CHARMIGT MÖTE PÅ SVENSK-DANSKA

Denna skiva heter "Himlen Gråter För Elmore James" (Warner CD/LP 1992) med Mats Ronander. Titeln och titellåten är sympatisk, med en snygg hyllning till Ronanders rötter i bluesen.

Men det som intresserar mig här är egentligen inte albumet, utan en enda låt. En charmig bagatell som är en duett med fine, danske rocksångaren Kim Larsen från Gasolin.

Den heter "Gör mej lycklig nu", och är faktiskt en sådan där sång man blir helt lycklig av. En laidback rockballad där de två sjunger varannan vers och refrängen tillsammans. Ronander på svenska och Kim Larsen på danska. Det kanske inte låter så märkvärdigt, men det blir faktiskt en sällsynt rolig och charmig effekt. Två erfarna rockrävar i en lyckligt möte. Och Ronander slirar runt på skön elgitarr medan Larsen kör akustiskt.

De två hade lärt känna varandra under den period när Ronander bodde i Köpenhamn och var gift med danska rocksångerskan Sanne Salomonsen. För annars har jag aldrig fastnat speciellt för Mats Ronander som soloartist. Säker studiomusiker och erfaren med spel hos åtskilliga musiker och i skilda stilar, från Peps till ABBA. Men som egen soloartist, kanske mindre profilerad. Men just den här sången, en lättlyssnad må bra-kärleksång på svensk-danska, den återkommer jag gärna och ofta till.

Betyg: ***

KRAFTSAMLING AV JUST D:S HIPOP

Det tredje albumet med Just D blev en dubbel. Titeln blev "Rock'n Roll" (Telegram 2CD 1992). Det var någon slags konstig ironi i det. Var det något den svenska hiphop-trion inte sysslade med så var det rock.

Men texterna botaniserar i rockröj, så det är väl därför. Enligt Wikipedia var arbetsnamnet "Sex, drugs & rock'n roll" , men det blev för långt. När de upptäckte att det aldrig gjorts någon svensk skiva med titel "Rock'n roll" så fick det bli det.

Och Just D härjar vidare, vildare och stökigare än förut. Men också med en hel del finesser. Formatet dubbel-cd är en kostym som är något nummer för stor. Det blir tröttnade i längden och med en hel del utfyllnad. Men här finns också en knippe rejäla höjdpunkter.

Som "Grannar". En svängig, genialisk drift med vådan av störiga grannar i ett hyreshus. Med blickar mot både Hitchcock och Rolling Stones "Neighbors". Och med roliga loopar och inklipp (pilsnerfilmer och Lissi Alandh). En annan är "Tbxtsstan". Tillspetsat och drastiskt som vanligt. Här om storstadens hemkänsla mot rysliga landsbygden. Underbara rim med motsatt gröna vågen-romantik.

"Astridlindgrenland" och "Blues" är rapnummer som driver friskt med rockmyter och bluesklichéer. Överhuvudtaget mycket humor. I "Rökringar" får inlånade legendariske jazzradioprataren Leif "Smoke Rings" Andersson med kärlek hylla rökig jazzhistoria (namndroppande med Lester Young, Ellington, Stan Getz etc) i en ljuv sammanfattning, "Thank you for being", mot en fond av nattlig soft jazz.

"Mammas tema" är en lika genial hyllning till busiga gossars oidipala bindningar till sin, just det, Mamma. Det fyndiga bryts emellanåt av mot det slyngelaktiga. Även om humor och självdistans lyser starkt i allt Just D gjorde, blir det ändå tradigt med sexismen och krystade grabbigheten i "Billiga brudar". Sådana tramslåtar följde trion ända sedan första skivans "Suck" fram till sista albumet "Plast".

Och visst blir det viss överdos av det goda på denna dubbel med hela 30 spår. Samtidigt var det här någonstans Just D toppade, och många betraktar "Rock'n Roll" som deras höjdpunkt, även om jag håller föregångaren "Svenska Ord" högre. Men överraskade och roade gjorde de allid.

