2000-TALETS BÄSTA SKIVA - ELECTRO-JAZZ FRÅN PARIS

Ja, vi spikar direkt. Jag inleder 2000-talet i denna kronologi med den i mitt tycke grymmaste skivan på hela decenniet. Franskt är det. Det syns redan på det snygga, stramt designade omslaget.

"Tourist" (Blue Note CD 2000) med St Germain. Inspelad och mixad i Paris. Mitt i turiststråken. Och vad är då det här? Vem eller vilka är St Germain? En jazzgrupp? En combo i konventionell mening? Det anrika skivmärket Blue Note förpliktar ju.

Jag läser mig till att St Germain är snarare artisnamnet för en producent, nämligen Ludovic Navarre, och arbetsnamn för hans samtliga produktioner. En DJ som sitter och remixar, spakar, rör ihop och stuvar om. Men vem är det egentligen som spelar? Jag ställde frågan nyligen angående den lika Paris-baserad skivserien "Hotel Costes" nyligen.

Det här är electronica, acid jazz och deep house. Det blev uppenbart när jag gick tillbaka till det tidigare albumet med St Germain, "Boulevard" från 1995, som mest bestod av långa grooves och kändes rätt innehållslöst.

Men "Tourist" med St Germain är fullspikad. Full pott. Redan i första spåret "Rose Rouge "är man fast. En piskande, programmerad trumrytm (troligen knyckt från Dave Brubecks "Take five"). En soulsångerska som låter som Nina Simone kommer in. Men det är inte Nina Simone, det är Marlena Shaw (som medverkade på samlingen "Chess Soul Sisters", tidigare nämnd i denna blogg). Hon sjunger några fraser med vibrerande, låg altröst. Blåsarna kommer in. Fina solon på barytonsax, tenor- och trumpet. Det är så bra, så bra, så bra, så bra.

Jovisst, man kan invända mot att det inte är "riktig jazz" utan "fusk". Åtminstone två samplade spår (trummor och sång) och en låt av musiker som aldrig har träffats. Men det fungerar. Blåsarna spelar över de samplade spåren, och det får hela bli en kreation så attraktiv, så läcker och så svängig.

Och hela skivan är bra. I "Montega Bay Spleen" är tempot lugnare. Här en hörs en mjuk jazzgitarr och en rytm. Det blir en målande, skön jazzrock som kan erinra om Zawinul och Weather Report. "So flute" och "Latin note" är åter galopperande sväng, omöjligt att inte dras med i. Med solon på flöjt respektive vibrafon. Och solo-insatserna - av sju stycken namngivna och i högsta grad levande musiker - de är definitivt jazz. Fast rytmfundamenten är ett gediget arbete i redigerade datorprogram.

"Pont des Arts" och "La Goutte d'Or" är andra av de nio titlarna i denna helgjutna anrättning. Jag orkar inte bekymra mig om vad som är levande eller programmerat. Jag tar bara till mig denna underbara, franska electro-jazz-skiva. Och jag återkommer ständigt till den makalösa öppningen med den makalösa soulrösten - låten "Rose Rouge".

Betyg: *****