WYCLEF JEAN PÅ EGEN HAND

Han hade nyligen lämnat r'n'b-trion The Fugees. Den gruppen har jag bara en relation till. De gjorde tidernas kanske sämsta cover. 

Jo, jag vet. "Killing me softly" av Roberta Flack blev en jättehit med The Fugees 1996. Den blev så hyllad, så hyllad. "Så här låter 90-talet" och hit och dit. En del (yngre) hade kanske aldrig hört originalet och tyckte The Fugees hade en ovanligt bra melodi.

För mig som är uppväxt på 70-talet och fullkomligt älskade Roberta Flack när hon sjön sin finkänsliga, stillsamma, ytterst sensuella ballad blev det något annat. Den gjordes i många versioner redan då. Lill Lindfors sjöng den rätt bra på svenska ("Sången han sjöng var min egen").

Men när moderna The Fugees gjorde sin hiphop / r'n'b-version på 1990-talet tillförde de inte mycket annat än en hård, maskinmässig pålkransrytm. Jag tycker att deras version var klumpig, klantig, okänslig och totalt utan finess. Men den stora, unga, lukrativa publiken på dansgolven tyckte annorlunda.

Sedan är det en annan sak att The Fugees faktiskt bestod av tre lysande vokalister : Wyclef Jean, Lauryn Hill och Pras Michel, varav åtminstone de två förstnämnda snart gjorde stora solokarriärer. Lite roligt är också att gruppnamnet The Fugees låter (eller snarare ser ut som) The Fugs. Just det, The Fugs - den gamla, skäggiga underground-trion från New York under det vilda 60-talet, Annan tid, annan värld.

Men detta skulle alltså handla om Wyclef Jean : "The Ecleftic" (Columbia CD 2000). En charmig sångare, rappare och reggae-toaster från Haiti, uppväxt och bosatt i USA. Påhittig, klurig - "the Ecleftic" är "the eclectic". den som knycker lite här och var ifrån. Visar på en skön självdistans. Han har en stor, varm röst, sinne för utomordentliga melodier (jodå) och har ett vackert, rent ljud i sin halv-akustiska Ovation-gitarr.

"The Ecleftic" är mest känd för sin stora hitlåt - "911". En underbar soulballad full av längtan och lust, i fin duett med en annan av genrens stora, Mary J Blige.Låten är värd hela skivan, men det finns annat bra. Som så många hiphop-skivor är upplägget inte bara en rad låtar i följd, utan en massa lustiga, jönsiga inklipp med intron, prator, vitsar och annat. Ett grepp som jag gillar. Ungefär som när Zappa och gamla Mothers of Invention klippte ihop sina skivor på 60-talet.

En rad storheter hörs också, som gäster eller samplade. Förutom Mary J Blige dyker Kenny Rodgers, Earth, Wind & Fire och Youssou N'Dour upp. Men det bästa spåret, skivans bästa spår enligt mig, är det sista. En överraskande cover av Pink Floyd ! Den berömda titelsången från "Wish You Were Here". Wyclef Jean sjunger den i en lätt gungande reggae-takt och får fram ännu mer längtan, skönhet och värme ur Floyds vackra melodi.

Betyg: ***