THE WATERBOYS - OCH EN AV DE BÄSTA SKIVOR SOM GJORTS - NÅGONSIN !

Jag kan inte nog uttrycka min glädje över The Waterboys och deras mästerliga album "Room to Roam" (Ensign CD/LP 1990). Den förra, grönt folklore-klingande "Fisherman's Blues" var bra, och de innan dess också.

Men de är ändå ingenting jämfört detta ljusa mästerverk uppfyllt av spälglädje. Och här pratar vi IRLÄNDSK FOLKROCK. Av finaste kvalitet. The Waterboys var vid denna tid (liksom på "Fisherman's Blues") ett folkmusikaliskt "storband" bosatta på Gröna Ön.

Sångaren, låtskrivaren, gitarristen och mandolinspelaren Mike Scott är som alltid motorn. Det klingar av dragspel, flöjter, tin whistles och en saxofon (Anthony Thistlethwaite). Och naturligtvis av en mustig fiol (Steve Wickham). Allt blandat med rockkomp, och ibland med lite dixieland-blås.

Mike Scott är en romantiker med sin själfulla sång om längtan, sjömän och havet. Hela "Room to Roam" består av korta tablåer, nästan fragmentariska låtar i 17 spår, och allt bildar en underbar kaka med väl varierad musik och många sånger som är så fulländade, trots att de är så korta.

"Song from the end of the world" är en rapp början, som glider över i den ljust älskvärda popsången "A man is in love". Mike Scott sjunger med en sådan enastående närvaro, och mellanspelen anförs av en ljus tvärflöjt, för att övergå i en rullande, keltisk jig för flöjt, fiol, en låg barytonsax och komp. Det är oemotståndligt.

"Bigger picture" och "Something that is gone" har drag av vemod och längtan, medan "A life of Sundays" är den enda, mera rockbetonade låten. Här brister Scott ut i ett kort men växande gitarrsolo, som vore det en Neil Young. "The raggle-taggle dixie" och "Spring comes to Spiddal" är glada bagateller med dixie. Men de gör sitt till för helheten.

"Further up, further in" och inte minst "How long will I love you?" är ännu några höjdpunkter av lysande hårdrock. Att CD-spår och titlar inte stämmer riktigt på skivan kan vi ha överseende med. För det här är en skiva att bli lycklig av.

"Room to Roam" med The Waterboys är en nyskanpande, traditionell rockskiva som fick mig att bli nyfiken på vad folkrock-pionjärerna Fairport Convention hade gjort 20 år tidigare. Men jag fann att The Waterboys här var bättre än något jag hört av Fairport Convention.

Betyg: *****