GAMLA, RYSLIGA BALLADER MED NICK CAVE

Första gången jag hörde den vemodiga rockballaden "Where the wild roses grow" trodde jag det var Leonard Cohen som sjöng. Samma fylliga basröst och samma sävliga melodik.

Men jag hade fel. Det var australiensaren Nick Cave som sjöng, i duett med dito Kylie Minogue. "Where the wild roses grow" är en av de vackraste sånger jag någonsin hört. En ödsligt ballad-tema i gammal folklig stil. Gripande svårmodig och med en enkel vismelodi som går direkt i hjärtat.

Det är höjdpunkten på detta album, "Murder Ballads" (Mute CD 1996) med Nick Cave & The Bad Seeds. Resten av albumet ställer jag mig mera tveksam till. Jag har inget förhållande till Nick Cave men uppfattar honom som en mera manierad variant av Tom Waits (som redan är full av manér).

Kanske har jag fel. Men jag var aldrig inne på den mörka, monotona dyster-postpunk som bar fram Nick Cave i slutet av 1980-talet. Kan jag då inte bara strunta i den historiska bagen och ta denna skivan som den är, eller var, då när den kom ut 1996 och Cave redan var en veteran?

Jo visst. Ett förnämligt antal gäster medverkar här på skilda spår. Redan nämnda Kylie Minogue. Då mycket aktuella sångerskan och singer / songwritern P.J. Harvey. Sångaren Shane McGowan från irländska folkpunk-bandet The Pogues. Alla är med och sjunger med Cave i skivan sista spår "Death is not the end", skriven av Bob Dylan. Här får den en nästan sakralt vacker gestaltning. En förtröstan inför livet slutskede.

Just de här långsamma, melodiösa balladerna som dryper av svårmod, de är bra. Mycket bra. Men de snabbare numren, berättade ballader med uppåt tiotalet, pratiga verser till dunkande Tom Waits-trummor, de blir någonstans för mycket. Det blir för mastigt och för överlastat vältrande i ett mörker som blir en teatralisk kuliss.

"Mördarballader" kan låta hemskt, och det är det. Det är en gammal, folklig tradition med dessa morbida historier om onda figurer som begår hemska brott, döms till döden och i ångest vandrar mot sin egen avrättning. Vi kan minnas den skotska visan "Captain Kidd" med folksångaren Alex Campbell. Eller "Mördar-Anders" med Cornelis Vreeswijk. Eller mängder av gamla skillingtryck och ballader som bjöd publiken på spektakulära detaljer i en tid innan veckopress, film och TV fanns. 

Att Nick Cave, som är litterärt bevandrad och själv en god berättare, gör en skiva som "Murder Ballads" är helt i i sin ordning. Det är kanske också en av hans mera lättillgängliga skivor (trots allt). Men mig faller den inte i smaken. Inte förutom de där nämnda, vackra balladerna. Och DE är guld värda.

Betyg: ***