ÄNNU EN AV 1990 ÅRS FULLTRÄFFAR - ETT SYSKON TILL WATERBOYS

Det vimlar av utmärkta skivor det här året, och speciellt då från området England - Skottland - Irland. Sångpoeten Mike Scott och de andra skottarna i The Waterboys hade ju flyttat till Irland och gjort den ljuvliga "Room to Roam".

En ursprunglig medlem i The Waterboys var Karl Wallinger, som brutit sig ur och bildat sin egen grupp World Party. Detta handlar om den lika ljuvliga skivan "Goodbye Jumbo!" (Ensign CD/LP 1990) med World Party.

Men medan Waterboys nu spann slingor av irländsk-keltisk folkrock var World Party mera ett solitt popband. Här är det härlig, kompetent pop som gäller. Tolv klarlysande sånger som alla har rikliga referenser till det sena 1960-talets och tidiga 1970-talets gyllene popklassiska period.

Det finns de som har jämfört Karl Wallinger med vår egen Per Gessle, och det kan kännas avigt först. Nog har Wallinger och World Party mera tyngd. Men det är kanske inte alls så dumt. Båda två är säkra proffs till melodisnickrare med samma stora rockhistoriska kunskaper och kärlek till den ikoniska "yeah yeah"-eran. Beatles och Beach Boys, Kinks och Who, Stones och Hollies fladdrar alla förbi som fjärilar i trädgården.

Texterna på "Goodbye Jumbo" brinner av miljö-engagemang. "Is it too late now?" som öppnar skivan, ställer stora frågor och eldar på med ett Sly & The Family Stone-funkigt komp. "Way down now" och "Put the message in a box" är klassisk Beatles-baserad pop med patos och med små psykedeliska instick mellan verserna. I "Way down now" hörs förresten Stones-hälsningen "Uh uh.." i slutet, lånad från "Sympathy for the devil".

Det är frågan hur mycket popband World Party egentligen är. En trummis finns med. Steve Wickham på fiol (från Waterboys) på något spår. Sinéad O´Connor på andra stämma på ett annat. Annars sköter musikanten Wallinger det mesta själv. Alla gitarrer, bas och klaviaturer och sångstämmor är hans skapelser.

Så är till exempel den brusande, expansiva orgeln i "Take it up" hans. Och det flower-power-bubblande gitarrsoundet i "Ain't gonna come 'til I'm ready" som stilmässigt refererar klart till Neil Young. Det finns ett så gott humör, en sådan klarhet och spelglädje i dessa suveräna melodier. Framsjungna av en glasögonprydd popnörd som är ett av rockens dolda genier.

Betyg: *****