MUNKAR, SEX OCH DRÖMMAR

Ambient, new age och såsigt drömmande electronica brukar verkligen inte vara min bag. Men när tyska Enigma kom ut med sin debutskiva "MCMXC a.d." (Virgin CD/LP 1990) var det verkligen musik med nya grepp.

Titeln är latin och utläses just "1990 anno domini". Enigma var inte heller någon "grupp", utan producenten och DJ:n Michael Cretu med hustru Sandra Cretu på sensuellt prat på franska.

Man skulle kunna skratta åt det här och kalla det kitch och lättköpt. Men det fungerar. "MCMXC a.d." med Enigma är en rätt behaglig, vilsam anrättning av olika sammanflätade egna och lånade ljudspår över en disco-touchad rytm.

En gregoriansk manskör, en munkkör, utgör en viktig ingrediens. Gregoriansk sång är den västerländska musikens vagga från tidig medeltid. Genuin gregoriansk sång på skiva hade tidigare varit bland det mest obskyrt svårsålda i de bäst välsorterade skivbutikernas utkanter. Med denna skiva fick en hel del upp ögonen för denna ålderdomliga musik. Ett par år senare klättrade en dubbel-CD med genuin gregoriansk sång av spanska munkar högt upp på topplistorna. Musiken lanserades nu som new age och avslappning, liksom CD med vågbrus och fågelsång. Så blev det mest kommersiellt omöjliga till ett storsäljande koncept.

Munkslingorna på denna skiva är däremot ihopmixad med en lugn, programmerad rytm, en flöjt (förmodligen syntad), Sandra Cretu som viskar sexiga fraser på franska, och mjuka keyboard som tonas in och ut. Är det viskning på franska så blir det alltid sensuellt. Spänningen mellan asketiska munkar och drömmande sex blir effektfull. Ytligt som i en reklamfilm eller nyskapande ljudlandskap. Jag är i alla fall rätt svag för det.

Denna debutskiva med Enigma blev succé och följdes av en serie med flera volymer. Den banade också vägen för den flora av elecronica, lounge och new age-musik som producerats i serier framför allt nere i Europa de senaste decennierna ("Hotel Costes", "Buddha Bar" m.fl.)

Betyg: ***

SORGESÅNG ÖVER ANDY WARHOL

1987 dog konstnären, avantgardisten och ikonen Andy Warhol i New York. Strax efteråt träffades de båda gamla musiker-kollegerna och trätobröderna från Velvet Underground, Lou Reed och John Cale, för att sätta ihop en samling hyllnings-sånger till och om Andy Warhol.

Resultatet blev "Songs for Drella" (Sire CD/LP 1990). En förträfflig och mycket sparsmakad skiva där bara två spelare, inga andra medverkar, bygger en cykel av porträtt, intryck, reflektioner med en mycket ömsint värme och med stor inbördes variation i den lilla minimalismen.

"Drella" är förkotning av "Cinderella", ett smeknamn i den sällsamma queer- och konst-värld där Warhol var ett nav i hjulet. Lou Reed sjunger med sin knarriga, uttrycksfulla rockröst och spelar gitarr, ofta distad elgitarr. John Cale spelar viola och piano, och sjunger med ett vackert vemod. Frånvaron av bas och trummor är påtaglig. Här blir det ett kammarspel i intimt format.

Första sången griper lyssnaren direkt, "Smalltown". Där förbannar Lou Reed småstadens inskränkta fördomsfullhet och jantelag. Det var i en sådan den tjeckisk-ättade Warhol växte upp i Pennsylvania. "Open house", "Style it takes" (med John Cale), "Trouble with classics" och "Faces and names" är några andra av titlarna. 15 korta, bildrika sånger som målar upp miljöerna, tiden och stämningarna i de där kvarteren i Soho och Greenwich Village i New York City, främst i slutet av 60-talet. I "Images" dras spännvidden upp till en nervigt pressad monotoni, med Reeds smått hysteriska sång och Cales vevande viola.

