ERYKAS BADUIZM NUMMER TVÅ


Erykah Badu gjorde stor succé med sitt album "Baduizm" (1997). Hon hyllades av vissa som en ny Billie Holiday, vilket var en något överdriven och konstig jämförelse.

Jag tyckte rätt bra om "Baduizm" men hade lite svårt att ta den riktigt till mig. Förutom ett urläckert, sensuellt omslag (Erykah Badu sitter stylad i någon slags turban), fann jag skivan enformig. Skönt, lunkande r'n'b- / soul-sound med trumslagarens kantslag som genomgående ingrediens. Men magin uteblev i mina öron.

"Mama's Gun" (Motown / Puppy Love CD 2000) är delvis annorlunda. Här inleds med en rockbetonad, tung soullåt med den inte helt lätta titeln "Penitentiary Philosophy" (puh, snubbla på den...). De tungfotade riffen ger ett omedelbart, respektfullt anslag för Erykah Badus sång. Och hon sjunger med själ och värme. Hon är verkligen en stor soulsångerska, även om hon ofta kryper in i det klurigt viskande läge som hon hade på "Baduizm".

Men "Mama's Gun" är ett händelserikt r'n'b-med stora variationer och kontraster i låtarnas tempi och karaktärer (i motsats till föregångaren). "Didn't cha know?", "...& on", "A.D. 2000" och "Bag lady" är andra titlar. Men den finaste pärlan här är ett litet "mellanspår" bland de tyngre groovarna. Det är den lilla kärleksballaden "In love", som Erykah Badu sjunger i duett med Stephen Marley (son till Bob Marley)  till enbart komp av en akustisk gitarr. Det är så bra, så bra, så bra. Så varmt sensuellt och så vackert. Här hör man storheten i deras röster.

Erykah Badus texter är socialt och politiskt engagerade, men jag kan inte säga att jag satt mig in i dem. "Mama's Gun" (som också kan utläsas ("Mama is gone") fick mer blandad kritik än den hyllade debuten. Kanske tog hon ut svängarna för experimentellt för en del. Men i stort sett ändå en succé som sålde bra. Skivmärket Tamla Motown inger respekt. Och tillsammans med Mary J Blige, Lauryn Hill och Alicia Keys är Erykah Badu tveklöst en av de riktigt stora soulsångerskorna i 70-tals-generationen.

Bland musikerna på skivan finns Roy Hargrove (trumpet), Roy Ayers (vibrafon), några slagverkare och ett gäng alldeles äkta stråkar. Samt en stor uppsättning mixare. Skivan slutar med ett 10 minuter långt spår, "Green eyes". Det består till hälften av tystnad och sedan av mixat skrammel som kommer tillbaka. Det är samma påfrestande trick som på "Who is Jill Scott?" och på hundratals andra plattor vid den här tiden.

Betyg: ***