BJÖRN J:SON LINDH

Lyssnar till samlings-CD med Björn J:son Lindh ("Guldkorn", Warner utgiven 2000) och slås av hur bra den är. På 1970-talet var hans ständigt närvarande i nästan all svensk musik överallt. Dels som arrangör och musiker på skivor med Cornelis, Bernt Staf, Lill Lindfors och alla möjliga, speciellt inom Metronome-stallet. Dels gjorde han egna jazzrock-skivor med mycket personlig särprägel.

På "Ramadan" och "Cous-cous" (Metronome 1971 resp 1972) utvecklade han ett speciellt arabiskt influerat tonspråk överraskade mig. Melismatiska tonslingor och hans fräsande överblåsningsteknik på flöjten vävdes smidigt ihop med en lätt, luftig och svängig jazzpop. Det var innan någon började tala om "världsmusik". Först på "Sissel" (Metronome 1973, bilden) börjar funkrytmen komma in i bilden.

Dessa skivor är unika i sin stil. Då lyssnade alla jag kände på J:son Lindh. Sedan tröttnade jag lite. Det var ju inte lika tungt, häftigt som de amerikanska förebilderna. Idag hör man värdet i just det lätta, ljusa (om man så vill "svenska") svänget. Musiken står sig utmärkt idag, och samlingen av medverkande musiker är extravagant.

Senare, på 80-talet, fjärmade sig Björn J:son Lindh från både jazzigt sväng och det arabiska idiom han själv hade skapat. Istället gled skivorna mer och mer mot new age, stämningar och trolskhet. Där tröttnade jag definitivt. Så har jag också svårt för new age.

Men "Guldkorn" är en bra sammanfattning av de bästa skivorna och den bästa tiden. "Lastbrygga", "Kullens fyr", "My machine", "Syrto's pyle'as". Underbara låtar och fint spel rakt igenom.

För övrigt är jag nyfiken på Björn J:son Lindhs första och MYCKET sällsynta solo-album "Från Storstad till Grodspad" (RELP 1971). Inspelad med stor orkester och liksom utanför hans kända skivkatalog. Den som äger ett bra ex av denna ovanliga vinyl hemma sitter nog på en prisvärt samlarobjekt.