LISA NILSSONS VARMA SOULPOP

Anne-Lie Rydé och Peps Blodsband stod enligt min mening för 1992 års absolut bästa svenska album. Men det som fick mest uppmärksamhet var en annan skiva som också var mycket bra. "Himlen Runt Hörnet" (Diesel CD/LP 1992) med Lisa Nilsson.

Titelsången är en av de stora låtarna i svensk pophistoria. Både Lisas soulmättade röst och säkra frasering, Mauro Scoccos komposition och det ytterligt subtila arrangemanget.

Här smyger en wahwah-gitarr à la Isaac Hayes 70-talssoul på innan Lisas vackra sångmelodi, den förtröstansfulla texten och den följsamma uppbackningen av en stråkgrupp tar vid. Och det är riktiga stråkar. Någonstans vid den här tiden hade många producenter tröttnat på de strålskadade syntar som gav överdoser av artificiella stråkljud under större delen av 80-talet.

Lisa Nilsson var här bara 22 år gammal. Tidigt sånglöfte, uppväxt i ett musikaliskt hem. Pappan Olle Nilsson spelade med i progg-popjazzgruppen Vildkaktus i tidiga 70-talet. Lisa Nilsson hade nu redan några skivor bakom sig och hon sjöng i Melodifestivalen 1989 med låten "Du".

Men det stora och definitiva genombrottet blev "Himlen Runt Hörnet", både som singel och album. Mauro Scocco har skrivit alla låtar. Jag har aldrig uppskatta Scocco själv, varken i Ratata (inte min generation) eller som soloartist (klarar inte av "Sarah") och har haft lite svårt för hans trumpna framtoning.

Men som producent visar han sig här som yttersta klass. Med fingertoppskänsla för nyanser i ett sound som både är uppdaterat och knyter an till en funk- och soultradition. Lisa sjunger om kärlek, svartsjuka, svek och besvikelse. "Aldrig, aldrig, aldrig", "Varje gång jag ser dig", "Om du har något hjärta" och "Allt jag behöver" är starka låtar som alla står för sig själva och tillsammans bildar en stark enhet. Sista sången, balladen "Försiktigt", spelades också in av Monica Zetterlund på hennes album "Varsamt" året innan. Lisa Nilsson gör den väl så bra.

Betyg: ****