Lorres musikhörna

Musik, jazz, klassiskt, rock, litteratur, film, konst, kulturhistoria osv.

måndag, november 29, 2010


ROXY MUSICS FÖRSTA

Jag vet ingen så makalös öppning som "Re-make/re-model", första låten på Roxy Musics debutalbum "Roxy Music" (Virgin 1972). Efter några sekunders festmingel drar en rockig, nästan 50-talsrockig rock'n-rollåt igång. Högljutt, onyanserat, stompande, yvigt. Bryan Ferry gråtsjunger med sin mest teatraliska, manierade cocktailröst. Tenorsaxen brölar och gitarren tjuter dissonant. Rytmen pumpar ihärdig 4/4 (hamrande som "Waiting for my man"?) och Brian Enos atonala syntar löper fullständigt amok mellan högtalarna. Det är överdrivet, roligt, galet och fullständigt utflippat. Och BRA! Efter 5 intensiva minuters hamrande avslutas låten med två sekunders break var där musikerna presenterar sig. Eno chockerar med sitt "osnygga" synt-kaos, sedan en lika mäktig nervarvning, trumsolo och så slut.

Puh - man är helt tagen efter denna öppning med "Re-make/re-model". Så följer några lugnare, fantastiska låtar, "Ladytron" och "If there is something". Med samma stilsäkra grepp och Brian Ferry som aktör med parodiska utspel. De hyllar dekadens, gamla filmstjärnor och gamla ridderliga ideal. Sången "2HB" kan utläsas "To Humphrey Bogart".


Det är glamrock och Roxy Musics framtoning är lika rolig, gräll och överdriven som musikens yviga stilblanding av högt och lågt. Rock'n roll med 50-talsfärg blandas med elektronik och avantgarde, psalmtoner och 40-tals dowoop.

Roxys första album må vara haltande i tempo och kanske väl osamannhållet. Men jag älskar det. Det och andra, "For your pleasure" (1973) sprakar av vild experimentlusta. De liknar ingenting annat varken förr eller senare.

Därefter slutade Brian Eno för att utforska nya ljudlandskap på sina egna soloskivor. Roxy Music och Brian Ferry hittade en egen sofistikerad, "smooth" brygd med enorma framgångar och stort inflytande på 80-talet poserande syntband. Men det "Roxy Music" som hörs på "Stranded" (1973) och "Avalon" (1982) är ett chict partyband som inte berör mig. Jag föredrar definitivt den yviga vildheten på de två första. Och jag lyssnar än en gång på världens bästa öppning - makalösa "Re-make/re-model"...