GENIAL, ABSURD SKÅNE-PUNK MED BOB HUND

"Omslag: Martin Kann" (Silence CD 1996) med Bob Hund. Detta är en av de roligaste, knäppaste rockskivor jag vet. Och ändå har jag aldrig varit någon fan av punk. Men Bob Hund är något alldeles extra.

Det finns något galet, yvigt, absurdistiskt med Bob Hunds råa rock. Att Tomas Öberg sjunger ut på bred, okonstlad och lite pojkaktig Helsinborgs-skånska är roligt nog. Hans vilda utspel och samtidigt charmigt naivistiska ton blir något helt annat än när Peps, Nisse Hellberg och Hasse Kvinnaböske sjunger på skånska (som ju inte är något nytt).

Och musiken hos Bob Hund är kantig, oberäknelig och smart på ett intellektuellt sätt. Det finns alltid något oväntat hos dem. I ackordföljder, temperament, Tomas Öbergs minst sagt okonventionella men därför ofta så otroligt träffsäkra bildspråk.

"Reinkarnerad exakt som förut" hette den låt som jag först fick höra med Bob Hund, och som är med på denna skiva. En lugn men skrapig, skramlig ballad med Jonas Jonassons synt i kanten. Texten beskriver en grå uppgivenhet i en glanslös vardag. Men vändningarna i texten är underbart komiska. 

"På kvällen blev det kväll / jag blev inte förvånad. / Du gav mig lite skäll / för första gången på en månad. / Grannen hade fest / på gården brann marschaller. / Vi åt middag framför teven / dom berätta' om kravaller..." Stora och små perspektiv i skarpa kontraster. Öbergs nördiga töntsång ger relief åt raderna av håglös diskbänksrealism. Det är genialt.

"Sommaren rasar" (en rasande rocklåt med tromboner), "Förträngda problem", "Düsseldorf" och "Papperspåse" är andra titlar ur deras påse av konstig humor. Bob Hund liknar ingenting annat. Och i stillsamma "Indianernas park" blir det riktigt, riktigt vackert. En ödslig gitarrballad med Tomas Öbergs alltid lika tokroligt naiva råskånska.

Liksom Bob Hunds tidigare skivor heter denna skivan officiellt ingenting. Men eftersom "Omslag : Martin Kann" står på omslagsbilden har det fått bli titeln i katalogerna. Fotot visar en ung Martin Kann, mannen som designar gruppens omslag i samma dadaistiska anda som deras annorlunda, men alltid mycket kompetenta rockmusik gestaltar.

Hela detta albumet är mästerligt. men jag återkommer helst till den tragikomiska novellen "Reinkarnerad exakt som förut". En sång som går till historien.

Betyg: *****

JUST D MÖTER DANSBAND

"Tre Gringos / Hur e D möjligt?" (Telegram CD-singel 1996) var en singel som gjordes på skoj i samband med Grammisgalan 1996 (för året 1995 alltså).

Singeln gjordes med uppställningen : Just D med Thorleifs. Således en annan version av Just D:s geniala doo-wop-travesti som var med på albumet "Plast" (deras sista). Det är också en ny version av den sköna hiphop-ballad "Hur e D möjligt?" som ursprungligen var med på deras höjdarskiva "Svenska Ord" (1991).

Här är det en crossover-möte av ett lite osannolikt och överraskande slag. Tuff hiphop-grupp möter svenskt dansband. Ett av de mest erfarna och väletablerade dansbanden i den svenska folkparksdjungeln. Med tanke på dansbandens usla status i hippa kulturkretsar på Södermalm är det här ett rätt smart och roligt drag. Lite som när Östen Warnerbring sjöng till ett death metal-band eller när Thore Skogman mötte electrofunk.

Musikaliskt är "Tre Gringos" här däremot inte alls komplicerat. En lugn, dansvänlig sångmelodi i gungande 6/8-takt. Det nätta saxsolot i originalversionen byts här mot Thorleifs smöriga, unisona altsaxar. Annars är det sig likt och skillnaden är hårfin. Baksidan "Hur e D möjligt?" är däremot mindre lyckad i denna version.

En kul bagatell alltså. Inte mer. Denna singel skulle också bli det sista vi hörde av Just D. 1996 upplöstes de. Wille Crafoord gick över till en lågmäld vissångarkarriär. Stilmässigt faktiskt när vad Mikael Ramel gjorde på 70-talet. Men inte alls lika färgstark och inte heller särskilt framgångsrik. Vad Peder Eneroth och Gustave Lund har gjort efter Just D har jag faktiskt ingen riktig koll på.

