OCH 2000-TALETS ANDRA BÄSTA SKIVA - JONI MITCHELL 

Ja, nu tar vi mästerverken direkt. Precis över tröskeln till 2000-talet, det beramade millennie-skiftet, när världen inte alls gick under pga fruktade datorhaverier och datumbuggar.

Joni Mitchell - albumet "Both Sides Now" (Reprise CD 2000). En skiva att ta med sig på en öde ö. En kärleksfull skiva med musik så skön, så vacker, så vemodig att man nästan går sönder.

Omslaget är, som så ofta, målat av henne själv. Ett självporträtt i olja. Dova färger, klar blick, cigg (ännu gångbart då). Så snyggt, så snyggt i sin dunkla nattstämning som harmonierar väl med musiken.

Fantastiska songwritern Joni Mitchell hade flaggat för att hon tänkte sluta som artist, med ålderns rätt. OM hon tänkte sig "Both Sides Now" som en grand final i karriären, så var det med värdighet. Album-titeln "Both Sides Now" är hämtad från en av hennes allra tidigaste sånger. En vän ballad i folksong-stil som var med på hennes andra LP "Clouds" 1969, och som också blev en hit med Judy Collins.

Men det här är något annat. Hela albumet, brett orkestrerat med ett hav av stråkar i en amerikansk Broadway-tradition, är laddat av en svårmodig mitt-i-natten-stämning. Jag antar att hon haft Billie Holiday och hennes sista skiva "Lady in Satin" från 1958 som förlaga. Det är samma trolska mörker, samma sensuella och drömlika anslag.

Joni sjunger två av sina egna, tidiga sånger. Nämnda "Both sides now" och "A case of you" (från "Blue" 1971). Här får de en helt annan dräkt. Vince Mendoza står för de storslagna arrangemangen. "Torch songs" kallas genren på engelska. Sentimentala sånger i bred inramning à la "American Songbook"-traditionen. 

Joni tolkar "You've changed", som fanns med just på Billie Holidays "Lady i Satin"-album. Här finns också "You're my thrill", "At last", "Stormy weather" och liknande gamla standardnummer. Det är alltså jazzsångerskan Joni Mitchell som framträder. Visst har hon i sitt gränsöverskridande musikskapande tangerat jazzen tidigare, inte minst på 1970-talet då hon samarbeta med Tony Scott, Herbie Hancock och Jaco Pastorius. Då på färgstarka album som "The Hissing of Summer Lawns", "Hejira" och "Mingus".

Då handlade det mera om jazzrock i möten med sval västkustrock och ballad. Men här greppar hon den traditionella, amerikanska jazzballaden. Och som med allt annat gör hon det med integritet, kraft och övertygelse. Hennes fraseringar är fantastiska och hennes röst låter bara så helt underbar. Stråkarna målar upp en hel Hollywood-film av känslor som berör. Detta är en av de skivor jag älskar mest, alla kategorier.

Betyg: *****