OASIS - 90-TALSJÄTTEN FRÅN MANCHESTER

Jag var väl bara sådär förtjust i 1990-talet stora, brittiska indie-pop-våg. Men jag tyckte å andra sidan bättre om den än den fruktansvärda, amerikanska grunge-rock-våg som gjort mest väsen av sig runt 1991. Nirvana var knappast min cup of tea.

Brittiska Oasis på Manchester fick positionen som ett av 90-talets främsta band. Det var delvis välförtjänt, delvis inte. Oasis blev bland annat kända för att ha en stil som var påtagligt inspirerad av The Beatles. Noel Gallagher skrev låtar med John Lennons melodik och George Martins cello-färgade klanger.

Detta var något stort. Att Oasis satte ljuset på Beatles rockiga OCH melodiösa sida. De visade på kraften i Beatles musik. Jo, så kan man säga. För bröderna Noel och Liam Gallagher och de andra i bandet framhävde gärna själva sina kopplingar till The Fab Four.

Ända sedan punkens tid (egentligen ända sedan Beatles upplösning 1970) hade det funnits en schablon om att Rolling Stones stod för det vilda (OK) medan Beatles stod för en "snällare", mer anpasslig pop. Det är fel, för Beatles var farliga och "konstiga" i sina ständiga, oväntade steg framåt där man aldrig kunde veta vad man hade att vänta härnäst.

Sedan är det väl en annan sak att Oasis VAR inga The Beatles. Den bredd, kompetens, och färgrikedom i utveckling ligger inte i närheten av vad Lennon-McCartney och Harrison åstadkom.
Men Oasis var rätt bra för det. Denna skiva, deras andra album, är också det bästa och mest lyckade.

"What' the Story? (Morning Glory)" (Sony CD 1995) är inte bara en lång, ovanlig och konstfull titel. Det är också en stark skiva med några riktigt bra hitlåtar. "Wonderwall" och "Don't look back in anger" är två av periodens starkaste sånger. Riktigt stora, svepand, refrängstarka melodier i Lennons och McCartneys anda. Glidande stämmor förstärkta med celli (violonceller), fast det är nog mellotron (vilket det ofta också var hos Beatles).

Resten av skivan är väl mera sådär. Enhetligt i still visserligen. Men också med larmande rocklåtar som "Role with it" och "Champagne supernova". Melodiösa jovisst, men musiken blir i mina öron lite bullrigt monoton. För en yngre generation är det förstås annorlunda.

Omslaget är stramt snyggt, i sin enkelhet. De körde med en enhetlig design med enkla foton och logga på de följande omslagen. Efter de två första, ändå välgjorda skivorna skulle Oasis snabbt dala i kvalitet och intressehalt.

Betyg: ***