BEATLESLÅTAR SOM GITARRJAZZ

När jag för länge sedan hörde Jojje Wadenius och Made in Sweden tolka The Beatles episka låt "A day in the life" (finalen på "Sgt. Pepper") som hårdsvängande gitarr-jazzrock tyckte jag att det var ett helt genialiskt drag. Samtidigt visste jag att Jojje uttalat att han beundrade den amerikanske gitarristen Wes Montgomery. Men jag tänkte inte mer på det.

När jag nu - först nu - hör denne Wes Montgomery tolka samma Beatleslåt inser jag ju att detta är bron emellan. Det var Montgomerys geniala idé att "översätta" de olika melodi-slingorna i Lennon-McCartneys mästerverk till en svit med svänigt jazzidiom, med en skönt odistad jazzgitarr i förgrunden.

Jojje och Made in Sweden gjorde helt enkelt en cover av Wes Montgomerys cover av Beatleslåten. Absolut inget fel i det. Made i Sweden tolkar den lysande (på sin LP "Made in Sweden with Love" 1968 och, ännu bättre, på "Live at the Golden Circle" 1970). Men äran ska såklart också tillfalla denne Wes.

Vem var han egentligen? För mig mest ett namn i raden av de mjukt klingande jazzgitarr-mästare som jag inte hade full koll på : Wes Montgomery, Barney Kessel, Jim Hall, George Benson, vår egen Rune Gustafsson etc. Som elgitarrist i popens gyllene 60-tal låg steget nära till hands att närma sig den rockens repertoar, samtidigt som dessa äldre jazzsnubbar fick finna sig i att bli överskuggade av unga lejon som Hendrix, Clapton, Green, Beck, Page och andra stjärnor.

När Beatles "Sgt Pepper" släpptes den 1 juni 1967 blev den omedelbar inspiration för en hel värld av musiker. Amerikanen Wes Montgomery snappade snabbt upp spelade redan samma sommar in sin jazzversion och tillika titellåt på denna "A Day In The Life" (A&M LP 1967). Året efter dog han i en hjärtattack, bara 44 år gammal.

LP:n innehåller även en likaså genial av Beatleslåten "Eleonor Rigby" samt Percy Sledges soulballad "When a man loves a woman", standards som "Willow weep for me" och lite annat. I kompet finns Herbie Hancock, Ron Carter f.fl. och en grupp snyggt arrangerade stråkar. Det hela blir en välspelad, lättillgänglig soft jazz med smak av pop. Mycket raffinerat och tilltalande.

Men alltså - omslaget? Ja, omslaget? Några äckliga gamla cigarettfimpar i extrem närbild. Hur tänkte man. En metafor för det vardagliga sökandet som beskrivs - ömsom realistiskt, ömsom surrealistiskt - i Beatles låttext. Nja, i så fall inte särskilt lyckat alls. Det hör väl till saken att rökning var allmänt accepterat, normaliserat och till och med "inne" på 60-talet. I dag är samma fenomen bara övermåtta äckligt och helt passé. Men det här blir ändå ett bidrag till kategorin - Bra skivor med obegripliga eller fula omslag.

Betyg: ****