EN PSYKEDELISK PUDDING FRÅN 1967

Jo allltså, hur ska jag uttrycka det? Jag älskar Pink Floyd. Jag njuter för fullt av deras episka, storslaget monumentala, vemodigt, romantiskt vackra skapelser som "Atom Heart Mother" (min absoluta favorit), "The Dark Side of the Moon" och den mästerliga "Wish You Were Here", och i viss mån även av "Meddle".

Det här är något annat. Det här är debuten från kärleksåret 1967, "Piper at the Gates of Dawn" (EMI LP 1967). Här är det särlingen Syd Barrett som dominerar och präglar musiken. Han var med bara på denna första LP, några singlar och lite grann på andra LP:n innan han gick vilse och fick hoppa av.

Fallet Syd Barret är tragiskt. En tidigt offer för den tidens vulgära drogromantik. Han hann med några solo-LP runt 1970 innan han slutgiltigt försvann in i dimmorna. Hans frånvaro från rockscenen blev mytomspunnen och Pink Floyds senare LP "Wish You Were Here" (från 1975) handlar om honom. En stor, symfonisk, vacker sorgesång över en förlorad medlem.Däremot dog han alltså inte - då, under de vilda åren. Han överlevde som en slags sjukpensionär. Lär ha bott hemma hos sin mamma och avled först 2006, då han var 60 år gammal.

Men åter till denna, Pink Floyds debut-LP från 1967. Den skiljer sig från de senare Floyds stil med långsamma, drömmande symfoniska utsvävningar. Med Syd Barret är det istället mera popinriktat i kombination med någon slags bisarr humor och nyfiket prövade av studions och elektronikens alla tricks (likt Beatles "Sgt Pepper" och "Magical Mystery Tour" som spelades in i samma studiohus på Abbey Road i London vid exakt samma tid.

Pink Floyds debut-LP räknas allmänt som ett mästerverk. Som ett av de stora albumen bland alla stora från 1967 - jämsides med Pepper, Velvet, Doors, Cream, Hendrix och alla andra stora album från detta magiska år. Jag älskar i pricip allting från 1967. Och å andra sidan - Pink Floyd (senare Pink Floyd) är ett av mina favoritband.

Men just Pink Floyds debut-LP "Piper at the Gates of Dawn", präglad av Syd Barrett, ställer jag mig frågande inför. Jag får inget riktigt grepp om den. Musiken är väl smårolig och underfundig, men den berör mig inte ett dugg. Kanske är jag kallhamrad. Det bästa med skivan tycker jag faktiskt är titeln. "Piper at the Gates of Dawn". Spacat psykedeliskt poetiskt. Men egentligen en rad från Kenneth Grahames barnbok från 1908, "Det susar i säven". Strofen lyder på svenska : "Flöjtblåsaren vid Morgonrådnadens Port".

Betyg: **