Lorres musikhörna

Musik, jazz, klassiskt, rock, litteratur, film, konst, kulturhistoria osv.

måndag, november 29, 2010


ROXY MUSICS FÖRSTA

Jag vet ingen så makalös öppning som "Re-make/re-model", första låten på Roxy Musics debutalbum "Roxy Music" (Virgin 1972). Efter några sekunders festmingel drar en rockig, nästan 50-talsrockig rock'n-rollåt igång. Högljutt, onyanserat, stompande, yvigt. Bryan Ferry gråtsjunger med sin mest teatraliska, manierade cocktailröst. Tenorsaxen brölar och gitarren tjuter dissonant. Rytmen pumpar ihärdig 4/4 (hamrande som "Waiting for my man"?) och Brian Enos atonala syntar löper fullständigt amok mellan högtalarna. Det är överdrivet, roligt, galet och fullständigt utflippat. Och BRA! Efter 5 intensiva minuters hamrande avslutas låten med två sekunders break var där musikerna presenterar sig. Eno chockerar med sitt "osnygga" synt-kaos, sedan en lika mäktig nervarvning, trumsolo och så slut.

Puh - man är helt tagen efter denna öppning med "Re-make/re-model". Så följer några lugnare, fantastiska låtar, "Ladytron" och "If there is something". Med samma stilsäkra grepp och Brian Ferry som aktör med parodiska utspel. De hyllar dekadens, gamla filmstjärnor och gamla ridderliga ideal. Sången "2HB" kan utläsas "To Humphrey Bogart".


Det är glamrock och Roxy Musics framtoning är lika rolig, gräll och överdriven som musikens yviga stilblanding av högt och lågt. Rock'n roll med 50-talsfärg blandas med elektronik och avantgarde, psalmtoner och 40-tals dowoop.

Roxys första album må vara haltande i tempo och kanske väl osamannhållet. Men jag älskar det. Det och andra, "For your pleasure" (1973) sprakar av vild experimentlusta. De liknar ingenting annat varken förr eller senare.

Därefter slutade Brian Eno för att utforska nya ljudlandskap på sina egna soloskivor. Roxy Music och Brian Ferry hittade en egen sofistikerad, "smooth" brygd med enorma framgångar och stort inflytande på 80-talet poserande syntband. Men det "Roxy Music" som hörs på "Stranded" (1973) och "Avalon" (1982) är ett chict partyband som inte berör mig. Jag föredrar definitivt den yviga vildheten på de två första. Och jag lyssnar än en gång på världens bästa öppning - makalösa "Re-make/re-model"...

söndag, november 28, 2010


BJÖRN J:SON LINDH

Lyssnar till samlings-CD med Björn J:son Lindh ("Guldkorn", Warner utgiven 2000) och slås av hur bra den är. På 1970-talet var hans ständigt närvarande i nästan all svensk musik överallt. Dels som arrangör och musiker på skivor med Cornelis, Bernt Staf, Lill Lindfors och alla möjliga, speciellt inom Metronome-stallet. Dels gjorde han egna jazzrock-skivor med mycket personlig särprägel.

På "Ramadan" och "Cous-cous" (Metronome 1971 resp 1972) utvecklade han ett speciellt arabiskt influerat tonspråk överraskade mig. Melismatiska tonslingor och hans fräsande överblåsningsteknik på flöjten vävdes smidigt ihop med en lätt, luftig och svängig jazzpop. Det var innan någon började tala om "världsmusik". Först på "Sissel" (Metronome 1973, bilden) börjar funkrytmen komma in i bilden.

Dessa skivor är unika i sin stil. Då lyssnade alla jag kände på J:son Lindh. Sedan tröttnade jag lite. Det var ju inte lika tungt, häftigt som de amerikanska förebilderna. Idag hör man värdet i just det lätta, ljusa (om man så vill "svenska") svänget. Musiken står sig utmärkt idag, och samlingen av medverkande musiker är extravagant.

