ZAPPA- OCH MOTHERS-KLASSIKER I CD-MIX

Jo, till slut gav jag med mig. Som gammal fan av Frank Zappa och The Mothers of Invention älskade jag, och har alltid älskat, deras album "We're Only It It For The Money" från 1968. Den ikoniska hippie-parodin med slängar åt både San Francisco-rörelsen och Beatles "Sgt. Pepper" (omslaget) !

LP-utgåvan på Verve / Bizarre 1968 var alltså lysande. Ett klassiskt Zappa-mästerverk och också en av hans mest melodiska skivor. Sångbara, nästan naivistiskt innerliga melodier blandade med våldsamt djärva ljudcollage à la John Cage.

Men så gavs albumet ut på CD på 1980-talet, och då var det plötsligt inte lika kul. Hur kunde det bli så där? Ljudbilden hade nu "förbättrats", eller "uppdaterats" med nypålagda bas- och trummor. "We're Only In It For The Money" (RykoDisc återutg.-CD 1986), nu utgiven i namn av Frank Zappa och inte av The Mothers of Invention som i originalet, var alltså en knappt igenkännbar hybrid som bara lät så fel, så fel, så fel.Det lät fel i mina öron, och tydligen i många andra fantasters öron också.

Men när 1980-talet tog slut och CD-skivan var på väg att ta över, ja då var det bara den där hybriden som fanns att tillgå. I 1990-talets början hade CD vunnit mark definitivt. CD var framtiden. Gamla LP-skivor (som nu började kallas "vinyl") var passé, ute och hopplöst omoderna. Folk skänkte sina LP-samlingar till Myrorna och Thorén-skivspelare åkte ut i grovsoprummen. Det var ännu många ljusår till våra dagars vinylrenässans.

År 1995 gav till slut RykoDisc med sig och återutgav ORIGINALMIXEN från 1968 i CD-format. Då med utseende som stämde med originalet, den gula bakgrunden med ansiktsporträtt utåt. Det är den utgåvan som jag har använt och älskat till döds. Tyvärr fick den begränsad upplaga, och snart nog var det CD-mixen (med innerfordralsidan "Sgt Pepper" på utsidan som var tillgänglig som CD. Å andra sidan är CD-formatet nu på väg att dö ut och försvinna, utan någon nostalgikult som backar upp.

Jag har helt enkelt lyssnat på originalmixen så otroligt mycket att jag nu kan acceptera även den "förbättrade" CD-hybriden som jämförelseobjekt. 80-talssound i bas och trummor över ibland kantigt men charmigt 60-talssound. Nja, nä, egentligen inte. De där "förbättringarna" var väl bland Frank Zappas mindre lyckade idéer när han satt och vred i spakarna på äldre dagar, I CD-mixen ska också vissa partier (i röstcollage) som varit censurerade på originalet höras. Mitt ljumma betyg nedan gäller alltså inte själva skivalbumet (en klockren femma) utan ljust denna utgåva.

Betyg: ***