Betyg: ****

FLÄSKKVARTETTEN MED ORKESTER

"Fläskkvartetten med Freddie Wadling och Västerås Sinfonietta" (MVG live-CD 1992) med dito, är nästa opus med den gränslösa, nyskapande kombon Fläskkvartetten med Freddie Wadling.

Live ihop med en medelstor symfoniorkester. Greppet är här lite överraskande. Vid tiden kring 1970 gjorde många stora grupper konserter ihop med symfoniorkestrar och experimenterade med olika Concertos där de skilda polerna elektrisk rockgrupp och traditionell orkester-besättning strävade efter dialog och symbios.

Det var Deep Purple, The Nice, Ekseption, mera fusion-betonat med Mahavishnu Orchestra och i Sverige med Solar Plexus (Beska Droppar). Även Frank Zappa experimenterade på sitt sätt. Däremot hade Procol Harum mera traditionell orkestral uppbackning till sina sånger. Men alla de där försöken planade snabbt ut när de gränsöverskridande ambitionerna hamnade ur tiden. Med punken och new wave sopades alla sådana försök åt sidan och betraktade som urmossiga.

På ett sätt är Fläskkvartettens orkestermöte här logiskt. Fläskets stråkmusiker är akademiskt skolade och har bakgrund i både konstmusik, rock och andra genrer. På ett annat sätt är det inte. Fläsket och, inte minst, Wadling, har också en udd av futuristisk punk, industrirock och gothrock, och där finns sällan gammal "proggressive rock" från murrigt 70-tal med.

Denna skivan är rätt bra. Fläskkvartetten och Wadling var vid det här laget mina (och Evas) absoluta favoriter, med sina unika gränsöverskridanden och fysiska utspel. Live-skivan här är ett litet mellanspel i deras katalog. Men allt är av intresse.

"Dancing madly backward" är en underbar titel på en stark rocklåt med tunga markeringar. Men den ska återkomma i en bättre, mer utmejslad version på nästa album ("Flow"). "Matter doesn't matter any more" är skivans bästa spår. Ibland när Freddie Wadling sjunger en stillsam, sparsmakad ballad till finstilt, lågnyanserat stråkkomp av Fläskkvartetten kan det bli så outsägligt vackert.

"Blues för orkester" är det raffligaste numret. Ett instrumental opus där kvartetten spelar upp mot en hotfullt bombastisk orkestervägg med tunga pukor och tromboner, där Örjan Högberg på viola (tror jag) brister lös i ett vansinnigt friformsolo. Här är vi ganska nära släktskapet med Deep Purple och Royal Philharmonic Orchestra anno 1970.

Resten av skivan är väl sådär. En stressad version av John Lennons "Cold turkey" är inte helt lyckad, och de avslutande presto-numren driver på i en lätt hysteri. Men, som sagt, Fläskkvartetten är aldrig ointressanta.

Betyg: ***

LISA NILSSONS VARMA SOULPOP

Anne-Lie Rydé och Peps Blodsband stod enligt min mening för 1992 års absolut bästa svenska album. Men det som fick mest uppmärksamhet var en annan skiva som också var mycket bra. "Himlen Runt Hörnet" (Diesel CD/LP 1992) med Lisa Nilsson.

Titelsången är en av de stora låtarna i svensk pophistoria. Både Lisas soulmättade röst och säkra frasering, Mauro Scoccos komposition och det ytterligt subtila arrangemanget.

Här smyger en wahwah-gitarr à la Isaac Hayes 70-talssoul på innan Lisas vackra sångmelodi, den förtröstansfulla texten och den följsamma uppbackningen av en stråkgrupp tar vid. Och det är riktiga stråkar. Någonstans vid den här tiden hade många producenter tröttnat på de strålskadade syntar som gav överdoser av artificiella stråkljud under större delen av 80-talet.

