NÄR THE BEEGEES VAR EN POPGRUPP OCH HADE STORA HAV AV STRÅKAR

Namnet The BeeGees kan ge olika associationer, lite beroende på vilken generation man tillhör. För många, kanske för de flesta, är de ett snajdigt disco-band som sjöng svängiga, pumpande hits för dansgolven till stora musikalfilmer som "Saturday Night Fever".

Men innan dess fanns ett helt annat The BeeGees. Då var de ännu inte baserade i USA utan i gamla England och "Swinging London", dit de nyligen flyttat från Australien. De gjorde vackert melodiös, Beatles-baserad pop med hitlåt efter hitlåt efter hitlåt på topplistorna.

Om ni undrar vem den fjärde mannen till höger är så var det trumslagaren Colin Petersen. Musiker men inte sångare. De tre bröderna Barry, Robin och Maurice Gibb spelade samtidigt gitarrer och ytterligare någon snubbe spelade bas. Som det skulle vara då, på popbandstiden. Det där med The BeeGees som en ren vokalgrupp kom senare, på 70-talet.

Men här, i den klassiska popbandsperioden cirka 1967-1970, vimlar det av välljudande, romantiska popballader som "Massachusetts", "World", "Words", "To love somebody", "I've gonna get a message to you" och den ljuvliga "First of May". Den sista har inget med politiken att göra utan är en bitterljuv hyllning till våren. Några låtar som den mer lättsamma "Spicks and specks" och den episka "New York mining disaster 1943" avviker något. Men i stora drag är "Best of The BeeGees (vol. 1) (Polydor saml.-LP 1969) en riktig delikat pralin.

Deras specialitet var stora, smäktande stråkorkestrar som låg bakom dem och kompade, kommenterade och fyllde ut ljudbilden. Förmodligen ett dra upplockat från Beatles och Sgt.Pepper. Men The BeeGees använde symfoniorkester till popkomp konsekvent. Den orkestrala inramningen ihop med deras karaktäristiska, vibratofulla röster gav dem ett egen, personlig stil.

Själv är jag särskilt svag för "Massachusetts", som var en av 1967 års stora popsinglar. Robin Gibb sjunger solot och sången är ett svar på samma års jättehit "San Francisco" med Scott McKenzie. Robin avslöjade att han då aldrig varit i Massachusetts, Boston, och aldrig haft någon speciell längtan dit. Det var bara ett ortsnamn som låg så väl i munnen för en sång som denna.

Många av de här Gibb-sångerna har också spelats in av åtskilliga andra artister. Mest känd är kanske "To love somebody" med Nina Simone. Det här är ett fint tillfälle att lyfta fram den del av The BeeGees tidiga karriär som länge har överskuggats av den senare discoglammen från 70-talet.

Betyg: ****

SAGAN OM RUBEN & THE JETS - SOM DE LÄT FRÅN BÖRJAN

Frank Zappa igen och från samma tid. År 1968 kom även "Cruising With Ruben & The Jets" med The Mothers of Invention. Pastischen på gamla 50-talslåtar. Sentimentala, olyckliga kärlekssånger i gungande dowop-stämmor, med gläfsande basröst och allt, i hängivna parodier som låter helt vansinniga och roliga.

Kanske Zappas "snällaste" skiva någonsin. Om det inte varit för de där överdrivna stämmorna i falsett respektive bas som anger en stor distans. Samtidigt som The Mothers intresse för originalen med The Ink Spots, The Orioles, The Coasters och andra inte går att ta fel på. Ruben-skivan blev sångaren Ray Collins största stund innan han tröttnade och lämnade The Mothers.

Denna skivan, "Greasy Love Songs" (insp. 1968, Zappa Records återutg.-CD 2010) är alltså precis motsatsen till den förra. Där var det "We're Only In It For The Money" i älskad originalmix, men där jag till slut gav efter och accepterade även den "förbättrade" mixen på första CD-utgåvan.

Här är det originalmixen av den LP som 1968 i original hette "Cruising With Ruben & The Jets", men som i sin första CD-utgåva på 80-talet också "förbättrats" med 80-talistiska bas- och trummor-pålägg, vilket blev en rätt underlig hybrid som inte riktigt stämde. Jag trodde länge att den var den enda som fanns att tillgå på CD, men till slut hittade jag alltså originalet som det lät från början och på CD, men då dolt under titeln "Greasy Love Songs" och med detta annorlunda men logiska omslag.

"Ruben"-skivan lät från början avsiktligt töntig. Det var liksom poängen. Eftersom jag här inte var fixerad vi originalljud - helt enkelt eftersom jag aldrig hör LP:n i original utan blev bekant med den först som "förbättrade" CD:n, så var övergången inte fullt lika traumatisk.

