FINA COVERS I FULT OMSLAG

Ja, det här måste väl vara ett av skivhistoriens tristaste omslag? Vet inte hur man har tänkt här. Eller är det någon fotokonstnärlig aspekt som jag har missat? 

Men jag tycker om skivan. "It's Like This" (Artemis CD 2000) med Ricky Lee Jones. Faktiskt den enda skiva jag hört med henne som övertygar mig. 

Inget eget material denna gången, utan 11 stycken covers av nyare och äldre årgång. Och det är 11 mycket välvalda covers, researchrade med stor finess.

"Show biz kids" av Steely Dan, "Trouble man" av Marvin Gaye, "Low spark of the high-heeled boys" av Traffic, och en mycket innerlig version av The Beatles "For no one" är från rockhistorien. Resten är gamla, amerikanska evergreens. 

Det är till exempel en stor kulturgärning att  lyfta fram gamla balladen "Smile" av Charlie Chaplin (jodå, han skrev sånger också), som ursprungligen var med i hans filmklassiker "Moderna Tider" från 1936. "Up a Lazy river" har vi hört med Louis Armstrong, samt ytterligare standards ur den amerikanska sångboken, vari också George Gershwin och Leonard Bernstein är representerade.

Ett förstklassigt komp av en huvudsakligen akustisk liten grupp. Kontrabas och basklarinett slår an tonen i inledningen, liksom svängigt piano och vibrafon i "Lazy river". En jazzig elgitarr finns där. Inte helt unplugged.Men näst intill.

Och så är det Ricky Lee Jones sätt att sjunga då. Här är jag inte helt med på noterna. Hon har ett truligt, lite slängigt sätt att frasera, och bitvis med lustiga manér att "låta som en bäbis". Hennes sångstil känns rätt överlastad av manér. Det är hon i och för sig inte ensam om. Lisa Ekdahl har mer manér. För att inte tala om våra egna, manliga epigoner som Lundell, Plura, Thåström och en hel kader av yngre generationer gossar, så överlastade med manér att begreppet "personlig sångröst" förväxlas med förmågan att slå knut på sig själv och tävla i tillgjordhet.

Nej, det är något annat i Ricky Lee Jones uttryck som jag har lite svårt för. En slags "underdrift" snarare. När hon 1991 gjorde en annan cover-skiva, "Pop Pop", var "Dat dere" av Oscar Brown Jr höjdpunkten. Ändå var den versionen blek om man jämför med Monica Zetterlund som för länge sedan sjöng in den som "Va' e' de' där?"

Nog gnällt. Ricky Lee Jones har ändå gjort en bra cover-skiva här (fast med fult omslag). Hennes mycket smakfulla urval låtar ihop med det stilsäkra, sparsamma kompet, och hennes - jo OK jag ger mig - personliga sångstil ger ändå en trivsam, småjazzig skiva.

Betyg: ***