Lou Reed och John Cale sjunger också om sig själva, om den korta men mytomspunna tiden i Velvet Underground. Den fanns ju med som en av många av Andy Warhols skapelser inom multimedia. "Songs for Drella" är ett fascinerande och personligt album. Jag som inte haft någon större koll på Lou Reeds soloproduktion efter 70-talet, och som aldrig gillat Velvet Underground, faller helt och reservationslöst för denna vackra "Songs for Drella".

Betyg: ****

NORSK ECM-JAZZ - "ENDAST TYSTNADEN ÄR VACKRARE"

Just den meningen var mottot när tyske jazzentusiasten, esteten och skivproducenten Manfred Eischer skapade sitt skivmärke ECM i München 1970. Med envishet och integritet skapade han sin speciella estetik av högklassisk improvisations-musik, kristallklart ljud och sparsmakade omslag.

Ett koncept som borde vara för "smalt" och kommersiellt omöjligt. Men med sådana artister som Keith Jarrett, Jan Garbarek, Arild Andersen, Gary Burton och många fler blev ECM ett varumärke av kvalitet och status som väckte enomr respekt och dessutom renderade en del storsäljare (på lång sikt).

Från 1980-talet hade Eischer också öppnat upp för samtida konstnärer med musik av tonsättare som Arvo Pärt. Samtidigt var stallets storslagna jazzartister märket trogna. Bland dem fanns en hel del norska jazzmusiker. Och bland dem den förnämlige, mycket personlige tenor- och sopransaxofonisten Jan Garbarek.

"I Took Up The Runes" (ECM CD 1990) med Jan Garbarek är bara en i raden av alla Garbareks och alla ECM:s helt tidlösa, smarsmakade, vackert kontemplativa jazzskivor. Hela hans sextett här är värd att nämnas. Eberhard Weber är den tyske kontrabasisten med en väldig, sjungande ton i sin elförstärkta ståbas. Tyske pianisten Rainer Brüninghaus är hans medspelare och lyriker.

Slagverkaren Nana Vasconcelos är från Brasilien och hade spelat med i åtskilliga Latin-sammanhang. Trumslagaren Manu Katché är västafrikansk-fransk och hade spelat med Peter Gabriel och Joni Mitchell och många andra. Lägg därtill en lågmäld syntspelare och en samisk jojkare.

ECM-skivorna har alltid varit ordentligt mångkulturella. Just jojken "Gula Gula" (av Mari Boine Persen) inleder. Därefter ett tiotal spår, där den femdelade sviten "Molde Canticles" briljerar. Ett himmelskt vackert, följsamt meloditema i långsamt tempo leder över sviten i fyra variationer, där speciellt del 4 är makalöst svängig. Det är en stor, tidlös och vacker musik. Någonstans bortom begerpp som bra och dålig. Det här är musikaliska visioner av grandiosa naturlandskap.

Betyg: *****

VAN MORRISON - DEN EVIGE KONSTANTEN

Låt oss fullfölja den irländsk-brittisk-skotska linjen detta år med att plocka fram nestorn själv, Van Morrison. Bakom ett rätt trivialt omslag dolde sig hans nya album, "Enlightenment" (Polydor CD/LP 1990).

Van Morrison är väl ungefär som Woody Allen. Han gör samma opus om och om igen, årtionde efter årtionde. Eva och jag hade verkligen varit inne på Van Morrison dessa åren. Njutit av hans meditativa "No Guru...", "Poetic Champions Compose" och "Common One".

Genom sin buttra, buffliga personlighet lyckades han förmedla en livskvalitet, skönhet och visdom. Live var han väl mindre rolig. Vi lyssnade och följde Vans skivor. Alltid av hög kvalitet. Men samtidigt också snarlika. Intill förväxling snarlika. "Enlightenment" blev den sista i raden i min Van-cykel.

Det är en bra skiva - förstås. Georgie Fame är med på jazzig Hammond. Storslagna, snygga arrangemang. Och själfullt episka ballader och soulrock-sånger av Vans eget signum. Den börjar svängigt med "Real, real gone", en gospelpop med täta, linjära blåsare. Fortsätter med himmelska nummer som "So quiet in here", "See me through" och "Memories". I "Avalon of the heart" blir det rent storlaget lovprisande när jättekören Ambrosian Singers fyller i. Värd att nämna är också den jazziga "Start all over again" med underbart swingig vibrafon.