Betyg: ***

COSTELLOS ONYTTIGA SKÖNHET

Elvis Costello upptäckte jag sent. Hans tidiga karriär i punkens och post-punkens England gick mig förbi. Det var inte förrän med mästerverket "Spike" från år 1989 som jag på allvar föll för den begåvade låtmakaren. Året då vår dotter Malin föddes och Berlinmuren föll lyssnade jag mycket på "Spike".

Men vår goda vän Karin Persson ("Karin Original") var och har alltid varit en stor Costello-fan, med alla hans skivor i hyllan och åtskilliga konsertbesök.

Av Karin lånade jag "All This Useless Beauty" (Warner Bros 1996) med Elvis Costello & The Attractions. Det vill säga den gamla kombon med Costello, Steve Nieve på piano och orgel, Bruce Thomas på bas och Pete Thomas på trummor. En av rockhistoriens mest samspelta kvartetter.

"All This Useless Beauty", smaka på titeln! Den doftar gamla, engelska 1800-talspoeter som Byron, Keats och Shelley. Jag hade själv svårt att hänga med i Costellos många skivutgåvor på 80-talet. Men den här gillar jag. En mogen, välklingande, mångfacetterad samling sånger av en skrivare med smak för nyanser och finesser. 

"The other end of the telescope" är en filosofisk öppning, följd av den riktigt subtila "Little atoms". I några spår, som "Distorted angel" är den punkige Costello tillbaka igen, med bisarr skrammelorkester. I "Shallow grave" var Paul McCartney med på ett hörn i komponerandet. Titelsången är åter en sofistikerad ballad, och i "Poor fractured atlas" får vi ännu ett prov på Elvis Costellos stilfulla titlar. En välgjord singer-/songwriter-skiva i välsvarvad musikalisk inramning.

Betyg: ****   

GAMLA, RYSLIGA BALLADER MED NICK CAVE

Första gången jag hörde den vemodiga rockballaden "Where the wild roses grow" trodde jag det var Leonard Cohen som sjöng. Samma fylliga basröst och samma sävliga melodik.

Men jag hade fel. Det var australiensaren Nick Cave som sjöng, i duett med dito Kylie Minogue. "Where the wild roses grow" är en av de vackraste sånger jag någonsin hört. En ödsligt ballad-tema i gammal folklig stil. Gripande svårmodig och med en enkel vismelodi som går direkt i hjärtat.

Det är höjdpunkten på detta album, "Murder Ballads" (Mute CD 1996) med Nick Cave & The Bad Seeds. Resten av albumet ställer jag mig mera tveksam till. Jag har inget förhållande till Nick Cave men uppfattar honom som en mera manierad variant av Tom Waits (som redan är full av manér).

Kanske har jag fel. Men jag var aldrig inne på den mörka, monotona dyster-postpunk som bar fram Nick Cave i slutet av 1980-talet. Kan jag då inte bara strunta i den historiska bagen och ta denna skivan som den är, eller var, då när den kom ut 1996 och Cave redan var en veteran?

Jo visst. Ett förnämligt antal gäster medverkar här på skilda spår. Redan nämnda Kylie Minogue. Då mycket aktuella sångerskan och singer / songwritern P.J. Harvey. Sångaren Shane McGowan från irländska folkpunk-bandet The Pogues. Alla är med och sjunger med Cave i skivan sista spår "Death is not the end", skriven av Bob Dylan. Här får den en nästan sakralt vacker gestaltning. En förtröstan inför livet slutskede.

Just de här långsamma, melodiösa balladerna som dryper av svårmod, de är bra. Mycket bra. Men de snabbare numren, berättade ballader med uppåt tiotalet, pratiga verser till dunkande Tom Waits-trummor, de blir någonstans för mycket. Det blir för mastigt och för överlastat vältrande i ett mörker som blir en teatralisk kuliss.

"Mördarballader" kan låta hemskt, och det är det. Det är en gammal, folklig tradition med dessa morbida historier om onda figurer som begår hemska brott, döms till döden och i ångest vandrar mot sin egen avrättning. Vi kan minnas den skotska visan "Captain Kidd" med folksångaren Alex Campbell. Eller "Mördar-Anders" med Cornelis Vreeswijk. Eller mängder av gamla skillingtryck och ballader som bjöd publiken på spektakulära detaljer i en tid innan veckopress, film och TV fanns. 

Att Nick Cave, som är litterärt bevandrad och själv en god berättare, gör en skiva som "Murder Ballads" är helt i i sin ordning. Det är kanske också en av hans mera lättillgängliga skivor (trots allt). Men mig faller den inte i smaken. Inte förutom de där nämnda, vackra balladerna. Och DE är guld värda.