Lisa Nilsson var här bara 22 år gammal. Tidigt sånglöfte, uppväxt i ett musikaliskt hem. Pappan Olle Nilsson spelade med i progg-popjazzgruppen Vildkaktus i tidiga 70-talet. Lisa Nilsson hade nu redan några skivor bakom sig och hon sjöng i Melodifestivalen 1989 med låten "Du".

Men det stora och definitiva genombrottet blev "Himlen Runt Hörnet", både som singel och album. Mauro Scocco har skrivit alla låtar. Jag har aldrig uppskatta Scocco själv, varken i Ratata (inte min generation) eller som soloartist (klarar inte av "Sarah") och har haft lite svårt för hans trumpna framtoning.

Men som producent visar han sig här som yttersta klass. Med fingertoppskänsla för nyanser i ett sound som både är uppdaterat och knyter an till en funk- och soultradition. Lisa sjunger om kärlek, svartsjuka, svek och besvikelse. "Aldrig, aldrig, aldrig", "Varje gång jag ser dig", "Om du har något hjärta" och "Allt jag behöver" är starka låtar som alla står för sig själva och tillsammans bildar en stark enhet. Sista sången, balladen "Försiktigt", spelades också in av Monica Zetterlund på hennes album "Varsamt" året innan. Lisa Nilsson gör den väl så bra.

Betyg: ****

EN UNDERBAR HYLLNING TILL KLASSISK SCHLAGER

Vi är många som är uppväxta med Siw Malmkvist, Lill Lindfors, Svante Thuresson, Östen Warnerbring, Anna-Lena Löfgren och allt det där. "Svensktoppen" kallades det förr, och det var inte lika hippt som Tio i Topp och de engelska och amerikanska grupperna.

Men det fanns där. "Svensktoppen" var lite skämmigt. lite mera vuxet än Jimi Hendrix. Jag pratar om sena 1960-talet. För senare, i proggens 70-tal, skulle man förakta Svensktopp. Men då hade också scenen förändrats till att handla mera om dansband i utsvängda byxben.

På på sitt album "Stulna Kyssar" (Hi-Fidelity CD/LP 1992) tar Anne-Lie Rydé ett grepp om hela den klassiska svenska (nästan svenska) schlagermusiken så som den lät i transistorradion just på 1960-talet, det klassiska 1960-talet. Och det är en storartad musikalisk hyllning till en grandios musik med rejäla, sångstarka refränger, bärande melodier, snyggt arrangerade orkestrar och gärna framförd av vokalissor i långklänning och manliga sångare i smoking.

Att jag skrev "nästan svenska" beror på en stor del av 60-talets Svensktoppsrepertoar bestod av översättningar. Svenska covers av italienska schlagers, engelska poplåtar och Brazil-sambor var standard. Men det gör inget. Det är just den där samlade repertoaren som är så bra och väcker så glada radiominnen.

"Stulna Kyssar" är en fullständigt lyckad skiva. Anne-Lie Rydé sjunger bättre än någonsin. Det hörs att hon älskar den här musiken, och hennes rockkänsla och attack i rösten ger dessa gamla schlagers helt nya dimensioner. Samtidigt som hon med sin rena, starka röst klarar galant att lyfta dessa stora refränger med en fantastisk dynamik.

Dan Sundquist (f.d. Reeperbahn) har producerat och arrangerat med stor elegans och finess. Och urvalet låtar gör mig helt lycklig. "Alla har glömt" av (i dessa fall = med) Towa Carson. "En så'n karl" av Lill Lindfors, som Anne-Lie Rydé laddar med rå sex. "Regniga natt" av Anna-Lena Löfgren. Anita Lindbloms "Så'nt är livet" är självklart med, liksom Monica Zetterlunds ljuvliga "När min vän" (skriven av Owe Thörnqvist) och "En gång i Stockholm" (skriven av Bobbie Ericson). Den sista gör han faktiskt bättre än originalet.

