COSTELLOS ONYTTIGA SKÖNHET

Elvis Costello upptäckte jag sent. Hans tidiga karriär i punkens och post-punkens England gick mig förbi. Det var inte förrän med mästerverket "Spike" från år 1989 som jag på allvar föll för den begåvade låtmakaren. Året då vår dotter Malin föddes och Berlinmuren föll lyssnade jag mycket på "Spike".

Men vår goda vän Karin Persson ("Karin Original") var och har alltid varit en stor Costello-fan, med alla hans skivor i hyllan och åtskilliga konsertbesök.

Av Karin lånade jag "All This Useless Beauty" (Warner Bros 1996) med Elvis Costello & The Attractions. Det vill säga den gamla kombon med Costello, Steve Nieve på piano och orgel, Bruce Thomas på bas och Pete Thomas på trummor. En av rockhistoriens mest samspelta kvartetter.

"All This Useless Beauty", smaka på titeln! Den doftar gamla, engelska 1800-talspoeter som Byron, Keats och Shelley. Jag hade själv svårt att hänga med i Costellos många skivutgåvor på 80-talet. Men den här gillar jag. En mogen, välklingande, mångfacetterad samling sånger av en skrivare med smak för nyanser och finesser. 

"The other end of the telescope" är en filosofisk öppning, följd av den riktigt subtila "Little atoms". I några spår, som "Distorted angel" är den punkige Costello tillbaka igen, med bisarr skrammelorkester. I "Shallow grave" var Paul McCartney med på ett hörn i komponerandet. Titelsången är åter en sofistikerad ballad, och i "Poor fractured atlas" får vi ännu ett prov på Elvis Costellos stilfulla titlar. En välgjord singer-/songwriter-skiva i välsvarvad musikalisk inramning.

Betyg: ****