Därför har jag alltså samma skivalbum i två versioner och kan glatt jämföra. Då blir slutsatsen att 1968-originalet naturligtvis är bättre och sannare, men att "förbättringen" på 80-talet faktiskt ändå inte är helt utan förtjänster. För bitvis har gamla Ruben nästan lite VÄL avskalad ljud. Och då så.... Tja, en nördig post blev det här.

Att frågan om originalmix eller inte är olika mellan de två Mothers-skivorna från 1968 har sin förklaring. "We're Only...." är en milstolpe och ett odödligt mästerverk, känsligt att röra i. "Ruben.." är däremot en bagatell i Zappas diskografi. En rätt rolig och underhållande bagatell. Men ändå en bagatell.

Betyg: ***

ZAPPA- OCH MOTHERS-KLASSIKER I CD-MIX

Jo, till slut gav jag med mig. Som gammal fan av Frank Zappa och The Mothers of Invention älskade jag, och har alltid älskat, deras album "We're Only It It For The Money" från 1968. Den ikoniska hippie-parodin med slängar åt både San Francisco-rörelsen och Beatles "Sgt. Pepper" (omslaget) !

LP-utgåvan på Verve / Bizarre 1968 var alltså lysande. Ett klassiskt Zappa-mästerverk och också en av hans mest melodiska skivor. Sångbara, nästan naivistiskt innerliga melodier blandade med våldsamt djärva ljudcollage à la John Cage.

Men så gavs albumet ut på CD på 1980-talet, och då var det plötsligt inte lika kul. Hur kunde det bli så där? Ljudbilden hade nu "förbättrats", eller "uppdaterats" med nypålagda bas- och trummor. "We're Only In It For The Money" (RykoDisc återutg.-CD 1986), nu utgiven i namn av Frank Zappa och inte av The Mothers of Invention som i originalet, var alltså en knappt igenkännbar hybrid som bara lät så fel, så fel, så fel.Det lät fel i mina öron, och tydligen i många andra fantasters öron också.

Men när 1980-talet tog slut och CD-skivan var på väg att ta över, ja då var det bara den där hybriden som fanns att tillgå. I 1990-talets början hade CD vunnit mark definitivt. CD var framtiden. Gamla LP-skivor (som nu började kallas "vinyl") var passé, ute och hopplöst omoderna. Folk skänkte sina LP-samlingar till Myrorna och Thorén-skivspelare åkte ut i grovsoprummen. Det var ännu många ljusår till våra dagars vinylrenässans.

År 1995 gav till slut RykoDisc med sig och återutgav ORIGINALMIXEN från 1968 i CD-format. Då med utseende som stämde med originalet, den gula bakgrunden med ansiktsporträtt utåt. Det är den utgåvan som jag har använt och älskat till döds. Tyvärr fick den begränsad upplaga, och snart nog var det CD-mixen (med innerfordralsidan "Sgt Pepper" på utsidan som var tillgänglig som CD. Å andra sidan är CD-formatet nu på väg att dö ut och försvinna, utan någon nostalgikult som backar upp.

Jag har helt enkelt lyssnat på originalmixen så otroligt mycket att jag nu kan acceptera även den "förbättrade" CD-hybriden som jämförelseobjekt. 80-talssound i bas och trummor över ibland kantigt men charmigt 60-talssound. Nja, nä, egentligen inte. De där "förbättringarna" var väl bland Frank Zappas mindre lyckade idéer när han satt och vred i spakarna på äldre dagar, I CD-mixen ska också vissa partier (i röstcollage) som varit censurerade på originalet höras. Mitt ljumma betyg nedan gäller alltså inte själva skivalbumet (en klockren femma) utan ljust denna utgåva.

Betyg: ***

FLER JAZZGIGANTER TOLKAR BEATLES

Jag fortsätter på samma tema som det med Wes Montgomery : Jazzmusiker tolkar Beatles, och ungefär från samma tid. Det var just sökningen på Wes Montgomery och "A day in the life" som ledde mig vidare hit, till "Day Tripper : Jazz Greats Meets The Beatles" (Verve saml.-CD 2009).

Egentligen handlar det här lika mycket om Latin och Brazil som jazz. Att höra Astrud Gilberto sjunga "In my life" är inte riktigt i klass med hennes bästa inspelningar, och naturligtvis inte heller i nivå med Beatles original från "Rubber Soul".