Men ett spår är extra, extra speciellt och gör att just detta album ändå sticker ut och skiljer sig från alla hans andra som låter likadana. Det är den märkliga, och faktiskt rätt humoristiskt (jodå) upplagda sviten "In the days before rock'n roll". Den är ett samarbete med poeten Paul Durcan som på torr prosa läser texten om den lille gossen som på 50-talet rattar på sin stora radio och försöker pejla in stationerna (Hilversum, Helvetia, Belgrade...) för att så hitta Radio Luxemburg och den fantastiska musiken.

Den torra recitationen bryter mot Vans själfulla sång i det ögonblicket gossen träffar rätt och når sångarna - Ray Charles, Lightning Hopkins och Jerry Lee Lewis nämns. Van Morrison har alltid varit hängiven namndroppare. Jag är mycket yngre och min barndoms första musikintryck var långt ifrån Vans creddiga referenser. Men - han lyckas på utmärkt sätt förmedla lyckokänslan som lyser utifrån ett barn, en radio och knastriga musikupptäckter som sätter spår för livet.

Betyg: ****

VACKERT ALLVAR FRÅN IRLAND

Från samma artiststall samma år som Waterboys och World Party kom Sinéad O'Connor. Men här är det musik av en helt annan karaktär.

Hennes album "I do not want what I haven't got" (Ensign CD/LP 1990) blev ett av 1990 års absoluta succéalbum, både kritikermässigt och kommersiellt.

Ändå var (är) Sinéad O'Connor från Dublin en kompromisslös artist som gått sin minst sagt egna väg. Med sitt expressiva, vibratolösa sångsätt ställde hon sig helt utanför det Joni Mitchell-idiom som var präglade en ung generation kvinnliga sångpoeter. Hennes asketiska framtoning var speciell, kvinnor med kalrakad hjässa var ovanligt då. Och hennes allvarliga,  komplexa uttryck av tunn sprödhet och rå styrka räckte nog för att provocera en del.

"I do not want what I haven't got" är en enormt vacker skiva. Mest känd, och främsta orsaken till succén, är den emellrtid den enda sång här som hon inte har skrivit själv. Balladen "Nothing compares 2 U" av Prince är något mer än en cover. Det är ett gripande moment där hon tar sig an sångens text och musik och gör det till sitt eget. Det blir en sorgligt vacker sång med en glidande stråk-arrangemang. Och mot alla odds blev den årets stora singelhit.

Det känsliga stråk-arrangemanget hörs också i skivans öppning. Den lyhört dynamiska "Feel so different", som växer från en viskning till ett crescendo med kraftfulla stråkdrag. Enbart slagverk ackompanjerar i "I am stretched on your grave", tills Steve Wickham (från The Waterboys) dyker upp på djävulsliknande folkmusik-fiol i slutet.

"Emperor's new clothes" och "Jump in the river" är de enda uptempo-låtarna, med monotont repititiva rytmer. Annars står Sinéad O'Connor som naken sångröst i sinnrikt arrangerade, stora ballader som "Three babies" och "The last of our aquaintance". Också där med toner av kammarmusik. Men i sista spåret, titelsången", sjunger hon långsamt, tankfullt à cappella.

Sorg, skuld och smärta präglar texterna. Det känns på något sätt mycket Irland om det. Sinéads då helt nya, ropande sångteknik helt utan vibrato var något märkligt då. Men hon skulle bilda en ny vokal skola. Bland annat skulle snart Dolores O'Riordan i The Cranberries sjunga med liknande teknik. Och isländska Björk skulle ytterligare vidga ramarna.

Betyg: ****

ÄNNU EN AV 1990 ÅRS FULLTRÄFFAR - ETT SYSKON TILL WATERBOYS

Det vimlar av utmärkta skivor det här året, och speciellt då från området England - Skottland - Irland. Sångpoeten Mike Scott och de andra skottarna i The Waterboys hade ju flyttat till Irland och gjort den ljuvliga "Room to Roam".

En ursprunglig medlem i The Waterboys var Karl Wallinger, som brutit sig ur och bildat sin egen grupp World Party. Detta handlar om den lika ljuvliga skivan "Goodbye Jumbo!" (Ensign CD/LP 1990) med World Party.

