ZAPPA SOM KAMMARMUSIK 

Att en seriös ensemble ger sig på att tolka musik av Frank Zappa – som just kammarmusik – är naturligtvis något som väcker min nyfikenhet. Omnibus Kammarblåsare – eller Omnibus Wind Ensemble – från Uppsala gör just detta på sin andra skiva ”Music by Frank Zappa” (Opus 3 CD 1995).

Jag är svag för sådana här gränsöverskridningar. Och jag blir glad när maestro Zappa blir behandlad som seriös kompositör (som han ville). Vidsynta Omnibus, en träblås-ensemble med tillägg av lite slagverk och kontrabas, hade tidigare visat sin goda intuition på sin debut ”From Mozart to Zappa” (1993).

Så jag kastar mig över denna skiva och ser på låtlistan. Mycket lovande! Stycken som gjorda för att transfereras till kammarmusik: ”Uncle Meat” och ”The Dog breath variations” från just ”Uncle Meat” (1969), som var en av Zappas tidiga höjdpunkter när det gäller avantgarde och konstmusik-tendenser. Miniatyren ”Igor’s boogie” från ”Burnt Weeny Sandwich” (1970).

En stram variant av jazzrock-klassikern “Peaches en Regalia”, som öppnade suveräna “Hot Rats” (1969). Den fina rocksviten ”Inca roads” som öppnar oslagbara ”One Size Fits All” (1975). Och den knöliga ”Be-bop tango” som ligger insprängd i en lång, snackig sketch på live-dubbeln ”Roxy & Elsewhere” (1974).

Eller ta en udda komposition som ”Revised music for a low-budget orchestra”, som jag mest hört med violinisten Jean-Luc Ponty, på hans ”King Kong”-LP (1970) där han tolkar Zappa. Och så roliga surfpop-sången ”Let’s make the water turn black”, från klassikern ”We’re Only In It For The Money” (1968), som här blir en hoppig polkett. Och en rad ytterligare titlar, inalles 14 kompositioner.

Det är bra men det kunde blivit ännu bättre. Omnibus Kammarensemble spelar skickligt och helt rätt. Arrangemangen är färgrika och snygga. Men jag saknar temperamentet. Det blir uppenbart att Zappas genialitet ändå inte bara sitter i noterna, i de snabba 16-delstriolerna och djärvt dissonanta ackorden. Utan också i bettet, i attacken. När Omnibus spelar Zappa blir det korrekt men alldeles för tamt.

Jag blev ändå positivt överraskad av extranumret, den enda icke-Zappa-kompositionen. Nämligen ”Bolero” av Maurice Ravel, i en fri, lite nonchalant version där man skippat dynamiken och kör ganska rakt på. Det var väl ett fräckt och lite nyspande grepp? Men sedan upptäckte jag : Det är en re-make av hur Zappa och hans band tolkade ”Bolero” på live-dubbeln ”The Best Band You Never Heard In Your Life” (1991). Och då var det plötsligt mindre djärvt av Omnibus. Betygen blir ändå hyggligt. Bara initiativet i sig att tolka Zappa ”seriöst” räcker långt. Men resultatet kunde blivit ännu bättre.

Betyg: ***