SKIVOR TILL KAFFET - FREDDIE WADLING SJUNGER SVENSKA VISOR

Det är här Freddie Wadling tar steget fullt ut och sjunger visor. "En Skiva till Kaffet" (MNW CD 1999), kompad av Esbjörn Svenssons Trio.

Det blir varken en stor Wadling-skiva eller några unika tolkningar av den svenska visskatten. Ändå är det här en skiva till kaffet som jag gärna lyssnar på. Det finns något omedelbart och sympatiskt med Freddie Wadlings sätt att närma sig sånger, nästan oavsett vilken sorts.

Med hans hudlöst nakna, helt oslagbara tolkning av "Over the rainbow" i minne (med Fläskkvartetten 1988) är det lätt att njuta av när klarheten han sjunger dessa visor av Taube, Bellman, Ramel, Olrog, Hasse & Tage m.m. fastän själva texttolkningarna som sådana inte alls är nyskapande.

Repertoaren är ganska allmänt hållen, ja närmast konventionell. Det gör inget. Dessa klassiker tål att höras om och om igen. "Sjuttonde balladen" av Evert Taube spelades aldrig in av Taube själv, men blev allmänt känd via Cornelis 1969. "Dans på Sunnanö" och "Så skimrande var aldrig havet" är däremot närmast svenskt allmängods.

"Tjänare Mollberg" av Bellman flyter vilsamt med Esbjörn Svenssons böljande pianospel i 6/8-takt. Som Bellman-tolkning är den naturligtvis inte i närheten av Fred Åkerströms, inte heller av Sven-Bertil Taubes. Men den fungerar. Hasse & Tage är också väl representerade med roliga "Madrassen" (Helmer Bryd ur "Mosebacke Monarki") och de stillsamt reflekterande "Ett glas öl" och "Var blev ni av (ljuva drömmar)". I "Resan till Chyterae" av Ulf-Peder Olrog gästar Lena Nyman i duett. Det minst kända bidraget är en kortdikt av Jeremias i Tröstlösa. Hela anrättningen avslutas smakfullt med en annan multi-klassiker, "Underbart är kort" av Povel Ramel.

Freddie Wadling är unik som sångare med sin både sårbara och stora, dramatiska röst. Bäst kommer han till sin rätt i rocksammanhang när han får spela ut i styrka, gärna i spökgotiska temata. Som vissångare har han känslighet, men har också en tendens att "dra över" texterna utan att ta vara på ordens inneboende dramatik. Beskheten i Taubes "Sjuttonde balladen" blir inte mer än antydningar. Den fina Esbjörn Svenssons Trio ligger lågt här som ackompanjatörer, utan att kräva eget utrymme. Och hur som helst, trots invändningar. Freddie Wadling har aldrig gjort något dåligt. Inte heller denna gång.

Betyg: ***