De på 60-talet så populära men nu bortglömda Sergio Mendes & Brazil '66 gör en rätt snygg "The fool on the hill" och ungerskfödde gitarristen Gabor Szabo tar sig an "Yesterday", den mest inspelade Lennon-McCartney-låten av alla.

Gamle Count Basie öser på med "All my loving" som storbandsjazz, medan George Benson gör en soulpoppig "Oh darling!". Äldre Ladies som Ella Fitzgerald och Sarah Vaughan tolkar "Can't buy me love" och "Michelle" i swingstil. Titellåten här görs av Ramsey Lewis Trio, en på 60-talet ovanligt hipp jazzpianotrio i klädda smoking. De var tidigt kända för en poppig jazzstil (från en annan ingångsvinkel än Miles). Och Beatles soulpåverkade "Day tripper" sitter bra.

Faktum är att det är den tidigare nämnda, genialiska tolkningen av "A day in the life" med gitarristen Wes Montgomery (i samma inspelning från 1967) som är det i särklass bästa spåret på denna samling. I övrigt är det mesta ganska förutsägbart. Samtidigt är - nästan - allting Beatles-relaterat av intresse. När Steve Dobrogosz gjorde långsamt utplanade tolkningar på sin "Golden Slumbers" så att det mest lät som cocktailmusik i pianobaren, eller när Göran Söllscher gjorde snygga versioner för klassisk gitarr på sin "Here, There and Everywhere", så är det inte helt utan poänger.

Och denna samling "Day Tripper" med jazz- och Brazil-artister från 60-talet som svänger till med det med åter ett ganska konventionellt urval Lennon-McCartney- (och lite Harrison-) kompositioner. Det är kanske inget som sticker ut extra, men helt OK att ha på emellanåt.

Betyg: ***

BEATLESLÅTAR SOM GITARRJAZZ

När jag för länge sedan hörde Jojje Wadenius och Made in Sweden tolka The Beatles episka låt "A day in the life" (finalen på "Sgt. Pepper") som hårdsvängande gitarr-jazzrock tyckte jag att det var ett helt genialiskt drag. Samtidigt visste jag att Jojje uttalat att han beundrade den amerikanske gitarristen Wes Montgomery. Men jag tänkte inte mer på det.

När jag nu - först nu - hör denne Wes Montgomery tolka samma Beatleslåt inser jag ju att detta är bron emellan. Det var Montgomerys geniala idé att "översätta" de olika melodi-slingorna i Lennon-McCartneys mästerverk till en svit med svänigt jazzidiom, med en skönt odistad jazzgitarr i förgrunden.

Jojje och Made in Sweden gjorde helt enkelt en cover av Wes Montgomerys cover av Beatleslåten. Absolut inget fel i det. Made i Sweden tolkar den lysande (på sin LP "Made in Sweden with Love" 1968 och, ännu bättre, på "Live at the Golden Circle" 1970). Men äran ska såklart också tillfalla denne Wes.

Vem var han egentligen? För mig mest ett namn i raden av de mjukt klingande jazzgitarr-mästare som jag inte hade full koll på : Wes Montgomery, Barney Kessel, Jim Hall, George Benson, vår egen Rune Gustafsson etc. Som elgitarrist i popens gyllene 60-tal låg steget nära till hands att närma sig den rockens repertoar, samtidigt som dessa äldre jazzsnubbar fick finna sig i att bli överskuggade av unga lejon som Hendrix, Clapton, Green, Beck, Page och andra stjärnor.

När Beatles "Sgt Pepper" släpptes den 1 juni 1967 blev den omedelbar inspiration för en hel värld av musiker. Amerikanen Wes Montgomery snappade snabbt upp spelade redan samma sommar in sin jazzversion och tillika titellåt på denna "A Day In The Life" (A&M LP 1967). Året efter dog han i en hjärtattack, bara 44 år gammal.

LP:n innehåller även en likaså genial av Beatleslåten "Eleonor Rigby" samt Percy Sledges soulballad "When a man loves a woman", standards som "Willow weep for me" och lite annat. I kompet finns Herbie Hancock, Ron Carter f.fl. och en grupp snyggt arrangerade stråkar. Det hela blir en välspelad, lättillgänglig soft jazz med smak av pop. Mycket raffinerat och tilltalande.

Men alltså - omslaget? Ja, omslaget? Några äckliga gamla cigarettfimpar i extrem närbild. Hur tänkte man. En metafor för det vardagliga sökandet som beskrivs - ömsom realistiskt, ömsom surrealistiskt - i Beatles låttext. Nja, i så fall inte särskilt lyckat alls. Det hör väl till saken att rökning var allmänt accepterat, normaliserat och till och med "inne" på 60-talet. I dag är samma fenomen bara övermåtta äckligt och helt passé. Men det här blir ändå ett bidrag till kategorin - Bra skivor med obegripliga eller fula omslag.