Men också en sådan, till synes, bagatell som "En natt i Moskva" (av Jan Höiland) blir här till något stort, spännande, mystiskt. Det gäller också den sensationella "Hård stad", som sjöngs in av Carli Tornehave 1962 och sedan glömdes bort. En hårdkokt, nattlig storstads-exposé som ursprungligen skrevs på engelska av Lee Hazlewood. Anne-Lie lyfter fram denna pärla i ett dramatiskt deckar-scenario. Det är stort.

"Regntunga skyar" av Hasse Ekman (mest känd med Alice Babs) är enda avsteget från 60-talet. Den är betydligt äldre. Anne-Lie sjunger med en explosiv dynamit (på samma sätt som hon gjorde med "Deirdres samba" på Cornelis-hyllningen "Den Flygande Holländaren"). "Du ser en man" av Burt Bacharach och mest känd i en oöverträffad version med Svante Thuresson, blir här en skönt gungande duett - med Svante Thuresson.

Ett avsteg från den svenska schlager-repertoaren är danska "Dansevise", som vann Eurovision Song Contest  1963 med Grethe & Jörgen Ingmann. Här blir den också till en böljande duett på svensk-danska, nu med sångerskan Sös Fenger.

"Stulna Kyssar" är en av det svenska 1990-talets bästa skivor och definitivt Anne-Lie Rydés mästerverk. Två år efter gav hon ut "Prima Donna" med samma programidé men utan samma lyster i produktion och urval.

Betyg: *****

KANSKE PEPS BÄSTA NÅGONSIN

Peps Persson har en imponerande skivkatalog. Från bluesskivorna på engelska, som Linkin’ Louisiana Peps och Peps  & Blues Quality på 1960-talet (redan då imponerande fulländad i sin stil), via alla album som Peps Blodband, samt Rotorkester, Pelle Perssons Kapell och andra mer mindre tillfälliga skepnader.

Alltid lika supermusikalisk, proffsig och varmt personlig i uttrycket. Genomgående hög kvalitet (hög standard) på skivor och konserter. Aldrig något dåligt, aldrig något slarv. De starka melodierna, de välskrivna texterna och den egna lyskraften har alltid varit särtecken. Oavsett om han låtit engagerad, förbannad, plågad eller uppsluppen och humoristisk. 

”Spelar för Livet” (Sonet CD/LP 1992) kom ut under en period när Peps kanske inte var så ”het”. Det var länge sedan hans mest ikoniska progg-70-tal. Men å andra sidan har Peps alltid verkat och varit helt tidlös. Han spelar från hjärtat och har aldrig brytt sig om trender eller moden.

Ändå fick Peps sin absolut största hit i och med just den här skivan. Den låt han förknippas mest med och som nästan blivit uttjatad i samband med honom. Naturligtvis, den glada sommarlåten ”Oh boy!”.
 

Men jag minns bakgrunden. Det var en eländig tid, åren runt 1992. Ekonomiskt ras med räntekrisen i Sverige. Våld och rasism. Ute i världen flera oroshärdar, fast det borde vara bra nu när Berlinmuren fallit. Inbördeskriget i forna Jugoslavien flammade upp. Det var depp och mörker. Då kommer Peps med denna, nästan trotsigt livsbejakande ”Oh boy!”. Som var den skriven som protest mot det läge som rådde.

Peps fångar tidsandan mycket väl i sången ”Tuff tid” : ”Nu är kalla kriget över / muren föll till slut. / Nu skulle alla va’ bröder / men hatet är värre än förut”. Också snabba salsan ”För livet” (titellåten som inleder) är en förtvivlad men hjärtlig hyllning till livet och allting som växer. Peps Blodsband, nu med de fina jazzmusikerna Håkan Broström (altsax) och Bertil Strandberg (trombon) har aldrig varit bättre. Och förstås med klippan Bosse Skoglund som oslagbar trummis.
 

