VAN MORRISON - DEN EVIGE KONSTANTEN

Låt oss fullfölja den irländsk-brittisk-skotska linjen detta år med att plocka fram nestorn själv, Van Morrison. Bakom ett rätt trivialt omslag dolde sig hans nya album, "Enlightenment" (Polydor CD/LP 1990).

Van Morrison är väl ungefär som Woody Allen. Han gör samma opus om och om igen, årtionde efter årtionde. Eva och jag hade verkligen varit inne på Van Morrison dessa åren. Njutit av hans meditativa "No Guru...", "Poetic Champions Compose" och "Common One".

Genom sin buttra, buffliga personlighet lyckades han förmedla en livskvalitet, skönhet och visdom. Live var han väl mindre rolig. Vi lyssnade och följde Vans skivor. Alltid av hög kvalitet. Men samtidigt också snarlika. Intill förväxling snarlika. "Enlightenment" blev den sista i raden i min Van-cykel.

Det är en bra skiva - förstås. Georgie Fame är med på jazzig Hammond. Storslagna, snygga arrangemang. Och själfullt episka ballader och soulrock-sånger av Vans eget signum. Den börjar svängigt med "Real, real gone", en gospelpop med täta, linjära blåsare. Fortsätter med himmelska nummer som "So quiet in here", "See me through" och "Memories". I "Avalon of the heart" blir det rent storlaget lovprisande när jättekören Ambrosian Singers fyller i. Värd att nämna är också den jazziga "Start all over again" med underbart swingig vibrafon.

Men ett spår är extra, extra speciellt och gör att just detta album ändå sticker ut och skiljer sig från alla hans andra som låter likadana. Det är den märkliga, och faktiskt rätt humoristiskt (jodå) upplagda sviten "In the days before rock'n roll". Den är ett samarbete med poeten Paul Durcan som på torr prosa läser texten om den lille gossen som på 50-talet rattar på sin stora radio och försöker pejla in stationerna (Hilversum, Helvetia, Belgrade...) för att så hitta Radio Luxemburg och den fantastiska musiken.

Den torra recitationen bryter mot Vans själfulla sång i det ögonblicket gossen träffar rätt och når sångarna - Ray Charles, Lightning Hopkins och Jerry Lee Lewis nämns. Van Morrison har alltid varit hängiven namndroppare. Jag är mycket yngre och min barndoms första musikintryck var långt ifrån Vans creddiga referenser. Men - han lyckas på utmärkt sätt förmedla lyckokänslan som lyser utifrån ett barn, en radio och knastriga musikupptäckter som sätter spår för livet.

Betyg: ****