Senare, på 80-talet, fjärmade sig Björn J:son Lindh från både jazzigt sväng och det arabiska idiom han själv hade skapat. Istället gled skivorna mer och mer mot new age, stämningar och trolskhet. Där tröttnade jag definitivt. Så har jag också svårt för new age.

Men "Guldkorn" är en bra sammanfattning av de bästa skivorna och den bästa tiden. "Lastbrygga", "Kullens fyr", "My machine", "Syrto's pyle'as". Underbara låtar och fint spel rakt igenom.

För övrigt är jag nyfiken på Björn J:son Lindhs första och MYCKET sällsynta solo-album "Från Storstad till Grodspad" (RELP 1971). Inspelad med stor orkester och liksom utanför hans kända skivkatalog. Den som äger ett bra ex av denna ovanliga vinyl hemma sitter nog på en prisvärt samlarobjekt.

lördag, november 27, 2010


VEM MINNS BERNT DAHLBÄCK?

En knäpp bagatell dyker upp. Mitt bland Cornelis och Fred och tidig svensk proggmusik kommer galne underhållningsartisten och komikern Bernt Dahlbäck med sitt band GåRunt Show. Jag hittade denna samlings-CD "Bernt Dahlbäcks bästa Kanoner" (EMI 2001), och det var en rolig påminnelse, för nu är han väl bortglömd. Då, på 70-talet, kunde man då och då höra någon av hans hysteriska parodier i radions P3. Och det var avbrott som höjde temperaturen för några minuter.

Bernt Dahlbäcks (1939-1978) stil var grovkornig, gapflabbig, ofta tramsig och utlevande. Det var stilparodier och imitationer i högsta Spike Jones-tempo och han lustmördade många av tidens örhängen. Hälften av numren på samlingen är poänglösa och rätt plågsamma, som en sämre sortens buskisrevy.

Men hälften är vansinnigt roliga. I Anita Hegerlands lulliga "Mitt sommarlov" (stor hit 1970) imiterar han barnstjärnan i tjutande falsett och brister ut i asgarv. Likaså i "Je t'aime" som han mördar genom att låta sexparet kittla varandra och skratta sönder hela stämningen. "Syster Jane" får bli en töntig dialog med raggförsök på krogen. Och i "Ba-ba-baa (kanoner)" är han en galen skivproducent som i vild extas beordrar fler och fler instrumentpålägg tills låten sviktar av överproduktion och bärsärkagång i studion. I dessa nummer är Bernt Dahlbäck en unik svensk komiker av ett slag som vi varken sett förr eller senare.

Dessutom gör han "Alida Gullmaj", en sambavisa där han imiterar Cornelis (kärleksfullt, inte elakt) med både hes röst, text och melodi i ett idiom så likt Cornelis att ingen gjort det bättre. Cornelis själv lär ha utbrustit, "Va, har jag spelat in den där?". Men det är kanske inte helt sant. Sant är däremot att komikern, imitatören Bernt Dahlbäck var äldre bror till Erik "Kapten" Dahlbäck, trumslagare i Fläsket Brinner vid samma tid.

fredag, november 26, 2010


MARVIN GAYE - "WHAT'S GOING ON"

Här någonstans är kronologin som allra, allra bäst. Tiden är åren kring 1969-1970-1971. Nästan alla musikstilar kördes runt i en mixer av dynamisk kreativitet. Ljudteknik och instrument-innovationer tog nya steg. Skivomslagsdesign blev en egen konst. Politiken fanns ständigt närvarande. Sångskrivande och berättande utvecklades av Dylan, Leonard Cohen, Neil Young, John Lennon.

För egen del är jag ju särskilt svag för instrumentalbaserade, jazziga utflykter med färgstarka band som Santana, Colosseum, Mothers of Invention, Blood, Sweat & Tears, Chicago (det var innan de blev smöriga), Pink Floyd och Osibisa. Inte många av dessa anses politiskt korrekta nu. Men det skiter jag högaktningsfullt i. För jag älskar dem.

