VÄLVALDA COVERS MED ANNIE LENNOX

Det där med cover-album har inte alltid så hög status. Har den här artisten inget eget att komma med nu då? Och visst kan det vara så. Men rockhistorien har också ett pärlband av en rad mycket personligt gjorda, mycket personligt valda sådana.

Bryan Ferry har väl varit en mästare på den linjen. Men även sådana som Siouxie & The Banshees, Echo & The Bunnymen, Ricky Lee Jones och David Bowie har gjort avtryck. I Sverige kan väl nämnas Ulf Lundell, Lars Demian och Anne-Lie Rydé.

Cover-skivor kan både ge en intressant fingervisning om rötter och smak, och för stora artister kan det dessutom visa på ett mod. Den egna integriteten finns där ändå, här kan man bjuda på något annat och sätta sin personliga färg med respekt för originalen.

Annie Lennox sluter sig till skaran med "Medusa" (RCA-BMG CD 1995). Hon hade avslutat sin framgångsrika karriär med Eurythmics och hade väl inte på allvar fått fart på sin egen solokarriär. "Medusa" präglas framför allt av det goda låtvalet. Musikaliskt är det inte mycket annorlunda än Eurythmics elektroniska sound.

Vi slipper visserligen de hårt programmerade rytmerna. Men det är samma stålblanka syntmattor i fonden. Det hade varit oerhört skönt att få höra en så skicklig och röststark sångerska som Annie Lennox i mera avskalade arrangemang, gärna med även akustiska, jazzbetonade instrument. Men alls icke.

Och låtvalet alltså. Intressantast för min del är superklassikern "A whiter shade of pale" av Gary Brooker, Matthew Fisher och Keith Reid i Procol Harum från 1967. En låt som jag älskat mer än något annat. Här i en mera blank version på - åter igen - enbart syntar som. Annie lyfter fram den surrealistiskt, poetiska texten bra. Versionen kan inte på något sätt mäta sig med originalet. Men klart godkänd, och intuitionen väger upp allt.

"Take me to the river" av Al Green är kanske mest känd med Talking Heads. Neil Young finns på låtlistan med vackra balladen "Don't let it bring you down (it's only castles burning)" från 1970. Älskvärd är också "Something so good" av Paul Simon. Därtill bra tolkningar av Bob Marley, The Clash och av Eurythmics närliggande grupp The Pretenders, då med den skakande texten i "The thin line between love and hate".  

Denna skivas öppning och hitlåt heter "No more I love yous" och är en cover av mindre kända The Lover Speaks från 1986. Den blev mera känd med Annie Lennox. Som enbart en B-sida på en CD-singel från detta album hamnade Joni Mitchells underbara sång "Big yellow taxi". Den finns således inte med på "Medusa" och det är synd. Förbannat synd. Annie Lennox sjunger Joni Mitchell hade jag gärna velat höra.

Betyg: ***