Betyg: ***

ZAPPA SOM KAMMARMUSIK 

Att en seriös ensemble ger sig på att tolka musik av Frank Zappa – som just kammarmusik – är naturligtvis något som väcker min nyfikenhet. Omnibus Kammarblåsare – eller Omnibus Wind Ensemble – från Uppsala gör just detta på sin andra skiva ”Music by Frank Zappa” (Opus 3 CD 1995).

Jag är svag för sådana här gränsöverskridningar. Och jag blir glad när maestro Zappa blir behandlad som seriös kompositör (som han ville). Vidsynta Omnibus, en träblås-ensemble med tillägg av lite slagverk och kontrabas, hade tidigare visat sin goda intuition på sin debut ”From Mozart to Zappa” (1993).

Så jag kastar mig över denna skiva och ser på låtlistan. Mycket lovande! Stycken som gjorda för att transfereras till kammarmusik: ”Uncle Meat” och ”The Dog breath variations” från just ”Uncle Meat” (1969), som var en av Zappas tidiga höjdpunkter när det gäller avantgarde och konstmusik-tendenser. Miniatyren ”Igor’s boogie” från ”Burnt Weeny Sandwich” (1970).

En stram variant av jazzrock-klassikern “Peaches en Regalia”, som öppnade suveräna “Hot Rats” (1969). Den fina rocksviten ”Inca roads” som öppnar oslagbara ”One Size Fits All” (1975). Och den knöliga ”Be-bop tango” som ligger insprängd i en lång, snackig sketch på live-dubbeln ”Roxy & Elsewhere” (1974).

Eller ta en udda komposition som ”Revised music for a low-budget orchestra”, som jag mest hört med violinisten Jean-Luc Ponty, på hans ”King Kong”-LP (1970) där han tolkar Zappa. Och så roliga surfpop-sången ”Let’s make the water turn black”, från klassikern ”We’re Only In It For The Money” (1968), som här blir en hoppig polkett. Och en rad ytterligare titlar, inalles 14 kompositioner.

Det är bra men det kunde blivit ännu bättre. Omnibus Kammarensemble spelar skickligt och helt rätt. Arrangemangen är färgrika och snygga. Men jag saknar temperamentet. Det blir uppenbart att Zappas genialitet ändå inte bara sitter i noterna, i de snabba 16-delstriolerna och djärvt dissonanta ackorden. Utan också i bettet, i attacken. När Omnibus spelar Zappa blir det korrekt men alldeles för tamt.

Jag blev ändå positivt överraskad av extranumret, den enda icke-Zappa-kompositionen. Nämligen ”Bolero” av Maurice Ravel, i en fri, lite nonchalant version där man skippat dynamiken och kör ganska rakt på. Det var väl ett fräckt och lite nyspande grepp? Men sedan upptäckte jag : Det är en re-make av hur Zappa och hans band tolkade ”Bolero” på live-dubbeln ”The Best Band You Never Heard In Your Life” (1991). Och då var det plötsligt mindre djärvt av Omnibus. Betygen blir ändå hyggligt. Bara initiativet i sig att tolka Zappa ”seriöst” räcker långt. Men resultatet kunde blivit ännu bättre.

Betyg: ***

KAMMARMUSIK MED FLÄSKKVARTETTEN

Jag gillar verkligen när Fläskkvartetten också betonar sin seriösa, kammar-musikaliska sida. Efter urladdnngen med heavy metal på förra albumet ”Flow” 1993, tonade de ner volymen på elstråkarna på denna betydligt mer lågmälda skiva ”Pärlor Från Svin” (MVG CD 1995). Den består till stora delar av deras teatermusik, en stor del av deras verksamhet.

”Pärlor från Svin” är instrumental och består av små, ljuva miniatyrer för fyra stråkar. Denna gång utan slagverk. Allt är bitterljuvt, strävt hållet och mycket vackert. Titlar som ”Innocent”, ”Alex”, ”Moe” och ”Blomman” är underbar kammarmusik för 1990-talet. Andra korta spår som ”Dovregubben” bryter av med sin burdusa grovheten. Men den dualismen är just Fläskkvartettens unika styrka. De kan pendla mellan rå urkraft och ”fula” klanger kontra en vilsam skönhet som känns belönande.

