BOB DYLAN SOM KONSTNÄR (MÅLARE ALLTSÅ)

Vi tog ett tripp till Köpenhamn och såg utsällningen med Bob Dylan som konstnär på Statens Museum for Kunst. Hans stora oljemålningar med motiv från Brasilien som han gjort i olika omgångar och som nu visas under samlingsnamnet "The Brazil Series".

Vi gillade utställningen. Och jag vet att det finns olika åsikter om den. Somliga har sett det som dålig konst gjord av en känd person som bara uppmärksammas i kraft av sitt namn. Så KAN man se det. Jadå, jag vet. Så KAN man se det.

Men man kan också se det som en skapare, en fullgod visionär som här uttrycker sig på ett annat sätt. Bob Dylan har inte penseltekniken för att kunna gestalta fullt ut det han vill. Men han gör det ändå. Han vågar. Bristerna i tekniken kompenseras av medvetenheten i motivval. Här ses scenbilderna från Brasilien. Folktomma favellor, som paradoxalt nog vilar i en skön stillhet. Och människogalleriet. Gycklare, horor, spåkäringar, mafiosos, fromt religiösa, festare och förlorare. Det är som att blicka in i persongallerierna till "Desolation Row", "Visions of Johanna" och "Sad-eyed lady of the lowlands". Och visst kan man se övertydliga lån från van Gogh och Cezanne här och var. Men det gör inget. Jag tycker Bob Dylans konstutställning är fascinerande och absolut sevärd.

Annorlunda var det med Halmstadgruppens utställning på Millesgården, Lidingö. Här var det superproffs, legender. De svenska surrealisterna Waldemar Lorentzon (ej släkt), Stellan Mörner m.fl. Som skapade freudianskt drömska gåtor i det politiskt oroliga 1930-talet, och som fick på nosen av surrealisterna i Paris (André Breton o.a.) för att man vågade tangera religiösa visioner.

Jag hade förväntningar på denna spännande och nu sällan sedda Halmstadgruppen. Men jag får det inte att stämma. Deras konst berör mig inte. Tavlorna känns märkligt livlösa.

Bild: Bokomslag: Bob Dylan - "The Brazil Series". (SMK konstbok 2010).