RIKARD WOLFF HYLLAR FRANSKA CHANSON-TRADITIONEN

Skådespelaren Rikard Wolff sjunger egna visor i fransk anda och är därmed en av de få som förvaltar den stora, franska chanson-traditionen. Det är ovanligt i vår alltmer anglofierade och amerikaniserade mediabubbla.

Franska schlagers och chansons var populära i Sverige på 1950- och 60-talen och bars fram av Lars Forssell, Ulla Sjöblom, Jan Malmsjö och Sven-Bertil Taube osv. Även den mångkulturelle Cornelis hade lyssnat en del på Brassens, Ferré m.fl.

Sedan dog allt det där, översköljt i vågorna av pop, rock och soul. Så det handlar inte särskilt mycket om språkbarriärer. Snarare om uttryck och moden. Därför är det kul att det ändå finns Rikard Wolff, Anna-Lena Brundin, Tommy Körberg, Birgit Carlstén, nu senast Anna Bromée och några till, som med känsla och passion tolkat Piaf, Barbara, Brel och en del andra franskspråkiga ikoner.

Rikard Wolff har ofta berättat om hur han jämsides med Beatles växte upp med Edith Piaf och dyrkade henne. Om detta sjunger han också på detta album "Pojken på Månen" (EMI CD 1995). Det är i sången "Paris" som han känsligt och utlämnande berättar om sitt tonåriga uppvaknande, om vallfärden till kvarteren i Paris där Edith Piaf levde och verkade. Om sitt pubertalt febriga möte med sex med män. Och allt vävs ihop till en vacker chanson i gungande 3/4-takt med fransoskt dragspel. Mikael Wiehe har skrivit melodin till Wolffs text.

Annars  är det Lisa Ekdahl som står för melodierna i några av spåren, bl.a. till titellåten "Pojken på månen". De samba-svängiga rytmerna känns igen från Lisas egna sånger. I "Svart" odlar han verkligen en svart humor: "Tidig måndag morgon, jag ringer vårdcentralen / anmäler till Folksam att jag har blivit galen. / Finns det nå'n försäkring för ödelagda liv? / Jag kräver att få vårdnad om mitt raseri. / Jag är bestulen på mitt hjärta, jag la' det på mitt bord / Om ni tror jag ljuger, ni ska tro mig på mitt ord....."

Också i "Oslo" är brustna illusioner, en relation i kras "i ett höghus högt över Oslo". I andra visor är det varm kärlek, närhet och passion. Erotik och homoerotik. Stora känslor, precis som det ska vara i franska idiom. Lyckorus över mörka bottnar. Musiken pendlar mellan visa, chanson och mera vispoppiga tongångar. En del har stört sig på Wolffs teatrala manér i sången. Jag tycker det är en tillgång. Rikard Wolff sjunger dessa, sina vistexter med sin mörka, nasala röst. Det är bättre än någonsin. Det är nerv i varenda ton.

Betyg: ****