Endast ett spår på ”Pärlor Från Svin” avviker från det här. Ett spår som är desto längre. Det är den drygt 22 minuter långa sviten ”Don’t surrender”, som ligger sist. Det är också det enda spåret där Freddie Wadling medverkar, men bara på spöklig röst snarare än sång. Av alla svårtuggade experiment Fläskkvartetten gjort genom åren är detta nog ett av de mest svårtuggade  och mariga. Det kunde kanske varit utmanande, liksom mycket av Fläskets avantgarde (krävande partier belönas med en solstråle av skönhet och harmoni). Men här faller det på längden. 22 minuter är mer än vad stycket håller för, och detta avslutande spår blir tyvärr bara mest tröttande.

Det är synd. För de tolv korta spåren med koncentrerad kammarmusik innan dess är något av det bästa Fläskkvartetten gjort på skiva. Och speciellt de nämnda spåren ”Innocent” och ”Alex” är bland den vackraste musik jag hört, över huvud taget. Men som album blir det kluvet i två halvor.

Betyg: ***

GYLLENE SAMLING MED JUST D

Så avslutade då Just D med en lysande samling som sammanfattar deras sex år i etern så bra som det kan göras. "Just D:s Gyldene" (Telegram saml.-CD 1995) kom ut påpassligt till julhandeln det året.

En ordentlig och matig samling som verkligen tar upp höjdpunkterna. Inleds med hitbetonade "Relalalalaxa" (med Bengt-Arne Wallins riviga trumpet) från "Svenska Ord" och "87-87" från den då nya "Plast", samt den mindre subtila "Vart tog den söta, lilla flickan vägen?" från gapiga "Tre Amigos" (1993), det enda av deras album som jag inte gillar.

Men här finns så mycket annat bra. "Mammas tema", med dess oidipala självironi, liksom ett udda spår som "Rökringar", båda från dubbeln "Rock'n'Roll" (1992). I "Rökringar" förgyller gästande radio-legenden Leif "Smoke Rings" Andersson med sin sotiga sammetsröst i en solkig men kärleksfull hyllning till Den Stora Jazzen.

"Tre gringos", den underbart melodiösa doo-wop-travestin som jag nyss hyllat finns förstås med. "N & N" är enda spåret från första albumet "1 Steg Bak & 2 Steg Fram" (1990). Av samma lyriska karaktär är också "Hur E D möjligt?" från "Svenska Ord". En av de där häftiga, svängiga numren med mycket samplingar är "Grannar", en galen fresk om typerna i trappan, genialiskt rimmad och med mycket humor.

Sedan kunde jag väl hoppat över "Hubbabubba", heavy metal-färgade "Ung & hellig" och andra, mera gaphalsiga låtar på slyngeltemat. Ny för denna skiva är "Jag sköt sheriffen", en rak översättning av Bob Marleys "I shot the sheriff", där den lojt gungande reggaen istället blir en hoppigt skramlig hiphop. Textens våldsromantik tycker jag varken om i original eller här.

Som bonus ligger också skivans sista spår, "Juligen" från 1991. Den älskade jullåten som tidigare tydligen bara funnits på CD-singel och på någon anonym "Diverse artister"-samling. "Juligen" fick ny renässans här och är sedan dess en av de mest omtyckta jullåtarna kring granen, fast den egentligen är en lekfull men blodig uppgörelse med all fånig julhysteri. En samplad Alice Babs och ljud från gamla pilsnerfilmer förgyller denna lilla delikatess.

Visst kan jag sakna en del pärlor här. Geniala språkhyllningen "Svenska Ord2" från deras bästa album med samma namn. Något av rapnumret där de förklarar hur de gör sin hiphop, t.ex. "Vår Atari", "N gång till" eller annat. Festliga anti-gröna-vågen-rappen "Tbaxtstan" (= "Tillbaks till stan") som svar på Lundells "Öppna landskap". Men man kan inte få allt och det här är gott nog. När de två avslutande kortnumren "Rökringar" och "Juligen" länkas ihop omärkligt blir det en final som heter duga.

Betyg: *****

PLAST - JUST D:S SISTA ALBUM

 "Plast" (Telegram CD 1995) blev det femte och sista albumet av svenska hiphop-gruppen Just D. Det är inte deras bästa men som på alla deras skivor finns här poänger och klurigheter.

Hitlåten "87-87" blev ofta spelad i radions P3 (just det här året sändes varje vardag "Iller" med Sara Kadefors, ett härligt favorit-program som tyvärr bara existerade det året. 1995) "87-87" är en rolig remake på Ulf Lundells "Sextisju, sextisju", men med fräck, slyngelaktig nostalgi över Kungsan, filmen G, Ultravox, Motosågsmassakern, Imperiet och andra 80-talsmarkörer.

