KANSKE PEPS BÄSTA NÅGONSIN

Peps Persson har en imponerande skivkatalog. Från bluesskivorna på engelska, som Linkin’ Louisiana Peps och Peps  & Blues Quality på 1960-talet (redan då imponerande fulländad i sin stil), via alla album som Peps Blodband, samt Rotorkester, Pelle Perssons Kapell och andra mer mindre tillfälliga skepnader.

Alltid lika supermusikalisk, proffsig och varmt personlig i uttrycket. Genomgående hög kvalitet (hög standard) på skivor och konserter. Aldrig något dåligt, aldrig något slarv. De starka melodierna, de välskrivna texterna och den egna lyskraften har alltid varit särtecken. Oavsett om han låtit engagerad, förbannad, plågad eller uppsluppen och humoristisk. 

”Spelar för Livet” (Sonet CD/LP 1992) kom ut under en period när Peps kanske inte var så ”het”. Det var länge sedan hans mest ikoniska progg-70-tal. Men å andra sidan har Peps alltid verkat och varit helt tidlös. Han spelar från hjärtat och har aldrig brytt sig om trender eller moden.

Ändå fick Peps sin absolut största hit i och med just den här skivan. Den låt han förknippas mest med och som nästan blivit uttjatad i samband med honom. Naturligtvis, den glada sommarlåten ”Oh boy!”.
 

Men jag minns bakgrunden. Det var en eländig tid, åren runt 1992. Ekonomiskt ras med räntekrisen i Sverige. Våld och rasism. Ute i världen flera oroshärdar, fast det borde vara bra nu när Berlinmuren fallit. Inbördeskriget i forna Jugoslavien flammade upp. Det var depp och mörker. Då kommer Peps med denna, nästan trotsigt livsbejakande ”Oh boy!”. Som var den skriven som protest mot det läge som rådde.

Peps fångar tidsandan mycket väl i sången ”Tuff tid” : ”Nu är kalla kriget över / muren föll till slut. / Nu skulle alla va’ bröder / men hatet är värre än förut”. Också snabba salsan ”För livet” (titellåten som inleder) är en förtvivlad men hjärtlig hyllning till livet och allting som växer. Peps Blodsband, nu med de fina jazzmusikerna Håkan Broström (altsax) och Bertil Strandberg (trombon) har aldrig varit bättre. Och förstås med klippan Bosse Skoglund som oslagbar trummis.
 

Tio spår med fin variation, som också inkluderar gamla franska schlagern ”Feuilles mortes” (”Autumn leaves”), reggae, några genuina bluesnummer, ett hiphopförsök, gammal skånsk bygdepoesi (Di fårste fjeden” av Nils Ludvig. Fram till det sista spåret – den extremt långsamma, förtvivlad depressiva ”Blues i bly”, som värker i hjärtat men samtidigt har en stolt skönhet. Ett av Peps bästa spår någonsin. Diskrepansen från livsglädjen i ”Oh boy!” till sorgen i ”Blues i bly” är imponerande. Den känslomässiga bredden är just så – som livet.

Betyg: *****