JAZZIG ELECTRONICA FRÅN PARIS

Lika bra att gå händelserna i förväg. Fem år senare, året 2000, ska skivan "Tourist" med franska St. Germain bli min absoluta favoritskiva. Jag blir svag för Paris-orienterad electronica med jazziga överlager (St. Germain, Gotan Project, Hotel Cõstes-serien).

Jag blir nyfiken på de där St. Germain. Vad är det för en grupp? Är det ens en grupp? En musiker eller DJ vid namn Ludovic Navarre ligger bakom det här. Jag blir förbryllad av det här DJ- och remix-fenomenet som är så vanligt i dans- och klubb-kretsar. Vem är det egentligen som spelar?

Jo, en del riktigt bra jazzsolister spelar med, både här på "Boulevard" (FCommunications CD 1995), och på den följande "Tourist". Solister i form av saxofonister, trombonister, vibrafonister etc. Rytmer och grooves liksom vissa röster verkar vara samplade och nermixade i en pulserande gryta.

Medan det andra albumet "Tourist" från 2000 är ett riktigt läckert stycke electro-jazz av hög klass är detta debutalbum "Boulevard" med St. Germain (vad det nu är - grupp, DJ, projekt ?) en märkligt haltande kompott. Långa partier med bara en liggande groov-rytm. Eller en "tom" rytm där övriga instrument tonas in först efter flera minuter.

Värst blir det i en reggae-rytm som inte är någonting annat än just en naken reggae-rytm. Bäst blir det i "Deep in it", där ett skönt jammande elpiano spelar över en garanterat cool electro-rytm. Eller i "Sentimental Mood", där fräcka solister på tenorsax och sordinerad trumpet släpper loss jazzens innersta själ över en programmerad rytm. Det ligger en paradox i det. Jazzen har alltid byggts på levande trumrytmer med piskande cymbalspel och fria variationer på virvelkagge.

På något sätt så fungerar det här. Fri improvisation mot en tryckknapp på en dator som ger rytm. Så visst finns här något eggande i den coola attityden. En utmaning mot hela sättet att skapa musik, precis som hos hiphopen. Men här på debuten "Boulevard" är St. Germain ännu inte framme.

Dessutom fattar jag inte varför man inte tar vara på den franska, parisiska särarten istället för att helt hänge sig åt amerikanska subkulturer och låtsas vara ghetto. Förutom titeln då förstås, "Boulevard", som sätter en fransk kliché på denna electro-jazz.

Betyg: **