FANTASTISKA DYLAN-TOLKNINGAR AV ODETTA

Odetta, har man hört det namnet? Jo, jag snappade upp det då, någon gång på 60-talet. Folksångarna, protestsångarna. Hela vågen av trubadurer som spelade akustiskt i den väldiga våg under första halvan av 1960-talet, där unge Bob Dylan var stjärnan, men där de stora namnen annars var Pete Seeger, Joan Baez, Dave Van Ronk och Phil Ochs.

Medborgarrättsrörelsen var grundnavet. Greenwich Village i New York var tummelplatsen. Det politiska och sociala engagemanget var starkt. Där någonstans fanns entusiasten Izzy Young som senare skulle bosätta sig på Söder i Stockholm (han dog helt nyligen, 2019).

Och där fanns också en äldre, svart vissångerska som kallade sig Odetta. Hon hette egentligen Odetta Holmes och var född 1930, alltså en generation mellan Seeger och Dylan. Hon var stor då men blev senare, efter folksong-vågens ebb, ganska bortglömd efter vad jag kunnat utröna. Hon avled 2008 och jag såg nog inga större notiser om hennes bortgång då.

Det var min fru Eva som fickk den här som rekommendation på Spotify. Ni vet, "De som gillar det här bla-bla-bla gillar nog också det här bla-bla-bla..." Albumet hette enkelt nog "Odetta Sings Dylan" (RCA Victor LP 1965) och innehöll just det. Tonerna fick mig att tvärstanna på golvet framför högtalarna. Vad var det här för något?

Det som spelades just då var "Don't think twice. it's allright". En välkänd, tidig Dylan-sång från "Freewheelin'"-LP:n. Jag hörde en varm, mäktig altröst full av både patos och pondus, ackompanjerad av ett par fingerspelande gitarrer och en kontrabas. Så naket, så enkelt, så vackert.

Vem var det här? Odetta! Kände vagt igen namnet. Hur hade man kunnat undgå henne i alla decennier? Odetta Holmes sjunger här med själ och hjärta en handfull tidiga sånger i ett ganska konventionellt och inte särskilt uppseendeväckande urval. "Blowin' in the wind", "Mr. Tambourine man", "Masters of war" och det gripande mästerverket "With God on our side". Hennes frasering är en njutning i sig och hennes diktion är tydlig (i motsats till Dylans egen). En stor, liten skiva med tolkning av odödliga sånger. Och så är det ju - rösten. Den där varma, djupa, allvarliga altrösten.

Betyg: ****