EN UNDERBAR HYLLNING TILL KLASSISK SCHLAGER

Vi är många som är uppväxta med Siw Malmkvist, Lill Lindfors, Svante Thuresson, Östen Warnerbring, Anna-Lena Löfgren och allt det där. "Svensktoppen" kallades det förr, och det var inte lika hippt som Tio i Topp och de engelska och amerikanska grupperna.

Men det fanns där. "Svensktoppen" var lite skämmigt. lite mera vuxet än Jimi Hendrix. Jag pratar om sena 1960-talet. För senare, i proggens 70-tal, skulle man förakta Svensktopp. Men då hade också scenen förändrats till att handla mera om dansband i utsvängda byxben.

På på sitt album "Stulna Kyssar" (Hi-Fidelity CD/LP 1992) tar Anne-Lie Rydé ett grepp om hela den klassiska svenska (nästan svenska) schlagermusiken så som den lät i transistorradion just på 1960-talet, det klassiska 1960-talet. Och det är en storartad musikalisk hyllning till en grandios musik med rejäla, sångstarka refränger, bärande melodier, snyggt arrangerade orkestrar och gärna framförd av vokalissor i långklänning och manliga sångare i smoking.

Att jag skrev "nästan svenska" beror på en stor del av 60-talets Svensktoppsrepertoar bestod av översättningar. Svenska covers av italienska schlagers, engelska poplåtar och Brazil-sambor var standard. Men det gör inget. Det är just den där samlade repertoaren som är så bra och väcker så glada radiominnen.

"Stulna Kyssar" är en fullständigt lyckad skiva. Anne-Lie Rydé sjunger bättre än någonsin. Det hörs att hon älskar den här musiken, och hennes rockkänsla och attack i rösten ger dessa gamla schlagers helt nya dimensioner. Samtidigt som hon med sin rena, starka röst klarar galant att lyfta dessa stora refränger med en fantastisk dynamik.

Dan Sundquist (f.d. Reeperbahn) har producerat och arrangerat med stor elegans och finess. Och urvalet låtar gör mig helt lycklig. "Alla har glömt" av (i dessa fall = med) Towa Carson. "En så'n karl" av Lill Lindfors, som Anne-Lie Rydé laddar med rå sex. "Regniga natt" av Anna-Lena Löfgren. Anita Lindbloms "Så'nt är livet" är självklart med, liksom Monica Zetterlunds ljuvliga "När min vän" (skriven av Owe Thörnqvist) och "En gång i Stockholm" (skriven av Bobbie Ericson). Den sista gör han faktiskt bättre än originalet.

Men också en sådan, till synes, bagatell som "En natt i Moskva" (av Jan Höiland) blir här till något stort, spännande, mystiskt. Det gäller också den sensationella "Hård stad", som sjöngs in av Carli Tornehave 1962 och sedan glömdes bort. En hårdkokt, nattlig storstads-exposé som ursprungligen skrevs på engelska av Lee Hazlewood. Anne-Lie lyfter fram denna pärla i ett dramatiskt deckar-scenario. Det är stort.

"Regntunga skyar" av Hasse Ekman (mest känd med Alice Babs) är enda avsteget från 60-talet. Den är betydligt äldre. Anne-Lie sjunger med en explosiv dynamit (på samma sätt som hon gjorde med "Deirdres samba" på Cornelis-hyllningen "Den Flygande Holländaren"). "Du ser en man" av Burt Bacharach och mest känd i en oöverträffad version med Svante Thuresson, blir här en skönt gungande duett - med Svante Thuresson.

Ett avsteg från den svenska schlager-repertoaren är danska "Dansevise", som vann Eurovision Song Contest  1963 med Grethe & Jörgen Ingmann. Här blir den också till en böljande duett på svensk-danska, nu med sångerskan Sös Fenger.

"Stulna Kyssar" är en av det svenska 1990-talets bästa skivor och definitivt Anne-Lie Rydés mästerverk. Två år efter gav hon ut "Prima Donna" med samma programidé men utan samma lyster i produktion och urval.

Betyg: *****