BLÅ TÅGET IN I 2000-TALET

En återföreningsplatta med Blå Tåget, "Moderna Material" (MNW CD 1999). Vi befinner oss här alltså 30 år efter den gamla proggruppens storhetstid. Återföreningar var vanliga (Samla Mammas Manna gjorde samma år den rätt lyckade CD:n "Kaka").

Dels hade proggen vid det här laget hunnit få en rejäl renässans (efter att ha tagit mycket stryk under 1980-talet), och dels innebar millennie-skiftet rent allmänt en uppsjö av återblickar, historik och sammanfattningar. Och återblickar handlar det mycket om när de nu åldrade gentlemännen och veteranerna i Blå Tåget samlade ihop sig. 

Mitt första möte med denna skiva var via mitt jobb på SVT. Den inspirerande TV-producenten Sonja Döhre (nu salig i minne) på SVT Kultur lät göra en serie pausprogram med rubriken "Russin" inför millennie-skiftet. I korta femminutare fick ett antal producenter, såväl veteraner som unga blivande stjärnor, plocka russinen ur kakan när det gällde allt inom 1900-talets kultur i Sverige.

Det blev en härlig, brokig väv av stort och smått. Astrid Lindgren, Vilhelm Moberg och Ingmar Bergman förstås, liksom modern arkitektur, popkonst, tonsättare och jazzmusiker, poeter och skådisar osv. Bland de yngre producenterna här fanns Carl Tofft och Karin af Klintberg som snart skulle bli kreativa program-skapare inom SVT. Klintberg startade så småningom eget produktionsbolag ThelmaLouise som berikade SVT med "Historieätarna" och annat.

Nåväl. Det var just Karin af Klintberg som gjorde ett "Russin" på temat 1960-talets dadaism och popkonst i kretsen kring Moderna Museet. Det var här hon gjorde en perfekt musikläggning med Blå Tågets då helt nyskrivna låt "Allting var liksom i rörelse". Tore Berger och Torkel Rasmusson växelsjunger den målande texten "Från öppen konst och gränsöverskridning / till popmusik och vänstervridning / från happenings till demonstrationer / från modskravaller till vilda strejkaktioner....." som mynnar ut i refrängen : "60-talet kom och gick / öppet som ett ögonblick / uppror och förförelse / allt var liksom i rörelse".

Den sången (text och musik Leif Nylén) är värd hela skivan. Resten är tyvärr inte lika vitalt. Jo, möjligen titellåten "Moderna material", som ironiskt avhandlar såväl trotyl och stridsgifter som plast och annat "modernt" (enligt 50- och 60-talens terminologi).

Men de poetiska sidorna av Blå Tågets skapande överväger. Och visst är "Köpa skor", "Vårdagjämning" och "Gamla miss Ellen" smålustiga, medan 60-tals-retron i Tore Bergers "Det var en gång en dröm" mera känns övertydlig. Bergers vackra barytonröst har behållit sin charm, medan Torkel Rasmusson som förr lät roligt vass med sin gälla falsett nu låter trött och sliten. En eloge dock till saxofonisten m.m. Kjell Westling som alltid varit en musikalisk vitamin och här spelar bättre än någonsin. 

Som komplement i samlingen i Gunder Häggs / Blå Tågets sparsamma och väl utspridda diskografi har den här naturligtvis sin plats. Och omslaget är lika naivistisk-fult som alla andra av Tågets skivor.

Betyg: ***