Betyg: ****

EN PSYKEDELISK PUDDING FRÅN 1967

Jo allltså, hur ska jag uttrycka det? Jag älskar Pink Floyd. Jag njuter för fullt av deras episka, storslaget monumentala, vemodigt, romantiskt vackra skapelser som "Atom Heart Mother" (min absoluta favorit), "The Dark Side of the Moon" och den mästerliga "Wish You Were Here", och i viss mån även av "Meddle".

Det här är något annat. Det här är debuten från kärleksåret 1967, "Piper at the Gates of Dawn" (EMI LP 1967). Här är det särlingen Syd Barrett som dominerar och präglar musiken. Han var med bara på denna första LP, några singlar och lite grann på andra LP:n innan han gick vilse och fick hoppa av.

Fallet Syd Barret är tragiskt. En tidigt offer för den tidens vulgära drogromantik. Han hann med några solo-LP runt 1970 innan han slutgiltigt försvann in i dimmorna. Hans frånvaro från rockscenen blev mytomspunnen och Pink Floyds senare LP "Wish You Were Here" (från 1975) handlar om honom. En stor, symfonisk, vacker sorgesång över en förlorad medlem.Däremot dog han alltså inte - då, under de vilda åren. Han överlevde som en slags sjukpensionär. Lär ha bott hemma hos sin mamma och avled först 2006, då han var 60 år gammal.

Men åter till denna, Pink Floyds debut-LP från 1967. Den skiljer sig från de senare Floyds stil med långsamma, drömmande symfoniska utsvävningar. Med Syd Barret är det istället mera popinriktat i kombination med någon slags bisarr humor och nyfiket prövade av studions och elektronikens alla tricks (likt Beatles "Sgt Pepper" och "Magical Mystery Tour" som spelades in i samma studiohus på Abbey Road i London vid exakt samma tid.

Pink Floyds debut-LP räknas allmänt som ett mästerverk. Som ett av de stora albumen bland alla stora från 1967 - jämsides med Pepper, Velvet, Doors, Cream, Hendrix och alla andra stora album från detta magiska år. Jag älskar i pricip allting från 1967. Och å andra sidan - Pink Floyd (senare Pink Floyd) är ett av mina favoritband.

Men just Pink Floyds debut-LP "Piper at the Gates of Dawn", präglad av Syd Barrett, ställer jag mig frågande inför. Jag får inget riktigt grepp om den. Musiken är väl smårolig och underfundig, men den berör mig inte ett dugg. Kanske är jag kallhamrad. Det bästa med skivan tycker jag faktiskt är titeln. "Piper at the Gates of Dawn". Spacat psykedeliskt poetiskt. Men egentligen en rad från Kenneth Grahames barnbok från 1908, "Det susar i säven". Strofen lyder på svenska : "Flöjtblåsaren vid Morgonrådnadens Port".

Betyg: **

NÄR BEATLES MÄSTERVERK FYLLDE 50 ÅR !!!

Musikåret 1967 var som alla vet fantastiskt. Mer än fantastiskt. Ja, i det närmaste oslagbart. Det var singlarnas förlovade år. Att räkna upp alla bra skivor och låtar - i alla möjliga kategorier - skulle lätt fylla några A4-sidor.

Rolf Hammarlund och Peter Torsén har skrivit mycket läsvärt och roligt om allt detta i den rikt illustrerade boken "Popåret 1967". Som ett centrum i hela popåret 1967 finns förstås The Beatles och "Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band" (då Parlophone LP 1967) som är mer än välkänd för alla.

Och året 2017 fyllde så "Sgt. Pepper"-mästerverket 50 år. Pauls textrad "It was twenty years ago today...." kunde utbytas mot "It was 50 years ago today..." Och dagen var den 1 juni. En dag då min svåger Leif köpte den tämligen omgående, i likhet med alla andra som rusade till skivaffärerna och högg "Beatles nya", som var legendarisk redan när den kom ut.

Tidigare har jag lyckligt nog köpte den stora, remastrade CD-boxen "The Beatles in Stereo", som EMI gav ut 2009, med alla officiella inspelningar. Naturligtvis köpte jag "The Beatles in Stereo" och inte "The Beatles in Mono". Det där är källa till infekterade debatter bland rättrådiga rockexperter, huruvida Beatles bör avlyssnas i stereo eller mono. Låt mig slippa den tradiga diskussionen här.