Tio spår med fin variation, som också inkluderar gamla franska schlagern ”Feuilles mortes” (”Autumn leaves”), reggae, några genuina bluesnummer, ett hiphopförsök, gammal skånsk bygdepoesi (Di fårste fjeden” av Nils Ludvig. Fram till det sista spåret – den extremt långsamma, förtvivlad depressiva ”Blues i bly”, som värker i hjärtat men samtidigt har en stolt skönhet. Ett av Peps bästa spår någonsin. Diskrepansen från livsglädjen i ”Oh boy!” till sorgen i ”Blues i bly” är imponerande. Den känslomässiga bredden är just så – som livet.

Betyg: *****

ERIC CLAPTON - TRÅDLÖST

”Unplugged”, ett fenomen som blev på modet under första halvan av 1990-talet. Avskalade, akustiska versioner av tidigare kända låtar, framförda live inför en mindre publik under avslappnade former. Kanske en som reaktion mot högteknologi, feta sound och påkostade produktioner. Lustigt nog var det ofta MTV som anordnade dessa akustiska sessioner. 

Många av de största artisterna gjorde ”unplugged”-skivor vid den tiden. Paul McCartney, Eric Clapton, Bob Dylan, Neil Young osv. Men även mera otippade som Nirvana, Mary J Blige och t.o.m. Kiss spelade in nertonade, akustiska live-skivor med covers av sig själva. Trådlöst kan man kalla det. 

Mest känd och storsäljande blev denna, ”Unplugged” (Reprise live-CD / live-LP 1992) med Eric Clapton. Framgången var oväntad för Clapton själv, han var nöjd med spelningen men trodde inte den skulle gå att sälja på skiva (enligt självbiografin). Vilken tur att den gavs ut! 

Och den mest kända sången på detta album är den smärtsamma balladen ”Tears in heaven”. Skriven i sorg efter den tragedi när hans fyraårige son Conor omkom i ett fall från en skyskrapa i New York året innan, 1991. Clapton låter förvånansvärt samlad när han sjunger den vackra hymnen. 

Annars är det en avspänd, ledig Eric som framträder på gott humör och i trivsamt sällskap. Att han sedan några år är helnykterist efter decennier av missbruk, är också en styrka som hjälpt honom att gå stärkt genom sorgen. 

Här är underbara, nya versioner av hans egna gamla ”Layla”, ”Signe” och inte minst den tillbakalutade ”Old love”, där han svämmar ut ett fullständigt briljant, njutbart solo – självklart på akustisk gitarr. Ett sådant ögonblick där de små men enkla nyanserna verkligen visar att det är en mästare som spelar. 

I övrigt en brygd av gamla, traditionella bluesnummer. ”Alberta” av Leadbelly, ”San Francisco Bay blues” av Jesse Fueller och mera hoppiga ”Rollin’ and tumblin’” av Muddy Waters, förstås några nummer av Claptons stamfader Robert Johnson och lite till. 

Det hela mycket musikaliskt och i bästa mening trivsamt. För övrigt är den bästa ”Unplugged”-skivan, vid sidan om Claptons, den som inte ens heter ”unplugged” men som gjordes av Jerry Garcia (från Grateful Dead) och Jerry Grisman 1991. Den är tidigare avhandlad här.

Betyg: ****

MILES GOES HIPHOP - MILES DAVIS SISTA INSPELNING

"Doo- Bop" (Warner Bros CD 1992) kom ut postumt ett år efter Miles Davis död 1991. Miles hade hela sitt liv varit ett kreativt mirakel och en "krutgubbe" i sin förmåga att hela tiden se framåt, ligga i framkanten, ta sig an trender och stilar som normalt tillhörde generationer mycket yngre än hans egen.

