JOHN MAYALL - SÅ BRA!

Sent omsider upptäcker man vissa skivor. John Mayall - "Blues from Laurel Canyon" (Decca LP 1968). Så bra! Brittiske bluesrocknestorn flyger över till Kaliforniens solsken och blir helfrälst av klimatet, både vädermässigt och musikaliskt (och erotiskt, sex-aspekten finns alltid med hos Mayall). Han var rena farbrorn då. Född 1933 var han betydligt äldre en hippa popgenerationen i Swinging London. Men han hade "uppfostrat" en hel stab av bluesrockstjärnor i England: Eric Clapton, Peter Green, Aynsley Dunbar m.fl. Han gjorde en rad skivor på Decca, med och utan Bluesbreakers, på 60-talet. Alla lika lojt avspända och med fritt förhållningssätt till den Chicagoblues han odlade.

På denna skiva (med snygga omslaget!) öppnar han med själva flygresans turbulenta motorer i "Vacation". Och skildrar sedan sin Kalifornien-vistelse i sång efter sång som faktiskt blir en helgjuten svit. John Mayall själv sjunger bra och spelar framför allt orgel här. Hammond-orgel, detta ljuvliga instrument som kunde låta hur fylligt, brummande snyggt som helst om det behandlade rätt (och hemskt om det behandlades fel). Och så är det fine gitarristen Mick Taylor som får blomma ut här. Han skulle ju strax gå med i Rolling Stones (som ersättare för Brian Jones). Och kortvarigt bli Stones-historiens mest undanskymda geni. Men det är en annan histora.