NÄR BEATLES MÄSTERVERK FYLLDE 50 ÅR !!!

Musikåret 1967 var som alla vet fantastiskt. Mer än fantastiskt. Ja, i det närmaste oslagbart. Det var singlarnas förlovade år. Att räkna upp alla bra skivor och låtar - i alla möjliga kategorier - skulle lätt fylla några A4-sidor.

Rolf Hammarlund och Peter Torsén har skrivit mycket läsvärt och roligt om allt detta i den rikt illustrerade boken "Popåret 1967". Som ett centrum i hela popåret 1967 finns förstås The Beatles och "Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band" (då Parlophone LP 1967) som är mer än välkänd för alla.

Och året 2017 fyllde så "Sgt. Pepper"-mästerverket 50 år. Pauls textrad "It was twenty years ago today...." kunde utbytas mot "It was 50 years ago today..." Och dagen var den 1 juni. En dag då min svåger Leif köpte den tämligen omgående, i likhet med alla andra som rusade till skivaffärerna och högg "Beatles nya", som var legendarisk redan när den kom ut.

Tidigare har jag lyckligt nog köpte den stora, remastrade CD-boxen "The Beatles in Stereo", som EMI gav ut 2009, med alla officiella inspelningar. Naturligtvis köpte jag "The Beatles in Stereo" och inte "The Beatles in Mono". Det där är källa till infekterade debatter bland rättrådiga rockexperter, huruvida Beatles bör avlyssnas i stereo eller mono. Låt mig slippa den tradiga diskussionen här.

För det här handlar naturligtvis om specialutgåvan : "Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band - 50th Anniversary Edition" (Apple / Universal 2-CD 2017). En dubbel med själva originalskivan, nu ännu bättre remastrad. Dessutom en andra CD med alternativa tagningar till respektive låt, inklusive de två som låg på världens bästa singel, den som förebådade "Sgt. Pepper" på våren 1967, nämligen "Penny Lane" / "Strawberry fields forever".

De här alternativa tagningarna måste man kanske vara nörd för att gilla. Andra kan tycka att de är överflödiga, perifera, överkurs. Jag älskar dem. För mig är det som att få en titt in i trollkarlens verkstad. Vi hör vissa spår med nästan bara instrumentpålägg. "Fixing a hole" och "Lovely Rita" är rena skisser. "Strawberry fields" spelas med bara klingande gitarrer, mellotron och komp - alltså utan de karaktäristiska bleckblåsarna. "A day in the life" blir som ett naket skal, ännu mer ödsligt i sin drömlika undergångsvision. Här och var hör man George Martins och Beatlarnas röster och kommentarer. Det ger en otrolig närvarokänsla.

Just "Sgt Pepper" är annars den Beatles-LP som kan vara problematisk. Den är så väldigt mycket 1967. Medan t.ex. "Abbey Road" är helt tidlös är "Sgt Pepper" bara så mycket 1967. På gott och ont. Har man som jag (och många andra) lyssnat på den så mycket så man kan varenda ton utantill är det som om det finns ingenting att tillägga. Det som var chockerande nytt, nyskapande, fanstasispäckat och konstigt 1967 blev med tiden ett monument över sig självt.

Men här, med denna nördiga men känsligt välgjorda specialutgåvan får man åter nya inblickar och aha-upplevelser. John, Paul, George, Ringo och (inte minst) George Martin, plus en massa inlånade extramusiker och skickliga ljudtekniker. Ja, EMI:s legendariska studio på Abbey Road vid St John's Park i norra London var verkligen en trollkarlens verkstad de där månaderna 1966-67. Betyget här kan bara bli så här :

Betyg: *****.