AVBROTT - ROBBAN BROBERG IN MEMORIAM

Jag avbryter här min kronologiska genomgång av min skivsamling för ett inslag av sorg. Mitt under sommarens sköna semesterveckor i Skåne kommer nyheten att Robert Broberg har avlidit. Det är alltid tråkigt när favoriter går bort. Kanske borde jag skrivit minnesord oftare här.  

Men Robban Broberg hade jag ett speciellt förhållande till. Hans karriär var en vinglande och märklig bana, allt annat än rak. Mitt ibland alla glada, färgstarka dekorer och utstyrslar var han något mycket, mycket ovanligt. Nämligen en folkkär avant-gardist.

Jag gillade hans rötter i 1950-talets skiffle-våg. Gamla, amerikanska visor i snabbt tempo, med gott humör och på enkla instrument. Akustisk gitarr, tvättbräde, kazoo. Där någonstans finns Robbans musikaliska grund.

Jag gillade den populäre, brede underhållaren på 1960-talet. Robban hade fått stort genombrott via Hylands Hörna, TV, radio, Svensktoppen och "Det ska vi fira". Sjöng roliga, underfundiga sånger som "Båtlåt", "Gummimadrassen", "Alla springer omkring" eller släppte loss i knäppa monologen "Väderleks-felprataren". Ibland mera sentimentala sånger som "Maria Therese". Alltid med lysande melodier och sjungna med hans snygga, manlliga röst.

På "Tjejjer" (1969) släppte han loss den småfräcka sidan i full blom. "Uppblåsbara Barbara", porrmodellen "Carola", "Mariga Mary" och de andra fick oss småpojkar att fnittra lite extra. Men det var rätt oskyldigt, charmigt och begåvat. Ordlekeriet fortsatte flöda i "The Pling & Plong Show". En (fiktiv) barnskiva med "Mysik och Hållisång från Lattjobolaget Pling å Plong" (1970). Robban var mer populär och mer etablerad än någonsin. Folkkär är bara förnamnet.

Så hände något. Robban tröttnade. Fick spader. Drog sig undan rambljuset. Skippade det klämkäcka namnet "Robban" och blev Robert Karl-Oskar Broberg. Började göra mera inåtvända skivor som "En typiskt rund LP med hål i mitten" (1971). Omslag med svartvitt foto där han sitter med ryggen mot kameran vid ett piano ensam i ett rum,. De tidigare käcka fräckisar blev istället explicit sexuella sånger med allvarlig och existensiell underton.

De följande skivorna "Jag letar efter mig själv" (1972) och "Vem är det som bromsar (1974) utvecklade den filosofiska och ifrågasättande sidan av hans sångskapande. Robert var någonstans i utkanten av den progressiva musikrörelsen. Turnerade med Hoola Bandoola Band, uttryckte en socialistisk grundsyn och gav ut skivor på alternativa småbolag. Det lustiga var att den stora, breda publiken trodde att han hade försvunnit helt.

Här dök skifflemusiken upp igen. Sångerna hade djupa texter, men framfördes enkelt i hemmagjorda inspelningar ("Live at hemma"). Det är just denna - Robbans inåtvända period - som jag tycker så mycket om. Efter dessa anspråklösa skivor tog sig hans grubblerier och tvivel ytterligare ett steg. I slutet av 70-talet var Robert Broberg nära att lägga av helt. 

Han bosatte sig ett tag i New York (han var där precis när John Lennon mördades 1980). Sökte en anonymitet och avskildhet, fortfarande på flykt undan sitt gamla kändsskap. Han började kalla sig Zero, och ville med detta alter ego markera en nollställdhet. Faktum är de enstaka, rätt okända skivor han gjorde nu - som Zero, är något av det finaste han gjort. "Motsättningar" (1979) - med den kontroversiella dödsballaden "Jag vill inte ligga lik". 

Och ännu finare är "Kvinna eller Man" (1981). liksom den förra utgiven på Silence. Det något anonyma omslaget, plus det faktum att han nu kallade sig Zero och att han rent allmänt var inne i en "osynlig" period, gjorde att "Kvinna eller Man" är en av hans mest okända och minst sålda album.

Men ohh vad jag tycker om den. "Kvinna eller Man" är en skiva jag ofta spelat i perioder när jag varit ledsen. "Jag har aldrig varit lyckligare än nu" är den paradoxala titeln på en stärkande sång med deppug underton. "Vi vet ingenting om varann" och "Gråten är en omvänd glädje" är andra känsliga relations-sånger.

Enda kända sången här är "Vatten - stan är full av vatten". Men den blev allmänt känd senare när Robban spelade in den live från Globen 1990. Här är originalet och det är mycket bättre. Tyvärr har "Kvinna eller man" aldrig getts ut på CD. Det är därför jag saknar den - verkligen saknar den - i denna bloggs samling.

Så kom Robert Broberg tillbaka då. Med 1983 års "Upp Igen!" signalerar han en energifull återkomst till den stora publiken och mediala scenen. Det är först nu han börjar sjunga sina gamla örhängen från 60-talet igen (han hade vägrat befatta sig med dem under hela 70-talet). En större del av svenska folket trodde att Robban varit helt frånvarande och nu gjorde comeback sedan 60-talet.

"Upp igen" är en underbar skiva. Full fart och återvunnen utåtriktad kraft. Ordlekar och ordvitsar i rikliga doser. Och nu hette han inte Zero längre, bara Robert Broberg. Här finns lekfullhet och vansinne i överflöd. En revansch och en glädje som bara bryts av av den söta balladen "Här i min skrivmaskin" och av bråddjupet i skilsmässo-sviten "Amor Vincit Omnia". Kärlekens alla sidor har han alltid skildrat mästerligt.

Med den nyvunna starten kom också nyvunna spelplaner. Knäppa, absurda enmans-shower på Tyrol, där infall och upptåg ibland gränsade till vansinne. Men alltid med ett gott humör. Det är här Robert är paradoxen - en folkkär avantgardist.

Så fortsatte det på 80-talet : "Raket", "Morot", "Flygeltur". Nya, färgstarka performance-konstverk med fina låtar. Cirkeln var sluten sedan 60-talets stora popularitet i rampljuset och mellantidens sökande, skygga "knepighet".

År 1990 gör han tvärtom igen. Istället för de knäppa enmans-showerna i smått format bokar han in sig på den då nybyggda jättearenan Globen och lyckas dra fulla hus flera gånger om. Något bara utländska stjärnor hade lyckats med didttills. Och jodå, Robban lyckas även behärska det jättelika formatet. Scenen är färgstark i egen design, han är ju även bildkonstnär. Och i "Roberts höjdare : Nu flyger vi igen" sammanfattar han alla sina epoker till en stark symbios.

Och så fortsatte 90-talet. Några fler skivor ("Målarrock", "Dubbelsångare") och Globen-shower med samma stora egensinne och värme. Samlingsbox och sammanfattningar, innan han på 2000-talet blev tvungen att lugna ner tempot pga ålder, och senare också tyvärr pga sjukdom. Och nu i juli dog Robert Karl-Oskar Broberg, 75 år gammal. Mannen, artisten, charmtrollet, melodimakaren och den fina rösten som gett oss så mycket glädje, musik, eftertanke och också känslor av livets djupaste allvar. Tack för allt, Robban !