Men medan Waterboys nu spann slingor av irländsk-keltisk folkrock var World Party mera ett solitt popband. Här är det härlig, kompetent pop som gäller. Tolv klarlysande sånger som alla har rikliga referenser till det sena 1960-talets och tidiga 1970-talets gyllene popklassiska period.

Det finns de som har jämfört Karl Wallinger med vår egen Per Gessle, och det kan kännas avigt först. Nog har Wallinger och World Party mera tyngd. Men det är kanske inte alls så dumt. Båda två är säkra proffs till melodisnickrare med samma stora rockhistoriska kunskaper och kärlek till den ikoniska "yeah yeah"-eran. Beatles och Beach Boys, Kinks och Who, Stones och Hollies fladdrar alla förbi som fjärilar i trädgården.

Texterna på "Goodbye Jumbo" brinner av miljö-engagemang. "Is it too late now?" som öppnar skivan, ställer stora frågor och eldar på med ett Sly & The Family Stone-funkigt komp. "Way down now" och "Put the message in a box" är klassisk Beatles-baserad pop med patos och med små psykedeliska instick mellan verserna. I "Way down now" hörs förresten Stones-hälsningen "Uh uh.." i slutet, lånad från "Sympathy for the devil".

Det är frågan hur mycket popband World Party egentligen är. En trummis finns med. Steve Wickham på fiol (från Waterboys) på något spår. Sinéad O´Connor på andra stämma på ett annat. Annars sköter musikanten Wallinger det mesta själv. Alla gitarrer, bas och klaviaturer och sångstämmor är hans skapelser.

Så är till exempel den brusande, expansiva orgeln i "Take it up" hans. Och det flower-power-bubblande gitarrsoundet i "Ain't gonna come 'til I'm ready" som stilmässigt refererar klart till Neil Young. Det finns ett så gott humör, en sådan klarhet och spelglädje i dessa suveräna melodier. Framsjungna av en glasögonprydd popnörd som är ett av rockens dolda genier.

Betyg: *****

THE WATERBOYS - OCH EN AV DE BÄSTA SKIVOR SOM GJORTS - NÅGONSIN !

Jag kan inte nog uttrycka min glädje över The Waterboys och deras mästerliga album "Room to Roam" (Ensign CD/LP 1990). Den förra, grönt folklore-klingande "Fisherman's Blues" var bra, och de innan dess också.

Men de är ändå ingenting jämfört detta ljusa mästerverk uppfyllt av spälglädje. Och här pratar vi IRLÄNDSK FOLKROCK. Av finaste kvalitet. The Waterboys var vid denna tid (liksom på "Fisherman's Blues") ett folkmusikaliskt "storband" bosatta på Gröna Ön.

Sångaren, låtskrivaren, gitarristen och mandolinspelaren Mike Scott är som alltid motorn. Det klingar av dragspel, flöjter, tin whistles och en saxofon (Anthony Thistlethwaite). Och naturligtvis av en mustig fiol (Steve Wickham). Allt blandat med rockkomp, och ibland med lite dixieland-blås.

Mike Scott är en romantiker med sin själfulla sång om längtan, sjömän och havet. Hela "Room to Roam" består av korta tablåer, nästan fragmentariska låtar i 17 spår, och allt bildar en underbar kaka med väl varierad musik och många sånger som är så fulländade, trots att de är så korta.

"Song from the end of the world" är en rapp början, som glider över i den ljust älskvärda popsången "A man is in love". Mike Scott sjunger med en sådan enastående närvaro, och mellanspelen anförs av en ljus tvärflöjt, för att övergå i en rullande, keltisk jig för flöjt, fiol, en låg barytonsax och komp. Det är oemotståndligt.

"Bigger picture" och "Something that is gone" har drag av vemod och längtan, medan "A life of Sundays" är den enda, mera rockbetonade låten. Här brister Scott ut i ett kort men växande gitarrsolo, som vore det en Neil Young. "The raggle-taggle dixie" och "Spring comes to Spiddal" är glada bagateller med dixie. Men de gör sitt till för helheten.

