DEN FÖRTRÄFFLIGE OLLE LJUNGSTRÖM

Med denna tredje soloskiva upptäckte Eva och jag på allvar Olle Ljungström. Den där trulige, inåtvände sångpoeten som verkade rätt knepig (men bra) när han gästade Eva Beckman i "Nästa Nybroplan" i SVT 1993.

Nu stod han uppklädd i skotsk-rutig kostym och sjöng "Bara himlen ser på" (av Eric Gadd) i "Söndagsöppet" och charmade sin känsliga uppsyn och spröda, ljusa röst.

Vi köpte "Tack" (Telegram CD 1995) som var en fullträff. Här var det en omedelbar, poppig och mycket melodiös sångpoet som framträdde med en knippe rent geniala låtar.

Öppningslåten blev en mindre radiohit, fast den inte är bäst. Den heter "Överallt" och matchar Magnus Ugglas "Jag mår illa", när det gäller att spy över hypade mediakändisar. "Norrländska präriens gudinna" berättar en solig historia om en bilfärd från Östersund (något Olle återkommit till), där hela bilen sjöng av glädje. Typisk för Olles kryptiska, lekfullt intellektuella bildspråk och med en smidigt flygande sångmelodi.

Så "Bara himlen ser på", som ovanligt nog är en cover (som nämnts efter Eric Gadd). Olle gör den till en drömskt sexig, förförisk kärleksballad. Fin favorit är annars dem naivistiska "Bara på lek". En popbagatell med solfläckade tillbakablickar på barndomens somrar och oskuldsfullhet.

"Solen sken (yeah yeah) / man var hel och ren (yeah yeah)..:" och "Allting var svart-vitt då / maskiner gick ännu att förstå...." "Det fanns blommor och staket / i vår verklighet / men det var bara på lek / utan allvar...:" För mig som är besatt av minnen och återblickar träffar den rakt i hjärtat.

Det finns flera fina poplåtar, ibland drar det åt det malande dryga, men alltid med samma melodiska finess och textmässiga klurighet. Olle gör allt för att undvika schabloner och skapar istället sina egna metaforer. Han sjunger varmt och personligt. Det är därför ett mysterium att han aldrig blivit större.

Alltför stockholmsk? Alltför bohem eller "knepig"? Kanske, men med tanke på hur många andra habila, svenska sångpoeter som nått betydligt större positioner känns det orättvist att en så färgstark konstnär som Olle inte blivit mer allmänt bekant. Vid denna tid var han närmast okänd utanför 08-området. "Tack" är ändå hans mest lättillgängliga album.

Betyg: ****