NÄR THE BEEGEES VAR EN POPGRUPP OCH HADE STORA HAV AV STRÅKAR
Namnet The BeeGees kan ge olika associationer, lite beroende på vilken generation man tillhör. För många, kanske för de flesta, är de ett snajdigt disco-band som sjöng svängiga, pumpande hits för dansgolven till stora musikalfilmer som "Saturday Night Fever".
Men innan dess fanns ett helt annat The BeeGees. Då var de ännu inte baserade i USA utan i gamla England och "Swinging London", dit de nyligen flyttat från Australien. De gjorde vackert melodiös, Beatles-baserad pop med hitlåt efter hitlåt efter hitlåt på topplistorna.
Om ni undrar vem den fjärde mannen till höger är så var det trumslagaren Colin Petersen. Musiker men inte sångare. De tre bröderna Barry, Robin och Maurice Gibb spelade samtidigt gitarrer och ytterligare någon snubbe spelade bas. Som det skulle vara då, på popbandstiden. Det där med The BeeGees som en ren vokalgrupp kom senare, på 70-talet.
Men här, i den klassiska popbandsperioden cirka 1967-1970, vimlar det av välljudande, romantiska popballader som "Massachusetts", "World", "Words", "To love somebody", "I've gonna get a message to you" och den ljuvliga "First of May". Den sista har inget med politiken att göra utan är en bitterljuv hyllning till våren. Några låtar som den mer lättsamma "Spicks and specks" och den episka "New York mining disaster 1943" avviker något. Men i stora drag är "Best of The BeeGees (vol. 1) (Polydor saml.-LP 1969) en riktig delikat pralin.
Deras specialitet var stora, smäktande stråkorkestrar som låg bakom dem och kompade, kommenterade och fyllde ut ljudbilden. Förmodligen ett dra upplockat från Beatles och Sgt.Pepper. Men The BeeGees använde symfoniorkester till popkomp konsekvent. Den orkestrala inramningen ihop med deras karaktäristiska, vibratofulla röster gav dem ett egen, personlig stil.
Själv är jag särskilt svag för "Massachusetts", som var en av 1967 års stora popsinglar. Robin Gibb sjunger solot och sången är ett svar på samma års jättehit "San Francisco" med Scott McKenzie. Robin avslöjade att han då aldrig varit i Massachusetts, Boston, och aldrig haft någon speciell längtan dit. Det var bara ett ortsnamn som låg så väl i munnen för en sång som denna.
Många av de här Gibb-sångerna har också spelats in av åtskilliga andra artister. Mest känd är kanske "To love somebody" med Nina Simone. Det här är ett fint tillfälle att lyfta fram den del av The BeeGees tidiga karriär som länge har överskuggats av den senare discoglammen från 70-talet.
Betyg: ****
Namnet The BeeGees kan ge olika associationer, lite beroende på vilken generation man tillhör. För många, kanske för de flesta, är de ett snajdigt disco-band som sjöng svängiga, pumpande hits för dansgolven till stora musikalfilmer som "Saturday Night Fever".
Men innan dess fanns ett helt annat The BeeGees. Då var de ännu inte baserade i USA utan i gamla England och "Swinging London", dit de nyligen flyttat från Australien. De gjorde vackert melodiös, Beatles-baserad pop med hitlåt efter hitlåt efter hitlåt på topplistorna.
Om ni undrar vem den fjärde mannen till höger är så var det trumslagaren Colin Petersen. Musiker men inte sångare. De tre bröderna Barry, Robin och Maurice Gibb spelade samtidigt gitarrer och ytterligare någon snubbe spelade bas. Som det skulle vara då, på popbandstiden. Det där med The BeeGees som en ren vokalgrupp kom senare, på 70-talet.
Men här, i den klassiska popbandsperioden cirka 1967-1970, vimlar det av välljudande, romantiska popballader som "Massachusetts", "World", "Words", "To love somebody", "I've gonna get a message to you" och den ljuvliga "First of May". Den sista har inget med politiken att göra utan är en bitterljuv hyllning till våren. Några låtar som den mer lättsamma "Spicks and specks" och den episka "New York mining disaster 1943" avviker något. Men i stora drag är "Best of The BeeGees (vol. 1) (Polydor saml.-LP 1969) en riktig delikat pralin.
Deras specialitet var stora, smäktande stråkorkestrar som låg bakom dem och kompade, kommenterade och fyllde ut ljudbilden. Förmodligen ett dra upplockat från Beatles och Sgt.Pepper. Men The BeeGees använde symfoniorkester till popkomp konsekvent. Den orkestrala inramningen ihop med deras karaktäristiska, vibratofulla röster gav dem ett egen, personlig stil.
Själv är jag särskilt svag för "Massachusetts", som var en av 1967 års stora popsinglar. Robin Gibb sjunger solot och sången är ett svar på samma års jättehit "San Francisco" med Scott McKenzie. Robin avslöjade att han då aldrig varit i Massachusetts, Boston, och aldrig haft någon speciell längtan dit. Det var bara ett ortsnamn som låg så väl i munnen för en sång som denna.
Många av de här Gibb-sångerna har också spelats in av åtskilliga andra artister. Mest känd är kanske "To love somebody" med Nina Simone. Det här är ett fint tillfälle att lyfta fram den del av The BeeGees tidiga karriär som länge har överskuggats av den senare discoglammen från 70-talet.
Betyg: ****
0 Comments:
Skicka en kommentar
<< Home