"Further up, further in" och inte minst "How long will I love you?" är ännu några höjdpunkter av lysande hårdrock. Att CD-spår och titlar inte stämmer riktigt på skivan kan vi ha överseende med. För det här är en skiva att bli lycklig av.

"Room to Roam" med The Waterboys är en nyskanpande, traditionell rockskiva som fick mig att bli nyfiken på vad folkrock-pionjärerna Fairport Convention hade gjort 20 år tidigare. Men jag fann att The Waterboys här var bättre än något jag hört av Fairport Convention.

Betyg: *****

NÅGRA ENSTAKA HITS FRÅN 80-TALET

Nej, 1980-talet var verkligen inte mitt decennium i musikväg. Åtminstone inte när det gäller hitlåtar. Ytlighet, lättköpta gimmicks, överlastade visuella påhäng och en värld av musikvideor i MTV. En värld som inte var min.

Enkelt, jag började väl helt enkelt bli för gammal. Men även vanliga radiohits med Duran Duran, Rick Astley och Wham fick mig att stänga av. Det är något med soundet, de plastiga produktionerna som stör mig.

Nog gnällt om det nu. Varför kommer jag då med en trivialitet som "Absolute Number One : 1984 - 1989" (Eva saml.-2CD 2002) ? Jo, för att kunna plocka enskilda låtar som jag tycker om. De är lätt räknade. Bara fyra stycken :  Charmiga, tyska "99 luftballoons" (1984) med Nena är ett minne från Borås. Likaså den andra tyska (men engelskspråkiga) "Forever young" (1984) med Alphaville. En förtalad låt som har en air av gamla Procol Harum och Beatles "Penny Lane"-tumpeter.

Så ett hopp fram till fräcka, hiphop-danslåten "Buffalo stance" (1989) med Neneh Cherry, och den brasilianska "Lambada" (1989) med Kaoma. En "världsmusik"-hit som lanserades med en dans som såg näst intill pornografisk ut, vilket skymde att det faktiskt var en underbar melodi.

Tidsramen på skivan utesluter en tidig 80-talshit som "Bette Davis' eyes" (1981) med Kim Carnes, som jag fortfarande saknar. Men ovan nämnda är de fyra russin jag plockar ur 80-talskakan. Resten kan jag vara utan. Helhetsbetyget således:

Betyg: **

LITE MER SCHLAGERHISTORIA

Vi drar vidare med lite mer från svenska Melodifestivalens historia, nu blandat med vinnare och övriga favoriter, som kan vara nog så intressanta.

"Schlagertider" (Mariann saml.-CD 2006) med diverse svenska schlager-artister upptar låtar från perioden 1968 - 2006. Många år har låtar som inte vunnit varit mycket bättre än de som fick representera Sverige i internationella finalerna.

Ta t.ex. 1982. Då vann en bleka, helt ointressant låt som "Dag efter dag" (av Lasse Holm) med Chips. Den går knappast till historien. Det gör däremot den betydligt fräckare "Hallå pressen" med Chattanooga (en tjejtrio från Halmstad) från samma år. Den har tidlösa kvaliteter. Båda finns med här. Men jag nöjer mig med den senare.

Eller ta 2003. Jill Johnson sjunger här sin urläckra, svängiga countryrock "Crazy in love". Så mycket bättre än vinnaren "Gimme your love" med Fame. Båda här, bara den första för mig tack. Året innan vann däremot Afro-Dite den svenska finalen med säkra disco-pastischen "Never let it down". Är också med här. Den borde säkrat en svensk seger i Tallinn det året. Jag blev själv snopen när den vid den underliga tävlingen brädades av en svag Lettland och passerades av en riktigt usel Rumänien.

Annat godis här: Arja Saijonmaa med "Högt över havet" (1987) av Lasse Holm. En proffsig och säker schlagerhit. Naturligtvis mycket bättre än den mer än lovligt banala reklamlåten med Lotta Engberg i plastbananer som vann.

After Dark, Lena Philipsson och Sarek bidrar också med bra nummer här. Och som vanligt i schlagerfestival-sammanhang finns det mycket som jag hoppar över. Det gäller även Carola, Kikki, Herreys och allt så'nt där. Varför hittar jag inget omslag till denna rätt hyggliga antologi?

Betyg: ***