Vid 65 års ålder, när många andra jazzmusiker blickade bakåt och vilade på gamla lagrar, då gick Miles in i hiphop och house. "Doo-Bop" är en fräck, spänstig Electro-jazzskiva med programmerade rytmer, samplade grooves och gästspel av några rappare, bland dem Easy Mo Bee som också producerat.

Albumet var inte fullbordat när Miles avled. Därför fick Easy Mo Bee efterskapa några spår ("High speed chase" och "Fantasy") med hjälp av inspelade, enskilda Miles-trumpetslingor plus programmerat komp.

Och det hela är verkligen läckert. Jag är verkligen ingen vän av datorskapade rytmer och bakgrunder, men här är det med sådana finesser som bryter av mot Miles klara, raka trumpet. Inledande "Mystery" minns vi som tidigare signatur till "Uppdrag granskning" i SVT. Trumpetens dialog med de mänskliga rösterna som rappar snygga rim lovprisande idolen Miles, i bland annat "The Doo-Bop song" sitter som smäck. Helt organiskt sammansmältande av jazz, funk och hiphop på ett sätt som aldrig blir krystat.

Nio spår som spänner från de lugnare "Blow" och "Sonya", till råare "Chocolate chip" och redan nämnda höghastighetstempot "High speed chase". Detta album var förmodligen tänkt som början på en ny period av hipjazz och acid jazz. Gamle Miles kände sig helt solidarisk med unga, frustrerade svarta och deras ilska mot det amerikanska samhällets orättvisor och segregation. Något han själv upplevt mer än väl.

Hela Miles Davis totala diskografi är en flera mil lång, med flitiga skivproduktioner genom sex decennier (!) inom jazzens och funkens alla tänkbara stilar och epoker. En katalog som jag tror inte någon enda artist kan slå i kvantitet. Mycket i den skivfloden är fantastiskt, åtskilligt är klassiker. Men där finns också många rätt skissartade och snarlika skivor. Därför känns det ändå värdigt och värdefullt att hans sista officiella album blev så unikt och faktiskt ett av hans allra bästa och mest profilerade någonsin.

Den 28 september 1991 avled Miles Davis. Miles in the sky ! Sommaren 1992 utgavs alltså "Doo-Bop" postumt.

Betyg: *****

MATILDA-MIX VI

Ännu en uppsamling. "Matilda-mix VI" (egen saml..CD ca 2007) är en brokig kompott av gammalt (60-tal) och fram till ca året 1991, som är i höjd med var denna räkning befinner sig nu.

Utgångspunkten var Wilmer X som var högaktuella just 1991. "Vem får nu se alla tårar?" och "Perssons gård" (duett med Peps Persson) återkom sedan på hela dubbel-albumet "Mambo Feber" (1991) som redan är nämns här-

Vips, ett kast bakåt till en av barndomens singlar. Den knäppa, roliga nonsenslåten "Iwan Iwanowitch" (1961) med Hasse Burman och hans Pråmdragare. En slags rock'n'roll-å-ryska-parodi i Gagarins tid. En av de första skivlåtar jag hörde. Vår familj hade just köpt en första grammofon, en så'n med högtalare i locket.

Från den urtiden är också "Apache" (1960) med The Shadows, som redan snurrat runt här flera varv. Och något senare, men ur samma musikaliska oskuld, härrör danska "Lollipops' shake" (1964) med pojkbandet The Lollipops.

George Harrison, Dire Straits, Rolling Stones, Beach Boys och gamla Tages fyller på. Blande dem är naturligtvis Dire Straits "Sultans of Swing" (1978) en självklar pärla. Mark Knopflers mjukt svängiga, garanterat odistade gitarrspel och berättelsen om det gamla tradjazzbandet som blir hånade för att vara gammaldags, med som ändå framhärdade att spela precis vad de tyckte om - den går rakt i hjärtat. Och Pick Withers härligt flyhänta trumspel !

Men som helhet är ju en sådan här hopkok-samling svår att sätta betyg på. Så det får väl bli:

Betyg: ***