Och så hade vi soulen vid samma tid. Marvin Gaye och Stevie Wonder utvecklade Tamla Motowns låtmallar till mera albumbaserad musik. Isaac Hayes och Aretha Franklin, liksom Nina Simone sjöng med full kraft. (Bara James Brown har jag svårt för, ursäkta...)

Det var denna skiva det skulle handla om; Marvin Gaye - "What's Going on?" (Tamla Motown 1971, bilden). Och det är en av världens bästa skivor. Deprimerad över världens tillstånd 1971 med svält, våld, död, krig och hat, samlade Marvin Gaye kompgrupp, stor orkester och kör och spelade in denna svit av sånger. Så perfekt balanserad. Så smärtsamt vacker i sitt uttryck. Så galant i tonartsväxlingar när låtarna organiskt går över i varandra. Trots att skivan är en ro för själen, lär omständigheterna under inspelningen ha varit kaotiska. Och den labile Marvin Gaye skulle få det trassligt också under resten av sitt liv. 1984 mördades han i Los Angeles - av sin egen far.

söndag, november 14, 2010












OCH 1969 - SVENSKA

Som sagt, åter det fantastiska skivåret 1969. Om Pugh Rogefeldts debut-LP "Ja, där är dä" (Metronome) kan man säja mycket. Den ohämmade, explosiva spelglädjen. Det innovativa utforskandet av akustiska gitarrers utspel. Det härliga samspelet av trion Pugh (gitarrer, sång), Jojje Wadenius (gitarrer, bas) och Janne "Loffe" Carlsson (trummor). Och Pughs fina låtar och knäppa ordlekar.

"Den dan som var före förrgår / den dan kan man inte säja va min lyckoda'. / Den dan vissla inga fåglar / och till stan kom en liten kille kallad Don Juan. / Han såg på mej som om ja' var av gas / å kalla mej för slas..." osv (inledande "Love, love, love"). Att skivan vände upp och ner på historien är väl känt och så sant, så sant.

Cornelis Vreeswijks "Cornelis sjunge Taube" (Metronome LP) blev lustigt nog hans första riktiga storsäljare. Ingen typisk Cornelis-skiva, men ack så charmig, ljus och omedelbart tilltalande. Kjell Andersson står för finfina orkesterarrangemang, förutom på två låtar, där Made in Sweden (Jojje igen) står för nyskapande rockkomp. Det är verkligen inga ortodoxa Taube-tolkningar, och Cornelis missar väl Everts djupare, mörkare dimensioner. Men som Cornelis-skiva är den underbart.

Båda utgivna på Metronome 1969. Båda producerade av legendariske Anders Burman. Och båda i en snarlik, tidstypisk gröna vågen-touch på omslagen. Men vem i helsicke kom på idén att sätta Cornelis naken på sitt konvolut?

torsdag, november 11, 2010


DYLAN - "NASHVILLE SKYLINE"

En leende Bob Dylan lyfter på hatten och sjunger låtar med country-smak. Den är som en fjällbäck. Så klar, ljus och porlande är "Nashville Skyline" (CBS LP 1969). En mer harmonisk, avslappnad Dylan går nog inte att hitta i hans väldiga katalog. Det är en lättlyssnad skiva, och det sagt i positiv mening. Med löjligt kort speltid dessutom. 10 låtar och varje låt på bara drygt 2 minuter.

Men det gör inget. Det är bra. "Nashville Skyline" skulle kunna kallats för en bagatell om det inte varit för känslan av att här ha kommit igenom en kris. Det är med kognitiv kbt-psykologi Dylan med upphöjt lugn sjunger "threw my tickets out the window / threw my suitcase out there too / cause tonight I'll be staying here with you", och "I threw it all away".

Och dessutom, inte minst, på skivan finns två av Bob Dylans finaste inspelningar någonsin. Dels den svidande vackra "Lay lady lay". Dels hans tidigare kända "Girl from Northern country" i en känslofullt svårmodig duett med Johnny Cash.

