FLÄSKKVARTETTEN MED ORKESTER

"Fläskkvartetten med Freddie Wadling och Västerås Sinfonietta" (MVG live-CD 1992) med dito, är nästa opus med den gränslösa, nyskapande kombon Fläskkvartetten med Freddie Wadling.

Live ihop med en medelstor symfoniorkester. Greppet är här lite överraskande. Vid tiden kring 1970 gjorde många stora grupper konserter ihop med symfoniorkestrar och experimenterade med olika Concertos där de skilda polerna elektrisk rockgrupp och traditionell orkester-besättning strävade efter dialog och symbios.

Det var Deep Purple, The Nice, Ekseption, mera fusion-betonat med Mahavishnu Orchestra och i Sverige med Solar Plexus (Beska Droppar). Även Frank Zappa experimenterade på sitt sätt. Däremot hade Procol Harum mera traditionell orkestral uppbackning till sina sånger. Men alla de där försöken planade snabbt ut när de gränsöverskridande ambitionerna hamnade ur tiden. Med punken och new wave sopades alla sådana försök åt sidan och betraktade som urmossiga.

På ett sätt är Fläskkvartettens orkestermöte här logiskt. Fläskets stråkmusiker är akademiskt skolade och har bakgrund i både konstmusik, rock och andra genrer. På ett annat sätt är det inte. Fläsket och, inte minst, Wadling, har också en udd av futuristisk punk, industrirock och gothrock, och där finns sällan gammal "proggressive rock" från murrigt 70-tal med.

Denna skivan är rätt bra. Fläskkvartetten och Wadling var vid det här laget mina (och Evas) absoluta favoriter, med sina unika gränsöverskridanden och fysiska utspel. Live-skivan här är ett litet mellanspel i deras katalog. Men allt är av intresse.

"Dancing madly backward" är en underbar titel på en stark rocklåt med tunga markeringar. Men den ska återkomma i en bättre, mer utmejslad version på nästa album ("Flow"). "Matter doesn't matter any more" är skivans bästa spår. Ibland när Freddie Wadling sjunger en stillsam, sparsmakad ballad till finstilt, lågnyanserat stråkkomp av Fläskkvartetten kan det bli så outsägligt vackert.

"Blues för orkester" är det raffligaste numret. Ett instrumental opus där kvartetten spelar upp mot en hotfullt bombastisk orkestervägg med tunga pukor och tromboner, där Örjan Högberg på viola (tror jag) brister lös i ett vansinnigt friformsolo. Här är vi ganska nära släktskapet med Deep Purple och Royal Philharmonic Orchestra anno 1970.

Resten av skivan är väl sådär. En stressad version av John Lennons "Cold turkey" är inte helt lyckad, och de avslutande presto-numren driver på i en lätt hysteri. Men, som sagt, Fläskkvartetten är aldrig ointressanta.

Betyg: ***