningar ("Live at hemma"). Det är just denna - Robbans inåtvända period - som jag tycker så mycket om. Efter dessa anspråklösa skivor tog sig hans grubblerier och tvivel ytterligare ett steg. I slutet av 70-talet var Robert Broberg nära att lägga av helt. 

Han bosatte sig ett tag i New York (han var där precis när John Lennon mördades 1980). Sökte en anonymitet och avskildhet, fortfarande på flykt undan sitt gamla kändsskap. Han började kalla sig Zero, och ville med detta alter ego markera en nollställdhet. Faktum är de enstaka, rätt okända skivor han gjorde nu - som Zero, är något av det finaste han gjort. "Motsättningar" (1979) - med den kontroversiella dödsballaden "Jag vill inte ligga lik". 

Och ännu finare är "Kvinna eller Man" (1981). liksom den förra utgiven på Silence. Det något anonyma omslaget, plus det faktum att han nu kallade sig Zero och att han rent allmänt var inne i en "osynlig" period, gjorde att "Kvinna eller Man" är en av hans mest okända och minst sålda album.

Men ohh vad jag tycker om den. "Kvinna eller Man" är en skiva jag ofta spelat i perioder när jag varit ledsen. "Jag har aldrig varit lyckligare än nu" är den paradoxala titeln på en stärkande sång med deppug underton. "Vi vet ingenting om varann" och "Gråten är en omvänd glädje" är andra känsliga relations-sånger.

Enda kända sången här är "Vatten - stan är full av vatten". Men den blev allmänt känd senare när Robban spelade in den live från Globen 1990. Här är originalet och det är mycket bättre. Tyvärr har "Kvinna eller man" aldrig getts ut på CD. Det är därför jag saknar den - verkligen saknar den - i denna bloggs samling.

Så kom Robert Broberg tillbaka då. Med 1983 års "Upp Igen!" signalerar han en energifull återkomst till den stora publiken och mediala scenen. Det är först nu han börjar sjunga sina gamla örhängen från 60-talet igen (han hade vägrat befatta sig med dem under hela 70-talet). En större del av svenska folket trodde att Robban varit helt frånvarande och nu gjorde comeback sedan 60-talet.

"Upp igen" är en underbar skiva. Full fart och återvunnen utåtriktad kraft. Ordlekar och ordvitsar i rikliga doser. Och nu hette han inte Zero längre, bara Robert Broberg. Här finns lekfullhet och vansinne i överflöd. En revansch och en glädje som bara bryts av av den söta balladen "Här i min skrivmaskin" och av bråddjupet i skilsmässo-sviten "Amor Vincit Omnia". Kärlekens alla sidor har han alltid skildrat mästerligt.

Med den nyvunna starten kom också nyvunna spelplaner. Knäppa, absurda enmans-shower på Tyrol, där infall och upptåg ibland gränsade till vansinne. Men alltid med ett gott humör. Det är här Robert är paradoxen - en folkkär avantgardist.

Så fortsatte det på 80-talet : "Raket", "Morot", "Flygeltur". Nya, färgstarka performance-konstverk med fina låtar. Cirkeln var sluten sedan 60-talets stora popularitet i rampljuset och mellantidens sökande, skygga "knepighet".

År 1990 gör han tvärtom igen. Istället för de knäppa enmans-showerna i smått format bokar han in sig på den då nybyggda jättearenan Globen och lyckas dra fulla hus flera gånger om. Något bara utländska stjärnor hade lyckats med didttills. Och jodå, Robban lyckas även behärska det jättelika formatet. Scenen är färgstark i egen design, han är ju även bildkonstnär. Och i "Roberts höjdare : Nu flyger vi igen" sammanfattar han alla sina epoker till en stark symbios.

Och så fortsatte 90-talet. Några fler skivor ("Målarrock", "Dubbelsångare") och Globen-shower med samma stora egensinne och värme. Samlingsbox och sammanfattningar, innan han på 2000-talet blev tvungen att lugna ner tempot pga ålder, och senare också tyvärr pga sjukdom. Och nu i juli dog Robert Karl-Oskar Broberg, 75 år gammal. Mannen, artisten, charmtrollet, melodimakaren och den fina rösten som gett oss så mycket glädje, musik, eftertanke och också känslor av livets djupaste allvar. Tack för allt, Robban !