Dylan lär ha tagit sånglektioner innan denna skivan. Han sjunger med en fyllig, klar stämma och låter som han aldrig gjort tidigare och knappt senare. Det är mil ifrån hans hesa, härjade "Highway 61"-röst. Jag minns att många blev besvikna på det då 1969, och en del tvivlade på om det ens var han själv som sjöng. Men det var det. Dylan har alltid gäckat.

onsdag, november 10, 2010








1969 - VILKET ÅR !!!

Detta den expanderande rockens förlovade år, detta Vietnamskrigets och kravallernas förtvivlade år, kom BLAND annat dessa musikalbum:

The Beatles - "Abbey Road" (Apple LP)
Frank Zappa - "Hot Rats" (Reprise-Bizarre LP)
Blood, Sweat & Tears - "Blood, Sweat & Tears", även kalla "2nd album" (CBS LP)

Listan kunde fyllas på med en 8-9 fempoängsalbum till. Plus en hel hög "bara" fyrapoängare (som Dylans "Nashville Skyline") osv.

Kan du säga detsamma om 2010?

söndag, november 07, 2010


BOB DYLAN SOM KONSTNÄR (MÅLARE ALLTSÅ)

Vi tog ett tripp till Köpenhamn och såg utsällningen med Bob Dylan som konstnär på Statens Museum for Kunst. Hans stora oljemålningar med motiv från Brasilien som han gjort i olika omgångar och som nu visas under samlingsnamnet "The Brazil Series".

Vi gillade utställningen. Och jag vet att det finns olika åsikter om den. Somliga har sett det som dålig konst gjord av en känd person som bara uppmärksammas i kraft av sitt namn. Så KAN man se det. Jadå, jag vet. Så KAN man se det.

Men man kan också se det som en skapare, en fullgod visionär som här uttrycker sig på ett annat sätt. Bob Dylan har inte penseltekniken för att kunna gestalta fullt ut det han vill. Men han gör det ändå. Han vågar. Bristerna i tekniken kompenseras av medvetenheten i motivval. Här ses scenbilderna från Brasilien. Folktomma favellor, som paradoxalt nog vilar i en skön stillhet. Och människogalleriet. Gycklare, horor, spåkäringar, mafiosos, fromt religiösa, festare och förlorare. Det är som att blicka in i persongallerierna till "Desolation Row", "Visions of Johanna" och "Sad-eyed lady of the lowlands". Och visst kan man se övertydliga lån från van Gogh och Cezanne här och var. Men det gör inget. Jag tycker Bob Dylans konstutställning är fascinerande och absolut sevärd.

Annorlunda var det med Halmstadgruppens utställning på Millesgården, Lidingö. Här var det superproffs, legender. De svenska surrealisterna Waldemar Lorentzon (ej släkt), Stellan Mörner m.fl. Som skapade freudianskt drömska gåtor i det politiskt oroliga 1930-talet, och som fick på nosen av surrealisterna i Paris (André Breton o.a.) för att man vågade tangera religiösa visioner.

Jag hade förväntningar på denna spännande och nu sällan sedda Halmstadgruppen. Men jag får det inte att stämma. Deras konst berör mig inte. Tavlorna känns märkligt livlösa.

Bild: Bokomslag: Bob Dylan - "The Brazil Series". (SMK konstbok 2010).

torsdag, november 04, 2010


JOHN MAYALL - SÅ BRA!

Sent omsider upptäcker man vissa skivor. John Mayall - "Blues from Laurel Canyon" (Decca LP 1968). Så bra! Brittiske bluesrocknestorn flyger över till Kaliforniens solsken och blir helfrälst av klimatet, både vädermässigt och musikaliskt (och erotiskt, sex-aspekten finns alltid med hos Mayall). Han var rena farbrorn då. Född 1933 var han betydligt äldre en hippa popgenerationen i Swinging London. Men han hade "uppfostrat" en hel stab av bluesrockstjärnor i England: Eric Clapton, Peter Green, Aynsley Dunbar m.fl. Han gjorde en rad skivor på Decca, med och utan Bluesbreakers, på 60-talet. Alla lika lojt avspända och med fritt förhållningssätt till den Chicagoblues han odlade.

