SORGESÅNG ÖVER ANDY WARHOL

1987 dog konstnären, avantgardisten och ikonen Andy Warhol i New York. Strax efteråt träffades de båda gamla musiker-kollegerna och trätobröderna från Velvet Underground, Lou Reed och John Cale, för att sätta ihop en samling hyllnings-sånger till och om Andy Warhol.

Resultatet blev "Songs for Drella" (Sire CD/LP 1990). En förträfflig och mycket sparsmakad skiva där bara två spelare, inga andra medverkar, bygger en cykel av porträtt, intryck, reflektioner med en mycket ömsint värme och med stor inbördes variation i den lilla minimalismen.

"Drella" är förkotning av "Cinderella", ett smeknamn i den sällsamma queer- och konst-värld där Warhol var ett nav i hjulet. Lou Reed sjunger med sin knarriga, uttrycksfulla rockröst och spelar gitarr, ofta distad elgitarr. John Cale spelar viola och piano, och sjunger med ett vackert vemod. Frånvaron av bas och trummor är påtaglig. Här blir det ett kammarspel i intimt format.

Första sången griper lyssnaren direkt, "Smalltown". Där förbannar Lou Reed småstadens inskränkta fördomsfullhet och jantelag. Det var i en sådan den tjeckisk-ättade Warhol växte upp i Pennsylvania. "Open house", "Style it takes" (med John Cale), "Trouble with classics" och "Faces and names" är några andra av titlarna. 15 korta, bildrika sånger som målar upp miljöerna, tiden och stämningarna i de där kvarteren i Soho och Greenwich Village i New York City, främst i slutet av 60-talet. I "Images" dras spännvidden upp till en nervigt pressad monotoni, med Reeds smått hysteriska sång och Cales vevande viola.

Lou Reed och John Cale sjunger också om sig själva, om den korta men mytomspunna tiden i Velvet Underground. Den fanns ju med som en av många av Andy Warhols skapelser inom multimedia. "Songs for Drella" är ett fascinerande och personligt album. Jag som inte haft någon större koll på Lou Reeds soloproduktion efter 70-talet, och som aldrig gillat Velvet Underground, faller helt och reservationslöst för denna vackra "Songs for Drella".

Betyg: ****