För det här handlar naturligtvis om specialutgåvan : "Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band - 50th Anniversary Edition" (Apple / Universal 2-CD 2017). En dubbel med själva originalskivan, nu ännu bättre remastrad. Dessutom en andra CD med alternativa tagningar till respektive låt, inklusive de två som låg på världens bästa singel, den som förebådade "Sgt. Pepper" på våren 1967, nämligen "Penny Lane" / "Strawberry fields forever".

De här alternativa tagningarna måste man kanske vara nörd för att gilla. Andra kan tycka att de är överflödiga, perifera, överkurs. Jag älskar dem. För mig är det som att få en titt in i trollkarlens verkstad. Vi hör vissa spår med nästan bara instrumentpålägg. "Fixing a hole" och "Lovely Rita" är rena skisser. "Strawberry fields" spelas med bara klingande gitarrer, mellotron och komp - alltså utan de karaktäristiska bleckblåsarna. "A day in the life" blir som ett naket skal, ännu mer ödsligt i sin drömlika undergångsvision. Här och var hör man George Martins och Beatlarnas röster och kommentarer. Det ger en otrolig närvarokänsla.

Just "Sgt Pepper" är annars den Beatles-LP som kan vara problematisk. Den är så väldigt mycket 1967. Medan t.ex. "Abbey Road" är helt tidlös är "Sgt Pepper" bara så mycket 1967. På gott och ont. Har man som jag (och många andra) lyssnat på den så mycket så man kan varenda ton utantill är det som om det finns ingenting att tillägga. Det som var chockerande nytt, nyskapande, fanstasispäckat och konstigt 1967 blev med tiden ett monument över sig självt.

Men här, med denna nördiga men känsligt välgjorda specialutgåvan får man åter nya inblickar och aha-upplevelser. John, Paul, George, Ringo och (inte minst) George Martin, plus en massa inlånade extramusiker och skickliga ljudtekniker. Ja, EMI:s legendariska studio på Abbey Road vid St John's Park i norra London var verkligen en trollkarlens verkstad de där månaderna 1966-67. Betyget här kan bara bli så här :

Betyg: *****.

FANTASTISKA DYLAN-TOLKNINGAR AV ODETTA

Odetta, har man hört det namnet? Jo, jag snappade upp det då, någon gång på 60-talet. Folksångarna, protestsångarna. Hela vågen av trubadurer som spelade akustiskt i den väldiga våg under första halvan av 1960-talet, där unge Bob Dylan var stjärnan, men där de stora namnen annars var Pete Seeger, Joan Baez, Dave Van Ronk och Phil Ochs.

Medborgarrättsrörelsen var grundnavet. Greenwich Village i New York var tummelplatsen. Det politiska och sociala engagemanget var starkt. Där någonstans fanns entusiasten Izzy Young som senare skulle bosätta sig på Söder i Stockholm (han dog helt nyligen, 2019).

Och där fanns också en äldre, svart vissångerska som kallade sig Odetta. Hon hette egentligen Odetta Holmes och var född 1930, alltså en generation mellan Seeger och Dylan. Hon var stor då men blev senare, efter folksong-vågens ebb, ganska bortglömd efter vad jag kunnat utröna. Hon avled 2008 och jag såg nog inga större notiser om hennes bortgång då.

Det var min fru Eva som fickk den här som rekommendation på Spotify. Ni vet, "De som gillar det här bla-bla-bla gillar nog också det här bla-bla-bla..." Albumet hette enkelt nog "Odetta Sings Dylan" (RCA Victor LP 1965) och innehöll just det. Tonerna fick mig att tvärstanna på golvet framför högtalarna. Vad var det här för något?

Det som spelades just då var "Don't think twice. it's allright". En välkänd, tidig Dylan-sång från "Freewheelin'"-LP:n. Jag hörde en varm, mäktig altröst full av både patos och pondus, ackompanjerad av ett par fingerspelande gitarrer och en kontrabas. Så naket, så enkelt, så vackert.

Vem var det här? Odetta! Kände vagt igen namnet. Hur hade man kunnat undgå henne i alla decennier? Odetta Holmes sjunger här med själ och hjärta en handfull tidiga sånger i ett ganska konventionellt och inte särskilt uppseendeväckande urval. "Blowin' in the wind", "Mr. Tambourine man", "Masters of war" och det gripande mästerverket "With God on our side". Hennes frasering är en njutning i sig och hennes diktion är tydlig (i motsats till Dylans egen). En stor, liten skiva med tolkning av odödliga sånger. Och så är det ju - rösten. Den där varma, djupa, allvarliga altrösten.

Betyg: ****