På denna skiva (med snygga omslaget!) öppnar han med själva flygresans turbulenta motorer i "Vacation". Och skildrar sedan sin Kalifornien-vistelse i sång efter sång som faktiskt blir en helgjuten svit. John Mayall själv sjunger bra och spelar framför allt orgel här. Hammond-orgel, detta ljuvliga instrument som kunde låta hur fylligt, brummande snyggt som helst om det behandlade rätt (och hemskt om det behandlades fel). Och så är det fine gitarristen Mick Taylor som får blomma ut här. Han skulle ju strax gå med i Rolling Stones (som ersättare för Brian Jones). Och kortvarigt bli Stones-historiens mest undanskymda geni. Men det är en annan histora.

tisdag, november 02, 2010


MIN FAVORITSKIVA - ALLA KATEGORIER

Ja. Så är det. Frank Zappa / The Mothers of Invention: "We're only in it for the money" (Verve/Bizarre LP 1968). Kronologin har hunnit fram till 1968 och Zappa är trots allt min favorit. Och bland alla i hans katalog är banne mej "money" den roligaste, bästa, mest innerliga av alla. Den som jag helst återkommer till. ken? Den svidande drabbande satiren över hippie-eran må vara elak. Men "money" är ändå unik med sina varma melodier. Ja, det är nog den mest melodiösa skiva Zp gjort. Kanske ofrivilligt?

Börjar och slutar med knäppa ljudcollage som tar lyssnaren i grepp direkt. Så sköna "Who needs the peace corps?", sorgliga "Mom & dad", tragikomiska "Let's make the water turn black" osv. Och totalt utflipprade "Flower punk". Är den en replik på Jimi Hendrix "Hey Joe"?

Och de ständigt uppspeedade rösterna. Innovativt eller försök att dölja vokala brister? Tja döm själv. Och texterna. Hur kan man få in en rad som: "Who cares if you're so poor you can't afford to buy a pair of mod a go-go stretch-elastic pants..?" (ur "Lonely little girl").

Men se för guds skull till att få tag i den numera vanligt förekommande 90-talsutbåvan med originalmixversionen (detta omslag ovan). Inte den fruktansvärda ommixade versionen från 80-talet (med "Sgt Pepper-omslaget" utåt).

måndag, november 01, 2010


JAN JOHANSSON, AVANTGARDIST

Alla som är vana att associera Jan Johansson enbart med "Visa från Utanmyra" och "Emigrantvisa" blir nog en smula förvånade av att höra albumet "300.000" (postumt utgivet 1973), och då speciellt låten "Staden mellan broarna". Skivan visar Jan Johanssons mera experimentella sidor. Hur han leker John Cage med preparerat piano i titellåten. Och inte minst i nämnda 11-minuters collage där våldsamma ljudeffekter går bärsärkargång mellan högtalarna. Kakafoniska tonbandsinspelningar av vardagsljud från Gamla Stan (som ju också heter Staden mellan broarna): Trafikbrus, gatuborr, kommunikationsradio, vattenskval osv. Ljudeffekterna ställs mot jazztrion och Jan Johansson plinkar lyriskt emot högtalarnas ljudkaos.

Man kunde tro att det är Zappa men det är Jan Johansson. Jag är väldigt svag för sådana här ljudexperiment. Bredvid Beatles ("Revolution nr 9"), Mothers of Invention och Vanilla Fudge samma år - 1968 - ställer sig Jan Johansson. Och som alltid har vår egen milde, väne Jan Johansson en känslighet i anslaget som kan spränga berg, och en spefull galenskap i sitt sätt att avväpna den tyngsta avantgardism. Albumet "300.000" må vara ett ojämnt hopkok av tagningar. Men man kan inte undgå att än en gång smälta för Jan Johanssons storhet som skapare.

Jan Johansson: "300.000" (Megafon LP, postumt 1973. Även Heptagon CD).