Här finns flera tjoiga, bredbenta raplåtar à la Beastie Boys. Titlar som "Sköna skor", "Inte kul å va ful", "Tvångstankar" och "Bogeymannen" säger väl en del om ämnesvalen denna gång. Smarta, fyndiga, intelligenta rim i höga tempi som vanligt. En del samplingar, men mera ordinära syntkomp. Det är bra men det mesta har sagts bättre förut av Just D.

Men här finns EN pärla. En underbart rolig låt som sticker ut och gör hela skivan. Det är "Tre gringos". En doowop-travesti i lugnt gungande 6/8-delstakt med snygg, tidlös sångmelodi i renaste durtreklanger. Det är ett roligt och överraskande grepp av Just D. Texten är en dråplig vardagshistoria om när killarna ringde på en annons om en schysst saxofon, tog Blå Linjen från Fridhemsplan och åkte ut "till förortsdjungeln".

"Vi kände oss lost / fast där fanns både Konsum, McDonalds och post...." De gick upp, ringde på "Excuse us, is this where we can buy a Sax?..." Och där på balkongen där blåste hans sången "Tre Gringos". Det är så snyggt, så banalt och genialt.

Kanske ett svar på alla som skällde på Just D för att de inte var någon "riktig" hiphopgrupp från förorterna, utan tre rätt bortskämda grabbar med välbärgade bakgrunder som lekte bus. Sådant gav inte någon credd alla gånger. Men Just D var ju så jäkla bra som de var. I "Tre gringos" är perspektivet så övertydligt distanserat. Men med värme och kärlek. "Tre gringos" är ljus bagatell med stor stilkänsla. Ruben & The Jets kunde inte ha gjort den bättre.

Betyg: ***

RIKARD WOLFF HYLLAR FRANSKA CHANSON-TRADITIONEN

Skådespelaren Rikard Wolff sjunger egna visor i fransk anda och är därmed en av de få som förvaltar den stora, franska chanson-traditionen. Det är ovanligt i vår alltmer anglofierade och amerikaniserade mediabubbla.

Franska schlagers och chansons var populära i Sverige på 1950- och 60-talen och bars fram av Lars Forssell, Ulla Sjöblom, Jan Malmsjö och Sven-Bertil Taube osv. Även den mångkulturelle Cornelis hade lyssnat en del på Brassens, Ferré m.fl.

Sedan dog allt det där, översköljt i vågorna av pop, rock och soul. Så det handlar inte särskilt mycket om språkbarriärer. Snarare om uttryck och moden. Därför är det kul att det ändå finns Rikard Wolff, Anna-Lena Brundin, Tommy Körberg, Birgit Carlstén, nu senast Anna Bromée och några till, som med känsla och passion tolkat Piaf, Barbara, Brel och en del andra franskspråkiga ikoner.

Rikard Wolff har ofta berättat om hur han jämsides med Beatles växte upp med Edith Piaf och dyrkade henne. Om detta sjunger han också på detta album "Pojken på Månen" (EMI CD 1995). Det är i sången "Paris" som han känsligt och utlämnande berättar om sitt tonåriga uppvaknande, om vallfärden till kvarteren i Paris där Edith Piaf levde och verkade. Om sitt pubertalt febriga möte med sex med män. Och allt vävs ihop till en vacker chanson i gungande 3/4-takt med fransoskt dragspel. Mikael Wiehe har skrivit melodin till Wolffs text.

Annars  är det Lisa Ekdahl som står för melodierna i några av spåren, bl.a. till titellåten "Pojken på månen". De samba-svängiga rytmerna känns igen från Lisas egna sånger. I "Svart" odlar han verkligen en svart humor: "Tidig måndag morgon, jag ringer vårdcentralen / anmäler till Folksam att jag har blivit galen. / Finns det nå'n försäkring för ödelagda liv? / Jag kräver att få vårdnad om mitt raseri. / Jag är bestulen på mitt hjärta, jag la' det på mitt bord / Om ni tror jag ljuger, ni ska tro mig på mitt ord....."

Också i "Oslo" är brustna illusioner, en relation i kras "i ett höghus högt över Oslo". I andra visor är det varm kärlek, närhet och passion. Erotik och homoerotik. Stora känslor, precis som det ska vara i franska idiom. Lyckorus över mörka bottnar. Musiken pendlar mellan visa, chanson och mera vispoppiga tongångar. En del har stört sig på Wolffs teatrala manér i sången. Jag tycker det är en tillgång. Rikard Wolff sjunger dessa, sina vistexter med sin mörka, nasala röst. Det är bättre än någonsin. Det är nerv i varenda ton.

Betyg: ****